Att slöjda ett hus

Mehdi Nodehi är utbildad biokemist och ordförande i föreningen Earthship Sweden. Mehdi har själv varit med och byggt ett femtontal jordskepp, som de kallas på svenska, runtom i världen. Han brinner för att sprida idén i Sverige.
– Ett earthship är i grund och botten ett redskap för att leva ett självförsörjande liv utan att skada planeten. Det är ett hus byggt av återbrukat material som har sin egen försörjning av el, vatten, värme och avlopp, och där det också finns möjlighet att odla mat, förklarar han.

Konceptet bygger på sex grundprinciper, men sammanfattat kan man säga att det handlar om ett sätt att bygga där man tar vara på naturfenomen som jordvärme, regnvatten och solens rörelser på himlen. Jordskepp byggs ofta med norrsidan övertäckt med jord, och stora glasfönster och växthus mot södersidan. Tjocka, tunga väggar betyder att huset kan lagra värme så att inomhustemperaturen blir behaglig vintern igenom.

Mehdi Nodehi berättar om sitt första möte med ett earthship, en smällkall och snöig dag i New Mexico, USA, där rörelsen har sitt centrum. Han åkte dit tillsammans med sin bror Moein, som är byggnadsingenjör, efter att ha läst på om rörelsen på hemmaplan.
– I jordskeppet kunde jag kliva upp, ta en varm dusch, koka te och ladda min laptop, allt med hjälp av regnvatten och solenergi.

I New Mexico finns flera byar med hundratals jordskepp där folk bor året om. Många kommer dessutom dit för att hjälpa till vid något bygge och lära sig mer om hela jordskeppsidén. För Mehdi Nodehi var det som att hitta sitt kall.
– Det var som ett litet frö av positivitet som jag ville ta hem och plantera i Sverige.
Tillsammans med sin bror startade han Earthship Sweden, en förening med målet att sprida jordskeppstanken här.

I en glänta i skogen i värmländska Olsäter lyfter Emma Petersén på en presenning och visar in i det som ska bli hennes drömhus. Det har hunnit gå fyra år sedan hon såg dokumentären Garbage Warrior och till slutet av sommaren hoppas hon och familjen flytta in i sitt alldeles egna jordskepp. Fast det är en hel del jobb kvar. Stövlarna klafsar i leran på marken som ska dräneras och täckas med golv. Emma visar var innerväggarna kommer gå.
– Här blir det badrum med dusch, för jag vill kunna duscha i solsken. Och här blir det badkar med takfönster för jag vill kunna bada och titta på stjärnorna.

Att familjen hamnade i Olsäter beror på tillfälligheter. Hemma i Enköping fick de inget bygglov, men i glest befolkade Forshaga kommun var det lättare att få gehör. Marken fick de köpa för en krona kvadratmetern. Husets väggar består av gamla bildäck, packade med sand som grävts upp från tomten och staplade omlott i långa rader. Det ger en stadig vägg som kan lagra mycket värme. Däcken är inpackade i betong som familjen fick gratis från en byggfirma som skulle kasta den.
– Varje meter vägg väger två ton, förklarar Emma Petersén.

»Jordskeppet är Emmas projekt« säger hennes man Magnus Petersén, men Emma protesterar och säger att det är bådas. Allt i huset är byggt med handkraft. Under de två år som arbetet har varit igång har 67 volontärer varit med och hjälpt till.

Emma Petersén har fått nya vänner från jordens alla hörn. Och de har lärt sig av varandra. För ett par år sedan visste Emma ingenting om varken jordskepp eller andra husbyggen. Nu kan hon snart sätta tak över huvudet för hela sin familj.
– Det är väldigt tillfredsställande. Det känns i min kropp och det syns ett tydligt resultat.

