– Jag har inspirerats av visible mending-rörelsen och tekniker som kintsugi där lagningarna är tänkta att synas, till och med förhöjas. Eftersom jag är en person som bär många ärr på min kropp vet jag att det kan finnas väldigt mycket skam kopplat till det. Därför blev kopplingen så tydlig för mig, att ärr faktiskt kan vara kroppens synliga lagningar, berättar hon.
Hon använde delvis symaskin men valde att göra det mesta för hand.
– Det kändes viktigt. Det lämnade ett mänskligt avtryck som jag tyckte om, och de handgjorda stygnen blev på något sätt symboler för tid och läkning.
Genom att välja tyger med olika egenskaper kunde ärren representeras av lena, släta material medan huden runtomkring gjordes av lite grövre material med mer struktur.
– Det gjorde jag dels för att lagningarna och ärren skulle kännas »förgyllda« men också för att jag såg skillnader mellan mina egna ärr och den oskadda huden, förklarar hon.
