vad är en bra pensel?

Thomas kan lätt greppa den rätta vikten på svinborst, ja på grammet när, till »den ovala anstrykaren med bredden 35«. Och Lena fäster blixtsnabbt grävlingsstråna i den för hand håluppborrade bottenplattan på en marmoreringsborste.
Vilka är då deras argument för att man även som fritidsmålare ska satsa på handgjort, istället för ett set med plasthandtag från Biltema för en femtiolapp?
Först en lektion om penslarnas själva kärna: borsten. Thomas berättar att deras strån kommer från stora farmer på det kinesiska höglandet. 
– För att grisarna ska överleva vintrarna producerar de borst som de sedan fäller på våren. De stråna finns att köpa i olika kvaliteter, som kallas för tops. De vi använder är 90 tops, det betyder att nittio procent av stråna når upp till toppen, alltså är lika långa. Det är högsta kvaliteten man kan få tag på.

Saken är den att man här inte nöjer sig med det, utan istället siktar på 100 tops. Thomas visar de handgrepp och moment som krävs och förklarar vidare: Borstet är koniskt, alltså bredare i botten eller roten, och avsmalnande mot toppen, där det är kluvet i två eller tre fina ändar. Det är dessa toppar man vill bevara.
– De fördelar färgen och det är de som gör att du får en fin yta. I butiken kan man hitta penslar som har fyrtio-femtio tops, de kan se fina ut men resultatet blir stripigt när man målar. Ju fler »toppar ända upp i toppen« och ju färre felvända borst, desto bättre resultat alltså.

Vägen dit går bland annat via en nedskakningsmaskin som avslöjar längdskillnader. Borsten som kommer från svinets ragg finns också i två olika nyanser: den svarta som är styvare och behöver mer tid på sig för att växa fram på svinet och den ljusa, mjukare, som växer snabbare. Gnesta-penseln använder den svarta varianten, från en leverantör som säkrar att det inte handlar om ljusa strån som färgats.
Och så är det detta att svinborsten också måste vara kokade på rätt sätt när de anländer hit. 
– Man kan inte ta strån direkt från en gris och göra en pensel. Gör du det så krullar sig borsten så fort de blöts. Kokas däremot borsten rätt blir det som en rakpermanentning. Kokas de för lite börjar de vrida sig. Kolla den här, säger Thomas.

Han visar penseln de tillverkar med »snedskuren och rundad topp«. Den sneda skärningen finns där för anatomins skull, för att underlätta när den som målar behöver sträcka sig upp för att komma åt. Rundningen för precisionens.
– När du målar fönster, ska du kunna gå precis efter fönsterrutan. Skulle borsten i den här ha kokats för kort tid vore den spretig och helt kass. Kokas å andra sidan borsten för länge, blir den spröd och torr. Då går stråna av, och fastnar i färgen.

Borstförfiningen fortgår i penselfabriken. Thomas visar nästa moment: att fylla gördeln, alltså penselns metallbläck med exakt rätt mängd borst. Så många som någonsin får plats.
– Ska du måla med linoljefärg är det maximal täthet som gäller, för att få till de där tunna skikten som färgen kräver.
Till allt ovan tillkommer också, inte minst, de måttanpassade träbitarna i penselborstens botten, som gör att stråna kan resa sig längst ut, utan att de värdefulla topparna skärs bort.

Och på tal om borstens liksom levande egenskaper:
En pensel, säger Thomas och Lena, ska aldrig ställas i vatten, för då riskerar blecket att »sprängas« när borsten sväller. Istället är det omedelbar rengöring som gäller när målningen avslutats, olika vätskor för olika färger. En pensel med linoljefärg i, till exempel, kan via en tvärsgående pinne genom skaftets hål, hängas ner i en burk ren linolja.
– Då rinner färgen av från penseln och ner på bottnen. Linoljan ska räcka åtminstone upp över blecket.

