slöjd och klass

Har du någonsin funderat över vilka som tycker slöjd är löjligt?
Det har jag fått en överraskande lektion i det senaste året. Men vi tar det från början.

För två år sen skrev jag – och tryckte själv – en bok om slöjd. En tunn liten frankensteinsk sak som jag kallade Våld. Ömsom slöjdhistoria, ömsom självbiografi, såriga skarvar hopsydda med en rostig nål. Det var en lyrisk essä fick jag höra i efterhand. Alright tänkte jag, gick vidare med mitt liv. Men boken blev upplockad av ett underbart förlag och fick några oförtjänt bra recensioner. Inbjudningar kom från bibliotek och festivaler. Jag åkte landet runt, erfor resenärens alla gissel. Signalfel och panik-köpta flygbiljetter vid inställda tåg.Två svettiga händer på ratten i en alldeles för glansig hyrbil. Några turer med vår egen Berlingo, vintertid en markvibrator med förarhytt. 

Ibland stod jag framför en tvivlande och tyst publik. Ångesten var kompakt i mitt hotellrum efteråt. De hade sett igenom mig, rakt in i min uselhet. Ibland satt jag på scen, skrattsalvorna avlöste varandra, signeringskön var lång. Ångesten var lika kompakt i hotellrummet efteråt. Så skickligt alla hade låtsats att de inte kunde se igenom mig, rakt in i min uselhet.

»Jag håller på att bli kliniskt deprimerad av att stå och prata om min bok«, sa jag till en författarkollega. »Jag med.« Hon berättade att även Sara Lidman hade hatat det djupt.
så varför slöjd? För mig var slöjden en liten inhägnad, stor nog för två fötter. Någonstans tryggt att stå för att kunna lyfta hakan och sjunga en skrovlig sång om sånt man sett. Väldigt lite var jag förberedd på folks reaktioner. Särskilt andra författares.
»Jaha, vad har du skrivit om?«, kunde någon fråga i ett mingel, vinglas i handen.
»Ja … slöjd«, svarade jag och väntade på den där märkliga sekundlånga tystnaden som alltid infann sig. En sekund, det är en lång stund när man tittar in i någons tandrad och har blottat buken. Men det lilla ordet visade sig vara en besvärjelse. Hokus pokus: »SLÖJD!« Så blottades deras klass. Skumt va? Klass. Jag ska förklara.

När jag sa »slöjd« följde alltid en av tre reaktioner. 
Reaktion 1.
Mottagarens ansiktet stelnade till, något utomjordiskt hade yttrats. Några blinkningar, rynkade bryn. Synaptiska signaler kunde inte hitta rätt. Ansiktet: en artig mur av tystnad. En repetition. »Slöjd?« Förvirring och förvåning, kanske lite äckel. Definitivt ett artigt samtalsbyte.
Slutsats? Det här var en person från gamla pengar.
Reaktion 2.
Mottagarens ansikte nickade, mungiporna kröktes uppåt, ett jokerskt flin. Glittrande ögon, en lätt avsmak. Maktordningen var säkrad; latrintömmaren bland författarkollegorna var funnen.
Slutsats? Nya pengar.
Reaktion 3.
En häpen blick, en hand på min arm. Så strömmade det ut – en saga om en mor, en lovsång till en far. Ibland pekade den på sin kropp, ett plagg den gjort själv. En historia om en kont, ett arv som ingen förstår. Glädje och pratlystnad, rötter och samhörighet. 
Slutsats? Det här var en person från inga pengar.

Anahita Ghazinezam är journalist och kulturkritiker. Hennes bok »Våld. Om träd och slöjd och män« har tagit landet med storm.