”Vi bara gör det”

Därinne sitter fyra av gårdens sju ägare medan brasan jagar undan dropparna från den fuktiga dagen. Det är Elsa Bertils, Ellen Scott, Hanna Ekfälth och Näs Olle Tranberg. För tillfället gräddar de mjuka tunnbröd enligt Transtrandsrecept – med kardemumma i degen, och det är Olle som snabbast svarar på frågan om vad som är bäst med att vara på Lövnäs:
– Jag skrattar nog aldrig så mycket som här.
Olle är den enda i gänget som har den lokala satsmelodin. Hanna fyller snabbt i:
– Ja, det är många roliga samtal! Och jag har lärt mig så otroligt mycket dessa tre år.

Skoj är ett nyckelbegrepp, förstår man snart. Och även ordet »slump« återkommer. Elsa och Hanna berättar i mun på varandra hur allt startade. Deras kompisgäng brukade hyra stuga i fjällen ibland, inte primärt för friluftslivet utan mest som ett sätt att umgås. Tanken på att istället köpa något eget cirkulerade, en plats att hänga på och göra saker tillsammans. Samtidigt hade timmermannen Björn Svantesson fått ett meddelande från sin vän Mattias Helje, som är smed i Västerdalarna, med bilder på en ödegård som förblivit osåld efter flera års mäklarannonsering.

Gården var förfallen men välbevarad, en av de första från 1700-talet, då nybyggarandan sköt fart här, med byggnader och gårdsplan så stora att de till omvärlden signalerade välstånd och självförtroende, ungefär som i Hälsingland.
Visste han någon som ville förbarma sig över denna kulturskatt? »Inte jag i alla fall«, tänkte Björn, som såg på tok för mycket arbete. Han visade ändå bilderna för sin kamrat Joel, som hörde av sig till Hanna och Elsa, som han kände sedan gymnasiet.
– Vi tänkte att det kan väl vara kul med ett mål för en roadtrip. Ellen ville också haka på, och Joel frågade Björn och deras gemensamma vän Erik om inte även de skulle ta en tur.
det var maj och solen sken.

Två bilar kom söderifrån, en lastad med tre civilingenjörer och en med tre professionella byggnadsvårdare. De stannade och hälsade på varandra, flera för första gången. Väl på plats visade dels Mattias Helje runt, dels Olle – en skogsforskare från Sälen med ett djupt intresse för lokal kultur och med datering av timmerhus som favoritsyssla. Han hade flera år tidigare djupdykt i gårdens historia, eftersom den är en av de äldsta gårdarna norr om Sälen. Han hade även övervägt att köpa stället, men insett att det var ett för tungt projekt att ro i land ensam. Hanna:
– Han är som en historiker, så engagerad och inspirerande i sitt berättande. Majsolen sken och vi började prata om alla möjligheter som fanns på platsen…
Olle pekade ut riktningen mot sjön och båthuset, men följde själv inte med dit. De sex besökarna lagade lunch vid vattnet och diskuterade gården. Nog vägde trevligheterna tyngre än riskerna? Elsa:
– Man pratar ofta om härliga drömmar, men ofta blir det ju ingenting. Nu tänkte vi allihop: »Men vi bara gör det!« Restaureringen får ta den tid det tar, det sociala är det primära och ambitionsnivån får anpassas efter förmågan, aldrig tvärt om. Om någon är trött en sommar får han eller hon ligga på soffan så får de med energi jobba. Ett annat år är väl energiförhållandet på ett annat sätt.

De bestämde sig för att höras igen efter en natts sömn och de två bilarna åkte vidare åt varsitt håll. Samtidigt ringde de upp Olle och frågade om även han ville vara med om de slog till, vilket han ville. Hipps vipps hade de nu inte bara blivit sju vänner, utan också ägare av en sju hektar förfallen gård i en glänta vid en sjö.
Naivt? Kanske, men nej, de har ännu efter tre år inte haft några konflikter, och 250 000 kronor delat på sju är inte att ta en jättestor ekonomisk risk.

