Vem behöver ordet folkkonst?

Slöjdaren Jonatan Malm diskuterar folkkonst med konstnärer, sömmerskor, forskare och graffitimålare – och grunnar över vad ordet, som han själv ofta använder, egentligen är bra för.

Text Jonatan Malm
Illustration Saadia Hussain
5 februari 2024

I Blekinge sitter dräktsömmerskan Lina Odell böjd över ett par vantar i kläde som hon förser med färgglada broderier. Jag frågar henne vad hon ser i folkkonsten.
– Den är direkt, svarar hon och berättar om gamla bruksföremål vars uttryck myllrar av rikedom och som skapats i en sparsam och resursknapp värld. En kulturform som alla kan känna sig delaktiga i, menar hon, och som inte kräver förkunskaper för att uppskattas.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Dessutom förenar den världen.
– Det är inte så lätt att se om en vante är från Dala Floda eller Guatemala. Växtligheten har sina former att inspireras av och de matematiska principerna vid vävning och broderi är universella, påpekar hon.
– Jag tycker det är tydligt att man inom folkkonsten både sökt att definiera sig utifrån sin grupp och samtidigt varit öppen för nymodigheter och personliga variationer. Ofta har det ju varit tillgången på ett visst material som styrt utformningen, inte att man i alla lägen varit konservativ och velat särskilja sin by från andra.

Att folkkonsten har något visst, en slags frekvens som binder samman människors hjärtan, tar också samtidskonstnären Jonas Liveröd fasta på. Han har bland annat skapat ett eget museum över »det okategoriserbara«, inklusive ett »dödsbibliotek« i en likvagn från 1920-talet.

Folkkonsten skiljer sig från samtidskonsten genom sin lättillgänglighet, säger han.
– Den är mer intuitiv och direkt. Ändå missförstås den lätt som ointelligent.

Jag kommer återkomma till det; att något lätt överseende, rent av nedlåtande, ibland läses in i folkkonstbegreppet. Eller som gatukonstexperten och graffitimålaren Tobias Barenthin Lindblad formulerar det: »När prefixet ›folk‹ finns med i en konstform är det ofta som ett sätt markera dess lägre status.«

Jonas Liveröd rör sig visserligen på samtidskonstens arenor, men inspireras av folkkonsten, säger han, ibland känner han rent av en dos avund.
– I alla fall när den är som mest egensinnig och saknar nostalgiskt skimmer.

Han gör en jämförelse med den samtidskonst som han själv verkar inom:
– Inom den finns en del märkliga, oskrivna regler. Som att det anses ytligt eller o-komplext att ta sig an kärleken som ett tema, trots att exempelvis 90 procent av all musik handlar om just det. Och musiken har ju en förmåga att landa i själen hos folk utan att man för den sakens skull behöver förstå den… Men när det gäller konst är det som att man tror att det är en sorts rebus som man måste lösa. Det problemet har inte folkkonsten!

Enligt Jonas Liveröd förhåller sig också folkkonsten friare till språket än vad samtidskonsten gör, där ord och klargöranden kommit att bli en allt viktigare ingrediens. Att inte känna ett behov av att förklara sig kan ge en konstnärlig frihet, menar han.
– Jag tycker synd om unga samtidskonstnärer som pratar om sin konst som en praktik. Språkbruket tar död på all besjälad sexig kraft! Jag gillar ju ord, men vet att ord också kan sprida död.

Går man till Nationalencyklopedin förklaras uttrycket folkkonst kort och gott så här: »en sedan 1900-talets början använd benämning på ett bild- och föremålsskapande med stark anknytning till den förindustriella landsbygdskulturen i motsats till den inom de högre stånden etablerade stilkonsten«.

Gruppens gemensamma uppfattning om estetik har alltid varit viktig, men inte mer huggen i sten än att ett personligt uttryck gjort enskilda verk lätta att skilja från andra utövares.

Ordet myntades ursprungligen inom akademin i slutet av 1800-talet och omhuldades av etnologin. Men sedan dess har det utvecklats till ett ord med dubbla bottnar, som ömsom väcker entusiasm, ömsom antipati. Kanske spelar det roll att uttrycket är en produkt av utomstående betraktares iakttagelser, och inte är ett begrepp som använts av utövarna själva. Det bär alltså på en utanförståendes perspektiv. Som i just det här fallet kanske är lite – von oben?

Ta de fackuttryck, till exempel, som ofta använts när folkkonstens kärna ska ringas in. Dit hör orden retardering (hur stilarna i borgerlig kultur med fördröjning sipprat ner till de lägre klasserna), horror vacui (»rädsla för tomrum«, dvs att varje del av en yta fylls med ornament) och naivitet (alltså frånvaron av perspektiv och en hög grad av stilisering, som i många fall tolkats som en oförmåga att avbilda naturalistiskt). Det är som om de orden snarare beskriver avsaknaden av något – än en själv-gående och särpräglad uttrycksform. Begreppen tar fasta på egenskaper som bottnar i härmning, rädsla och enfald, snarare än i frihet, skaparkraft och självständighet. Nog anar vi en lite förringande ton?