Penselns borst, stryker de under, får aldrig bli torr och spröd. Gäller det vattenbaserade färger eller exempelvis äggoljetempera, är det tvätt med såpvatten som gäller. Allt för att såpan skall lämna en »liten fet glänsande yta« runt varje strå efter sig.
men märks verkligen all omsorg vid tillverkningen, när man som fritidsmålare står där med färgburken uppknäckt och sätter igång?
– Den märks. Vi får ofta höra om folk som fått låna en av våra penslar av någon yrkesmålare, och som när de lämnat tillbaka den sagt: det är ju inget svårt att måla, penseln gör ju jobbet.
– Men du måste också ha en bra färg.

I penslarna som Thomas arbetar med limmas borsten fast med epoxylim. Men här görs också penslar i bortsbindningsteknik, så kallade fördrivare, av olika storlek och sort. Med borst från grävlingars ragg: också dessa från Kina. Det handlar om borstar som »dizzar till färgen« under marmoreringsmålning. Ett annat användningsområde: äggpensling på ett bageri, eller för att borsta bort det klippta håret från kundens axlar och nacke på en frisersalong.

Lena krokar med en lång nål och ståltråd fast buntarna av strån i hålen i fördrivarens bottenplatta. Och börjar berätta om hur allting började. 
Det var Thomas, som är snickare, som fick ont i ryggen och det konstaterades att han har en sjukdom som äter upp hans brosk. Försäkringskassan sa att han måste skola om sig. Så var det då detta med hans kontaktperson på arbetsförmedlingen.
– Hon råkade sjunga i en kör tillsammans med två farbröder från Mariefred, som drev en penselfabrik.

Bröderna var pensionerade och Thomas gick som del av sin omskolning in i tillverkningen, började dessutom utvidga verksamheten och bygga om lokalerna. Det var här som Thomas – och efter ett tag också Lena – lärde sig det minutiösa hantverket. Meningen var att de skulle ta över. Men plötsligt punkterade banken drömmen: de fick inte lån till priset som satts. Till sist bestämde de sig för att börja om i egen regi och starta eget.

Vägen till dagens verksamhet, där beställningarna kan vara så många att de knappt hinner med att leverera enligt efterfrågan, var till en början tuff. 
– De första fyra-fem åren käkade vi gröt till middag på kvällarna för vi hade inte råd med annat. Men vi trodde ändå på det här. Såg att det fanns potential.
– Från början var nog nittio procent av våra kunder yrkesmålare. I dag är de vanliga konsumenterna långt fler.

Köparna som inte backar för priset är till exempel de, som det tycks, allt fler seriöst byggnadsvårdsintresserade, och båtägare som vill ha slätaste ytan när de fernissar sina träskrov. Hållbarhetstänket ligger också rätt i tiden, resonerar Lena och Thomas. Det här är inga penslar ämnade att kastas i första taget: »Behåll penseln och slit ut den!« De försöker också hålla sig till naturmaterial i tillverkningen, där användningen av epoxylim alltså tillhör undantagen.

Men vänta: handtaget. Det man greppar för att det ska bli något målat alls. Träslaget som gäller är bok. Det är, säger Lena, ett »kraftigt träslag med väldigt täta fibrer, som gör att vatten inte sugs in så lätt«.
Och de flesta av penslarna har handtag med en bastant och liksom lite bullig form, vilket inte är någon tillfällighet.
– När vi startade Gnestapenseln så var vi i kontakt med sjukgymnaster, jag var ju där med min egen kropp, säger Thomas. Och de sa: tänk på skaften, de får inte vara för tunna, för då arbetar man med för små muskelgrupper, och kan få tennisarm av ansträngningen. 

Hur ska man då hålla i de egendesignade handtagen? Jo, »med pek- och långfingret kring inbuktningen i framdelen av skaftet«.
Förmiddagen i penselfabriken har snart gått. Lena ser sig om i den trivsamt belamrade verkstaden och skrattar till.
– Men alltså… Här står vi och talar om hur man ska måla och vilka de rätta penslarna är för det, men själva har vi inte kommit längre än till grundmålningen här inne. Jag behöver en målare. Vi gör penslarna, men någon jäkel måste ju måla!