»redan som barn samlade jag på fönster, varför vet jag inte, men jag har alltid älskat gamla hus. Numera har jag en stor samling, så jag kan laga ett fönster från ett tidigare decennium med delar från samma årtionde. Ja, återbruk är viktigt för mig.
De flesta äldre fönster går att renovera, men efter 1970 har plastfärgerna ställt till det. De lägger sig som en regnkappa över träet. Blir det hål någonstans kommer fukten in men inte ut. Virket ruttnar trots att färgen kan se fin ut. Dessutom är träet ofta av sämre kvalitet än gamla tiders som ofta valdes ut för att vara extra hållbart. Stenhårt, långsamvuxet, fullt av hartser och motståndskraft. Ibland var virket till och med specialvalt för söder- eller norrsidan av huset. Sådana fönster kan ofta stå omålade i flera år utan att fara illa. Men trots sämre virke kan man komma långt genom att vårda fönsterbågarna. Satsa på linolja och linoljefärg.
”mer än bara glas och bågar”
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Linoljan är vattenavvisande men samtidigt permeabel. Den lägger sig inte som en film utanpå träet utan samarbetar med det. Om man oljar in sina fönsterbågar ibland, kanske en gång om året – direkt på färgen om bågarna är målade – lever både virket och färgen längre. Det är när oljan försvinner i väder och vind som färgen tar stryk. Måla behöver man göra mer sällan. Och all färg från 1960-talet och tidigare, före plastfärgerna, kan man måla på direkt, efter att man lättslipat.
Linoljefärg har fått rykte om sig att vara krånglig, det tycker jag är orättvist. Kanske beror det på att många har så bråttom. Den har ju runt ett dygns torktid. Eller – om rätt ska vara rätt – den torkar inte. Linoljefärg oxiderar. Så torrvikten, när färgen har bundit till sig syremolekyler, är högre än blötvikten. Bäst blir färgen om luften rör sig där målningen sker, för det är vid oxidationen som ytan bildas. Så när jag målar inomhus om vintern plockar jag fram fläkten.
Det är ett tillfredsställande och varierande arbete. Förr i tiden delade glasmästare, snickare och målare på jobbet. Idag gör vi som renoverar fönster alltihop. Arbetar ömsom med det hårda glaset och träet, ömsom med färgen och det mjuka kittet.
Jag använder oftast ett traditionellt fönsterkitt av krita och linolja. Det är som att jobba med modellera. Så formbart. Dessutom kan man göra om hur många gånger som helst. Du kan knåda kittet och breda ut det med en vanlig, rak matkniv om du vill. Eller med spackel eller kittkniv. Händerna blir lena av oljan. Andra kitt är ofta svåra att hantera om man inte vet hur man ska göra. Tänk också på att du, om du vill mjuka upp det gamla kittet innan du tar bort det, kan spräcka glaset om du använder värmepistol. Använd en IR-lampa med infrarött ljus istället. Eller peta bara bort det kitt som sitter löst och ersätt just det. Det räcker ofta rätt bra.
Jag var akutsjuksköterska förut. Och fönsterhantverket påminner faktiskt om det jobbet. Också nu jobbar jag med omvårdnad. Det går heller inte en dag utan att jag tänker på vem som tittat ut genom de gamla fönstren, vem som slagit upp dem, vem som före mig har vilat händerna mot fönsterbågarna. Ett av de fönster som jag satt in i min verkstad har initialerna KVO och årtalet 1886 inristade i glaset. Jag tog reda på vem som byggde huset som det ursprungligen satt i. Det var en skeppsredare, och hans son hette Karl Valdemar Olsson. Han blev konstnär med tiden och åkte till Frankrike för att måla. Det är som att vi har lite extra kontakt nu. Sådana berättelser kan komma med gamla fönster. De är mycket mer än bara glas och bågar. Ofta är de ren poesi.«
TITTIT HARDINGZ SAXMARK berättade för MALIN VESSBY om yrket fönsterhantverkare. LISA THANNER fotograferade.