Olika typer av hantverk har olika höga trösklar. Att tälja en smörkniv eller virka en mössa känns för många betydligt mer görbart än att smida en lie eller väva ett lakan. Att bygga ett hus för hand hör helt klart till den del av skalan som avskräcker de allra flesta. Kanske behöver man en särskilt optimistisk läggning för att våga ge sig på ett sådant projekt. Fyllt med fallgropar och risker. Men Emma Petersén ser det inte så.
– Våga och våga. Alternativet var att bo kvar i vår tråkiga lägenhet med jättehög hyra. Vi hade inte så mycket att förlora, säger hon.
– Det är häftigt att kunna bygga sitt eget hus men samtidigt känns det helt självklart. När djur flyttar hemifrån bygger de sig ett bo. Varför gör inte vi människor det? Varför måste vi ta ett bolån och jobba ihjäl oss?

Medan bygget fortskrider hyr familjen ett hus ett hundratal meter bort. Familjen med fyra barn har utökats med grisar, får, kalkoner, höns och katter. Under vintern är det paus i arbetet. Betongen torkar inte i minusgrader och med den smältande snön är det lönlöst att fortsätta gräva ur golvet. Det är svårt att föreställa sig hur huset kommer se ut när det är klart. Från norrsidan kommer det att vara kamouflerat, nedgrävt i slänten så att bara takfönstren och skorstenen sticker upp. Emma kontrollerar elmätaren som är kopplad till en halvt översnöad solpanel utanför. Det är en mulen januaridag men elen räcker iallafall till att ge arbetsbelysning inne i jordskeppet. Så småningom ska de bygga ut med fler solceller och vindkraftverk för att bli helt självförsörjande.
– Vi kommer att ha alla bekvämligheter som finns i ett vanligt hus men vi kommer slippa alla driftskostnader, säger Emma.

Den vanligaste kritiken mot jordskeppstanken handlar om valet av byggnadsmaterial. Framförallt är det bildäcken som många vänder sig mot. Mehdi Nodehi ser trött ut när han får frågan.
– Okej, så här är det. Bildäck är giftiga. De är faktiskt helt fruktansvärda. Speciellt när de sitter på bilar och utsätts för värme, fukt och hög friktion. De ger ifrån sig massor av partiklar som sprids i luften, vattnet och ner i marken. Det är verkligen en jättedålig idé. Ändå fortsätter vi att producera bildäck som ligger i drivor på våra soptippar. Man kan se det som ett problem men kan också fundera på vad man kan göra åt det. När man kapslar in dem i en betongvägg med ett fuktskydd under så har gifterna ingenstans att ta vägen. Det blir som ett slutförvar. Och det är bra mycket bättre än att elda upp dem, som man gör idag på många håll, säger han, och påpekar också att man kan bygga jordskepp med vilket återbrukat material som helst. Anledningen till att just bildäck blivit vanliga är att de finns i överflöd över hela världen.

Men det finns ändå de som föredrar att hämta sitt material helt och hållet från skog och mark istället för att blanda in återbruk.

I Gäddeholm, ett tjugotal mil öster om Olsäter häller Stefan Backa upp en kopp kaffe och spanar ner mot Mälaren.
– Jag vill bygga ett resurssnålt hus med lokala naturmaterial som är lika bra som dagens standardhus. Det är det som är min utmaning, säger han.

Hans bygge har pågått i tio år. Det skrider långsamt framåt, för han bor i Norge och är bara här och jobbar på semestern och en och annan långhelg. Ute är det en kall januaridag, en bra bit under nollan. Inne i huset är det svalt. En liten värmefläkt och ett litet element är det enda som värmer. Men väggarna håller ändå ute kylan bra. De är femtio centimeter tjocka och består av halm och lera. Stefan Backa beskriver bygget med samma ord som Emma Petersén:
– Det är som att bygga med lego. Jag har två olika storlekar på halmbalarna. Den ena är som en legobit med åtta pluppar och den andra en bit med sex pluppar. Man lägger dem omlott och för att hålla ihop det slår man en dymling, en träpinne, rakt igenom.