En som i drygt trettio år ägnat sig åt att omvärdera de här begreppen är Johan Knutsson, idag professor i möbelkultur på Malmstens och tidigare ansvarig för folkkonstsamlingarna på Nordiska Museet. Hans metod för att inte fastna i äldre definitioner och tolkningar av folkkonst – och att se den för vad den är, inte för vad den inte är – har varit att umgås på nära håll med källorna. Att alltså röra sig bland skrin, skåp och stolar. Som konsthistoriker har han bland annat kunnat konstatera att folkkonstens stilhistoria inte går att beskriva på samma linjära sätt som den konst som uppstått i borgerliga sammanhang.
– För mig är det tydligt att det folkliga vittnar om en frihet gentemot förebilden. Men det är respektfullt på samma gång, säger han och fortsätter:
– Med konventionellt stilhistoriska glasögon kan det bli förvirrande att samma möbel inom folkkonsten kan ha drag av både medeltid och rokoko, men sakna en period på 500 år, renässansen och barocken! Men bondsnickaren hade kanske inspirerats både av en dopfunt och en altartavla i sin kyrka och gick hem och gjorde en fusion.

Vad har då Johan Knutsson att säga om folkkonstens lite paradoxala sida, att den samtidigt ofta varit både lokalpatriotisk och öppen för nymodigheter?
– Det är ju schlagermodellen. Det ska vara något man känner igen men samtidigt finnas en udd som sticker ut. Att odla en viss stil förutsätter ju inte att man stänger sig för uttryck utifrån, det nya införlivas helt enkelt med det gamla och så utvecklas formerna på ett levande sätt, säger han och poängterar att det vi och dem som ofta uppmärksammats i folkkonstsammanhang – som att förklädena i Leksand inte såg lika dana ut som i det närbelägna Rättvik – snarare har gällt sockengränser än nationella gränser. I gränsbygder har det varit lika naturligt att nätverka i grannlandet som
i en grannsocken. Med andra ord: Om man vill förstå folkkulturen har man alltså ingen större nytta av en karta med bara nationsgränser.

Men det är också viktigt att prata om socioekonomi.

Till skillnad mot den akademiska konsten och skråhantverket (bland annat en del av det som vi idag kallar konsthantverk), som traditionellt sett skapades i städernas borgerliga kretsar, har slöjd och folkkonst sina rötter i bondeklassen på landet. För även om ståndssamhället och skråväsendet inte finns längre, utan ersatts av ett annat sorts klassamhälle, har genrerna inte försvunnit. Som när Jonas Liveröd tycker sig se dagens folkkonst på fullsmockade parkeringar där pimpade EPA-traktorer står och gasar.

I mina egna slöjdarögon är ett av folkkonstens fina drag också en balansakt mellan något individuellt och kollektivt. Gruppens gemensamma uppfattning om estetik har alltid varit viktig, men inte mer huggen i sten än att ett personligt uttryck gjort enskilda verk lätta att skilja från andra utövares. Även om de inte signerats. Det är egenskaper som, åtminstone för mig, känns bra att ta fasta på idag, när den materiella delen av samhället ofta är antingen massproducerad eller pretentiöst individuell.

Att ordet folkkonst – och dess utövare – hamnat i ett lite ensamt och eget rum i konstvärlden, kanske också i viss mån är självförvållat av oss som gärna använder begreppet. Vissa av oss tenderar att fylla ordet med idéer om att folkkonsten är mer »äkta« och »genuin« än annan konst, full av mustig mystik. Är inte det kontraproduktivt om vi samtidigt känner oss ovälkomna i konstsammanhang?

Kanske är det dags för ett nytt sätt att se på folkkonstordet? Rent av på ett sätt som liknar hur vi ser på genrer inom musik. För musiken är ju ofta knuten till olika klasser, byar, städer och tider, utan att det ställer till det. Virtuoser och banbrytare finns i varje genre, oavsett vilka tonala, rytmiska, färgmässiga och ornamentala ideal som präglat dem.

Och att ordet folkkonst först användes av en etnolog, istället för av en konstvetare eller utövare, behöver ju inte betyda att begreppet är irrelevant i konstens värld idag. Väldigt många av konsthistoriens -ismer har namngivits av personer utifrån, och från början ofta i en nedsättande ton.

Orden fyller sin funktion på mingelpartyt ändå.­

5 februari 2024

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!