Björns namn nämns lite då och då, bland furorna i skogen och i köket i stora huset. Hans ord behövs i berättelsen, och de kommer över telefon från Svalbard. För tredje sommaren är han där och restaurerar kulturhistoriska jägarkojor. Ett gammalt mausergevär, märkt med tyska örnen och ett hakkors, kompletterar verktygslådan på plats, om en isbjörn skulle komma för nära. Han skrattar åt symboliken:
– Det skulle de ha vetat, nazisterna, att deras vapen skulle hamna i händerna på en timmerman från en judisk släkt!
Men det var inte det vi skulle prata om. Istället berättar Björn om vad som för hans del gjorde gårdsprojektet så lockande.
– Det var dels att vi alla sju var så överens om att det överst på alla att göra-listor ska stå: »Ha kul!« Dels att gårdens historia går att följa ända tillbaka till 1700-talet då allt började. I många andra sammanhang som jag jobbat i, saknas ofta så många pusselbitar. Nu kan vi ju, mycket tack vare Olles efterforskningar, tolka många av de ristningar och initialer som finns i timmerväggarna.

Björn tror också att det var en fördel att de sju ägarna delvis inte kände varandra innan, för då blev det mer uppenbart att de måste gå in i det hela med lyhördheten påkopplad.
– Ja, det är ju självklart att vi med kulturmiljöbakgrund inte kan vara för anala med allting, det är den sociala visionen som är den viktigaste.
Den inställningen verkar också ha fungerat, för civilingenjörerna i eldhuset berättar att de aldrig känt sig dumma över frågor som de ställt. De pratar till och med om en självförtroendeboost. Och de lär sig fort. Utan timmermännen på plats har de just lyft upp vedboden på domkrafter för att stoppa förruttnelsen, och Elsa har nyss tagit motorsågskörkort:
– Dessutom kan ett gäng kontorsarbetare med omättlig törst efter kroppsarbete vara precis vad ett sånt här ställe behöver! Mycket handlar ju också om att röja sly och bruka spade.

Björn och olle, de mest nördiga enligt Björn själv, har konstaterat att gammelstugan, tillsammans med den vidbyggda loftboden, är de mest kulturhistoriskt intressanta byggnaderna. Det blir logiskt att ha högsta antikvariska nivå på restaureringen av dem, något som alla är med på. Ett friare förhållningssätt kan man ha i stora huset.
Men vad är speciellt med gammelstugan? Olle berättar:
– Det är en så kallad Skålmo-stuga, eller sidokammarstuga. En gång typisk för Lima och Transtrand, men nu finns inte många kvar, och troligen är det här den mest välbevarade.

Namnen på de gamla timmerhusen – sidokammartuga, parstuga, enkelstuga, osv – beskriver planlösningen och härstammar från den klassificering som Sigurd Erixon gjorde, han som för lantligt byggande och allmogemöbler var detsamma som Linné var för botaniken. Erixon hade för övrigt tänkt att det hus som fick ge namn åt just den här typen, det från byn Skålmo, skulle sättas upp på Skansen, men det kom tyvärr att ruttna i en hög istället. Men bilder och uppmätningar finns kvar, mycket lika byggnaden som Olle och Hanna nu visar.

Här är snickerier och vissa invändiga träpaneler troligtvis original, ett matskåp med 1800-talets Limamåleri under ett senare färgskikt har köpts tillbaka hos en antikhandlare och ställts på sin ursprungliga plats. Nu döljer det borrhålen där Olle plockat ur kärnor för att kunna mäta väggtimrets årsringar, en undersökning som avslöjade att träden fälldes 1795 och att huset sannolikt byggdes året efter. Men hur kan han datera gamla timmerstockar så precist? Olle förklarar dendrokronologin, en av hans paradgrenar:
– Träd växer olika varje år. Årsringarna fungerar som en kod. Efter att ha borrat ur en kärna, slipat och skannat, räknat och jämfört med en referens kan man se vilket år trädet slutade växa. Det är jätteroligt, man lär sig så mycket.

Han kommenterar också skönheten i färgkombinationen med mörk nästan svart slät träpanel och en cinnoberröd taklist, och de varsamt intappade och rokokokurviga brädor som kröner den numera rätt skeva förstukvisten. Hanna berättar att de hört sig för hos länsstyrelsen om byggnadsminnesmärkning, och att myndigheten är positiv men vill se restaureringen komma framåt lite mer först. Eventuellt kan Joel, Erik och Björn med ett gäng praktikanter få lite betalt för att lägga mer sammanhängande tid på gammelstugan och loftboden. Det senare har redan offrat fyra stockvarv till jorden, så mycket har det sjunkit.

