Kreativiteten är en muskel, påstås det ibland lite uppfordrande. Ju mer den utmanas och tränas, desto spänstigare blir den. Fria och roliga idéer föder än vildare tankar. Ligger man i, kan man bli fantasins Arnold Schwarzenegger.
Och jag har känt det. Säkert du med. Hur utvecklingsidéerna och uppslagen liksom förökat sig exponentiellt efter återkomsten till drejskivan, snickarbänken, stickorna eller teckningsblocket. Hur skaparlusten, i takt med att handen och huvudet utmanats, plötsligt börjar svälla.
Jag har också känt motsatsen. Hur kreativiteten förtvinar. Hur muskeln blir svag, liten och svåråtkomlig. Och jag är inte ensam här heller. Ska man tro Torrancetestet, ett psykologiskt test med ursprung i 1960-talet, som ska mäta så kallat divergent tänkande – dvs förmågan att tänka fritt, associationsrikt och utanför boxen – så har vi blivit mindre kreativa lite till mans de senaste åren, åtminstone i USA. När en forskare där jämförde 300 000 tester – från Torrancemätningarnas början till våra dagar – såg hon att den kreativa tanken först blomstrat och utvecklats i årtionden. Sedan hände något på 1990-talet. Vi – och i synnerhet den yngre generationen – fick allt färre originella idéer, bytte inte perspektiv lika lätt och associerade mindre nyanserat.
På 1990-talet tog globalisering fart, kalla kriget klingade av och klimatprotokollet i Kyoto formulerades. Men det är nog ingen supervild gissning att informationsteknologins genombrott hör till det som påverkat oss mest på individnivå. Både vad gäller vardagsliv och tanke.
Tänk på mobiltelefonens genomslag till exempel. Numera är vi nåbara mest hela tiden. Pling pling, är du där? Eller tänk på de sociala medier som exploderat i mängd sen tidigt 2000-tal, formgivna för att både få oss att skrolla vidare och ständigt vilja återkomma till skärmen. Vem vill inte bli lajkad, älskad, tummen upp?
Jag återvänder ofta till forskningen om flow – ni vet det där tillståndet då man hamnar i en skaparbubbla som bara sveper en med sig, det totala kreativa flödet. Studier har visat att ständiga avbrott och störningsmoment ger oss sämre förutsättningar för att nå fram till den sortens ljuva flyt. Den legendariske flowforskaren Mihály Csíkszentmihályi brukade, talande nog, lämna sin röriga forskningsmiljö i stan när han på allvar ville ge plats åt nya, långa tankar. Tre månader om året loggade han ut och åkte till sin stuga i bergen.
Ett besläktat exempel är den forskning som studerat hur kreativiteten påverkas av meditation. Alltså av ett tillstånd som står i ett nästan demonstrativt motsatsförhållande till pling pling och ständig uppkoppling. Ja hur? I en högst positiv riktning vad det verkar.
Till det här numret har vi funderat lite på vad som får slöjdare att gå igång. Vad som får skaparsjälar att återigen tända till vid sybågar och svarvar när handlingskraften vissnat och idéerna dött.
Någon duschar iskallt, visar det sig. Någon annan plockar fram dammsugaren. (Ordet dopaminfasta var i ropet för något år sen, det passar nog här.) Häromdagen mejlade en läsare om hur hon »stygnar«. Hon matar på med nål och tråd helt planlöst. Det behöver inte bli något. Inte ens fint. Det är görandet i sig som sätter fart på något inuti, skrev hon.
Och en oväntad dag händer det. Plötsligt har skaparanden vaknat.
Ha nu riktigt tråkigt, så ska ni se att ni får kul.
Malin Vessby,
chefredaktör
Hemslöjd ges ut av Hemslöjden, den ideella organisation som samlar Sveriges 90 hemslöjdsföreningar.