Invändigt och utvändigt täcks halmbalarna med tre lager lera. Leran har en grannbonde hjälpt till att gräva upp direkt ur marken. Här låg ett tegelbruk förut, så det är bra lera, förklarar Stefan Backa, men för att den inte ska spricka på väggarna måste man blanda i lite sand, halm och hampafiber.
– Alla leror är olika. Speciellt när man gör som jag och gräver där man står. Därför är det viktigt att prova sig fram för att få den struktur man vill ha, säger han.
– De små lerpartiklarna ska vara kantiga, då fäster det bra. Är de runda så rinner det bort. Man får testa sig fram och försöka känna i händerna när man smetar på det om det är lagom. I det yttre lagret blandar man också i koskit. När det torkar så bildas ett stenliknande mineral.

Sista lagret kommer också att innehålla pigment, så resultatet kommer se ut som vilken vitmenad vägg som helst. Men egenskaperna är annorlunda än dagens kataloghus med väggar av glasfiber och plastmembran, försäkrar Stefan Backa.
– Väggarna andas och reglerar fukt och temperatur mycket bättre.

Poängen med att bygga med halmbalar är isoleringen. De ihåliga stråna är nyckeln till varför det funkar så bra. Här bevaras och värms luften upp. Resurssnåla idéer präglar också hela huset: inga fönster mot norr, men desto fler mot söder. I källaren finns ett noga uttänkt system som kombinerar solcellsel med vatten, ventilation och jordvärme för att ingen energi ska gå till spillo. Källaren är dessutom placerad mitt under huset för att alla ledningar ska bli så korta som möjligt.

Stefan Backa började med att gå några kurser hos Lerbyggeföreningen, där man får komma och delta vid andras byggen. Så har han själv också gjort. Många händer har varit med och smetat lera på halmväggarna. I vår är det dags för nästa öppna kurs i lerklining.
– Jag vill visa att man kan göra på andra sätt än byggbranschen gör idag. Många av dagens hus byggs för att stå i bara 30 år. Det här huset hoppas jag ska stå i alla fall i hundra.

Halmbalarna kommer från en bonde i Salatrakten, och en stor ek från tomten har blivit till 28 stolpar som hjälper till att bära upp husets övervåning. Det enda som är standard är betonggolvet.
– När man ger sig på att bygga på det här sättet så går man hela tiden emot strömmen på olika sätt. Varje gång jag frågar ett proffs om råd så säger de åt mig att göra något annat än det jag tänkt. Ibland får det bli en kompromiss för jag vill inte riskera att alla pengar jag lägger ner går till spillo på grund av att jag gjort någon byggmiss.

Emma Petersén och Stefan Backa säger båda samma sak: Att bygga hus för hand är inte så svårt som man tror. Men man ska veta sina begränsningar. Och en sak är säker: det kommer att ta längre tid och kosta mer pengar än kalkylen säger. Saker och ting kommer att krångla. Emma berättar om källargrävningen där i princip allt som kunde gå fel gick fel. Och Stefan Backa tvingades inse hur sårbart hans bygge var när han drog av en sena i knäet och blev tvungen att avbryta arbetet mitt i, vilket ledde till fuktskador i en vägg.

Ändå tycker de att fler borde våga försöka. Det handlar bara om att läsa på och ta hjälp av rätt folk. Men man ska göra det för att man tycker om att bygga, inte för att man vill ha ett färdigt hus. Det är ett livsprojekt, inget man stressar fram, säger de. Men belöningen kommer när allt är klart. Emma Petersén ser mest av allt fram emot när vardagen infinner sig i jordskeppet. När det är dags att ta hand om disken och plocka upp leksaker från golven.
– Det kommer att kännas helt underbart! Men samtidigt… Då är det dags att börja bygga på gäststugan.

Maria Diedrichs är redaktör på Hemslöjd och för evigt stolt över kojan hon byggde som barn.
Santiago Mostyn är fotograf och alltid intresserad av folk som tänker utanför boxen med sitt boende.