Men tillbaka i eldhuset, vad är ens ett sådant? På transtrandsmål heter det sterhus, på norska sidan årestue. Eldhus var väl Sigurd Erixons term, men Olle berättar så bra själv:
– Det är den äldsta knuttimrade bostadstypen, så här bodde folk redan i slutet av vikingatiden. Under 1600- och 1700-talen konkurrerades de ut av, mestadels, enkelstugor och parstugor med murstock istället för rökhål i taket, men de fortsatte användas i fäbodområdena. Tillsammans med mjölkboden bredvid, där mjölken kyldes, fungerade de som ett slags mejeri. Här ystades ost och kokades messmör. Men i Lima och Transtrand har eldhusen levt kvar i den fasta gårdsmiljön och använts ända in på tvåtusentalet. Inte så ofta för ystning längre, men jag var på begravning häromåret, och då hölls kaffet efteråt i eldhuset.

Det bleka ljuset strilar in genom röken i hålet mitt i taket. Det röda ljuset flammar på härden i centrum, där polarna sitter runtomkring.
Med i ljusdunklet är också Linda, sommarboende bredvid, som sitter på en av förklaringarna till att Lövnäs nu kanske får ett nytt liv. Det var nämligen hon och hennes pappa som var säljarna.
– Vi hade tre gårdar här, plus min sommarstuga. En väldig massa hus och en släkt som blir allt mindre. I fem år försökte vi hitta köpare, och hade intressenter som ville riva ner allt och bygga stugby. Men det ville inte vi. Mäklarna sa åt oss att riva byggnaderna, att marken skulle vara mer lättsåld då. Men det hade ju varit fruktansvärt, här är så mycket historia, och hela min barndom finns ju här. Som liten trodde jag att all mjölk kom från handmjölkade kor! Så när det kom ett gäng som ville ta vara på allt och bevara det, då kändes det lätt att tacka ja. Det är fint att igenväxningen nu tagit slut, och att de börjat göra så fint igen!

Ja, landskapet omkring är lika viktigt som byggnaderna, enligt gårdens nuvarande ägare. Hanna ler åt ett av sina tidigaste minnen av Olle. Efter en vända på ängarna kom han tillbaka med en lista på ett trettiotal ovanliga arter. »Äsch, det är väl inget konstigt att kunna tusen kärlväxter«, svarar Olle försynt.

Men begreppet byggnadsvård, kan vi prata lite om det också? Elsa berättar att hon först nyligen tittat i en sån där tidning med hemma hos-reportage i finfixade gamla hus, och då kom det som en ny tanke att deras hus kanske också blir så där nymålat och fixat en dag.
Men tapeter och tidstypiska kulörer har aldrig varit drivkraften. Hon gillar lien, grönsakslandet och framförallt samvaron. Möjligheten att ha kurser och evenemang på gården har de bara nosat på, men potentialen är lockande. Björn, som jobbat många år med kulturmiljövård och i höst påbörjar sin master i bygghantverk, tänker så här om B-ordet:
–Jag vill se det som en ideologi där omsorg och flexibilitet får styra renoveringen av ett hus, en varsamhet om det man faktiskt har. Men tyvärr kan det bli lite svartvitt och förenklat ibland, ofta flyter det över i en sorts stil. Men överlag märker jag en skillnad mot hur konventionella byggnadssnickare jobbar; vi byggnadsvårdare byter ju bara ut det som är dåligt, vi använder inte lika många trötta patentlösningar. Folk som är intresserade av byggnadsvård är ju ofta intresserade av sitt hus, och nyfikna på dess historia.

Troligen är Lövnäsgänget en lösning på spåren. Stora gårdar som den här var ju aldrig tänkta att hanteras av en eller två heltidsarbetande personer. En bondgård byggde på att hela stora familjen i alla dess generationer högg i. De nya ägarna av Lövnäs är överens om att det är en lycklig slump som skapat en arbetsglad grupp som sätter trevnaden allra högst. Mätt på tunnbröd och linsgryta formulerar Ellen styrkan med konceptet:
– Det känns väldigt kul att titta ut genom fönstret och se att en går med lie, en tjärar båten, någon snickrar ihop en hylla och någon spelar kohorn, medan ytterligare någon varit inne och lagat mat. När vi är så här många, händer det väldigt mycket!