Strukturen påminner om krokodilskinn eller en gigantisk bit knögglig aluminiumfolie. Fingrarna blir genast lite sotiga när de snuddar vid den kolsvarta fasaden. Lisa Gerholm Luhanko har bränt ytterpanelen med en japansk teknik. Det har fått den kantiga bastulådan att gifta sig med landskapet.
– Jag tyckte att det passade med en förkolnad bastu. Det är ändå hettans tempel! säger hon.
Yakisugi är en uråldrig träbränningsteknik. Grundprincipen är enkel och kräver varken kemikalier eller andra tillsatser. När träet utsätts för höga temperaturer förbränns cellulosa. Både insekter och svampar gillar cellulosa, men när den eldas upp ökar träets motståndskraft mot både insektsangrepp och röta. Samtidigt drar porerna ihop sig och skyddar mot luftfuktighet. Det bildas också ett naturligt lager kol som fungerar som en extra skyddsmur.
– Man bryter alltså kostcirkeln för både svampar och insekter. Det kan fungera bättre än många moderna färgtyper och man slipper mikroplaster och långa transporter. Rent estetiskt tycker jag också att det blir så himla tjusigt, säger Lisa Gerholm Luhanko.
Yakisugi är samtidigt tidseffektivt. Hon gjorde ett trekantigt rör av tre långa plankor åt gången. De båda ändarna tvinnades ihop med ståltråd och sedan tände hon eld på en bit tidningspapper i botten och skapade en sorts skorsten. Efter bara några minuter fullkomligen sprutade det ut eldsflammor ur toppen och träet blev svart på insidan. Därefter behövde virket bara vattnas och sedan torka innan det var redo att tjänstgöra som ytterpanel.
Att bränna all panel till bastun tog cirka sex timmar. Det är en tredjedel så lång tid som det hade tagit för henne att måla hela kalaset.
– Vi har känt till den här tekniken i Sverige också, och historiskt har vi bränt gärdsgårdsstörar för att skydda dem mot röta. Men vi har bara eldat sådant som inte syns. Det är så synd! I Japan finns det brända fasader som stått pall i flera hundra år, säger hon.
Lisa Gerholm Luhanko är byggnadsvårdare och snickare. Hon har skrivit boken Bygga bastu där hon steg för steg visar hur man själv kan gå till väga för att skapa sig ett eget svettempel. Vid det här laget har hon byggt flera bastur, både stationära och sådana som står på hjul och alltså kan flyttas. Som snickare är hon förstås van vid att bygga, men hon konstaterar att det inte behöver vara så svårt som man kanske kan tro.
– Det som är roligt med bastun är att den är ganska liten. Det går också att variera byggnadstekniker i all oändlighet. Det enda man måste vara noga med är samspelet mellan värme, vatten och ventilation.
Själv har hon utgått från självdragsprincipen. När luften värms upp stiger den och vandrar längs tak och väggar mot frånluftsventilen, samtidigt som ny och frisk luft sugs in genom det gleslagda golvet.
Lisa Gerholm Luhanko byggde sin första bastu när hon hyrde ett torp för några år sedan, men bastat har hon gjort så länge hon kan minnas. Både till vardag och fest.
– När jag var liten och hälsade på min mammas släktingar i Tornedalen var bastun det bästa rummet att sova över i. Det var rent, men också spännande, säger hon.
I linje med minnet har alla bastur som hon själv byggt också lämpat sig för övernattning. Då flyttar man bara lavarna så att de formerar sig som en dubbelsäng.
Hon öppnar dörren till den förkolnade bastun i Gustavsberg strax utanför Stockholm. Inuti ser den ut som vilken bastu som helst. Väggar, tak och lavar består av trä från asp. Golvet är gran och doftar skog. Även den här går att övernatta i.
Hon tar en täljkniv och täljer flisiga hack i ett vedträ. När hon är klar ser träbiten ut som en liten spretig gran, och kommer förhoppningsvis ta eld snabbt. Det finns bara en enda tändsticka kvar i asken så det gäller att prestera på första försöket.
Kort därpå pyr det i den vedeldade kaminen. Hennes snart ettårige son Bore gnyr lite.
Han är döpt efter en rejäl snöstorm och sedan han gjorde entré har hon badat lite mindre bastu än vanligt, men passar fortfarande på så ofta det bara går.
– Det är skönt med ett rum dit mobiltelefoner inte kan följa med. Sådana utrymmen kryllar det inte av nuförtiden. Rent historiskt har bastun också varit en plats där man kunnat mötas på lika villkor. Prästen kunde sitta bredvid fattighjonet. Basturummet har en utjämnande potential också idag, säger hon.
Här i Skandinavien har vi badat bastu i långa tider men det är vi inte ensamma om. Arkeologiska fynd visar att människor ägnat sig åt svettiga bad över i stort sett hela jorden. Redan 4 000 år före vår tideräkning värmdes stenar i elden av boende på Orkneyöarna och stenarna flyttades sedan in ett tält, en hydda eller ett hus där de avgav värme. I Medelhavsområdet har det hittats rester av små ångbadhus från tidig bronsålder.
I Sverige byggdes extra många bastur på 1970-talet. Nu tycker Lisa Gerholm Luhanko att det är hög tid för en ny byggboom.
till vardags jobbar Lisa som snickare på friluftsmuseet Skansen i Stockholm. Där är det äldsta huset från 1200-talet och det yngsta från 2019 och så gott som alla landskap finns representerade genom en byggnad. På plats finns allt från en folkskola till herrgård, missionshus, statarlänga, mekanisk verkstad och glasblåseri. Varje byggnad renoveras och repareras med tidstypiska material och metoder. Lisa Gerholm Luhanko gör allt från att lägga halmtak till att reparera klockstaplar. Det händer också att hon får riktigt udda uppdrag.
– En gång fick jag göra en träsko till en älg. Älgar har två tår och den här älgen hade fått klövinflammation i den ena. Så jag fick bygga en kloss under den friska tån så att den sjuka skulle avlastas, säger hon.
I sin roll som byggnadsvårdare slår hon gärna ett slag för att bevara det gamla och förbisedda. Herrgårdar och andra stora och pampiga hus tenderar att finnas kvar långt efter att de byggts. Bastur, dass, lövlador och gamla smedjor löper däremot stor risk att försvinna runt om i landet. Många gamla bastur har också brunnit upp.
– Det kan vara frestande att bygga om en gammal smedja till en rustik bastu, men byggnadsvårdaren i mig känner att den där smedjan gärna får bevaras. Det finns inte så många. Då är det bättre att unna sig att bygga nytt, säger hon, vars nästa uppdrag blir att bygga en bastu till sin mamma. Som fönster fantiserar hon om att lägga vantarna på ett förhörsrumsglas. Ett sådant som ofta syns i polisserier på tv, där man kan se ut men inte in.
– Som kontrast till det moderna tänker jag mig en klassisk spåntäckt fasad där man tar vara på alla spillbitar. Det vore också kul med en mer organisk form, kanske en rund bastu? Vi får se! För mig är bastun det perfekta byggprojektet.
