Knappast lite knappar

Och på knappar. Överallt knappar. I hylla efter hylla, låda efter låda.

Barbro Ager låter lite urskuldande.
– Nej, jag är inte riktigt klok tänker jag ibland. Men, ja, jag är samlare.

I dagsläget har hon 500 000 knappar. Det är alla du kan tänka dig och fler därtill. Ändå har hon sålt av en del.
– Att samla är som att lägga pussel. Att få till den där saknade, svåra biten. Och sensationen när jag hittar den.

Förr tog Barbro Ager emot besökare mot att de betalade med tio knappar i inträde. Berättelserna fick hon på köpet.
– Det finns så många minnen, säger hon och börjar leta runt i en låda.
– Kärlek, hat och till och med skräck, har jag fått höra om.

Det rasslar och klirrar. Sedan håller hon upp en liten metallknapp med ögla på baksidan. Den är gjord av ett mynt från Brittiska Guyana, dagens Guyana. 1856, står det. Baksidan är blanksliten och motivet så gott som bortnött. Framsidan ser ut som om den gjordes igår, med drottning Victoria i profil.
– Den är så häftig!

Men knapparnas historia är äldre än så. De tidigaste sägs ha burits av mongoler och turkar redan på 500-talet. Då handlade det om kulknappar som hakades fast genom att träs genom öglor. Till Europa kom finessen först på 1300-talet och här blev vårt bidrag till knapphistorien att utveckla knapphålet.

Att samla är som att lägga pussel. Att få till den där saknade, svåra biten.

Även om det är i miniformat, så är designhistorien närvarande i Långhed. En amerikansk rock-knapp från 1776 skymtar förbi. Det är året då USA grundades. Istället för att vara gjord för att sys fast, består den av två små metallplattor förenade av en pinne i mitten. Finessen är att sticka den – lös – genom knapphål i två lager tyg, och på så vis häkta igen en rock.

Knappar har sett olika ut över tid och rum. I en låda skvallrar fyrkantiga, geometriskt dekorerade 1920-talsvarianter om art deco och plastens genomslag syns i blaffiga 1950-talsknappar. Det har hänt att hon gjort tidslinjer. Men lika ofta systematiserar hon efter funktion, material, motiv, snygghet…
– Och rätt nyligen började jag att sortera efter färg. Det är nästan som ett slags terapi framför teven om kvällarna.

I en av de breda arkivlådorna går allt i svart. Drottning Victoria gör sig påmind igen. I slutet av 1800-talet, under nästan ett halvt sekel, uttryckte hon sorgen efter sin döde make genom att klä sig i svart, något som fick genomslag långt utanför det brittiska hovet. Även i Sverige påverkades borgerlighetens mode och sorgeklädsel – ner på knäppningsnivå. Det syns i Barbro Agers låda. Victorias knappar ska visserligen ha varit gjorda av beckkol eller »svart bärnsten«. Här blixtrar istället de flesta av de fasettslipade skönheterna i svart glas.

– Och det här är en »gruv-arbetarknapp«.

Hon tar fram en knapp som berättar om vardagsnära slit.
– Whistleknapp eller whistle button, kallas den också.

Den oansenliga, bruna lilla plattan har bara ett enda hål på ovansidan men två på undersidan. Som fastsydd, dras tråden ner i framsidans hål och skyddas med ens från slitage. Knappar var dyrbara, förklarar Barbro Ager, och med den här lösningen blev risken mindre att under kroppsarbete nöta av tråden och tappa dem. Hon associerar vidare. Till mangelknappen. Också den ett exempel på arbetarhistoria, gjord som den var för att klara tuffa tag i tvätten och klara pressen av tunga stenmanglar. En karta med »Finest Washing Buttons« ligger på bordet. Det är 72 små, vita, platta och anspråkslösa knappar i ett matt, hårt vitt material. Kanske är de från 1920-talet, tror hon. Då hade knappen lyckats tränga undan de flesta hyskor, hakar och snörningar men ännu inte åsidosatts av kardborrband och blixtlås.

Hon tar fram en karta till. Knapparna ser ut som små vita hjul med ekrar och är ett exempel på det hemarbete som utförts i hus och stugor av familjer som behövt dryga ut kassan. »Handgjorda trådknappar« står det. Störst var försäljningen under början av 1900-talet och oftast gjordes trådknapparna kring Vadstena i Östergötland, med langettstygn över en cirkelformad stomme av vaxad lin- eller bomullstråd. Just langettstygnen ansågs lämpade för barn att göra. »Spindeln« i mitten däremot, den som ser ut som ekrar av 6 lindade trådar, var finlir för vuxna. I den skulle knappen sys fast så småningom.

– Men trådknappar slets ut och kasserades med tiden, så många av de äldsta har försvunnit, påpekar Barbro Ager och plockar fram en metallapparat med vev. Med hjälp av en sådan kunde stommen – den vaxade ringen – formas, om den inte gjordes runt en vanlig pinne. Barbro Ager har två knappvirningsapparater. Hon köpte till och med en hel knappaffär en gång, med askar och innehåll och allt. Och vid ett tillfälle var det på håret att hon la bud på maskinerna i Sveriges sista knappfabrik. Hon hade fått nys om att den stod undanstuvad i en lada.
– Men som tur är blev det aldrig av.

Hon fnissar lite och skakar på huvudet.
– Ingen hade väl ändå kunnat köra dem.

Knappen, som ser så oskyldig ut, har inte alltid varit o-laddad materia.

Ta reglementena kring kläder på 1600-talet till exempel. 1667 stadgades det hur de olika stånden fick klä sig. Den som klädde sig över sin sociala nivå riskerade dryga böter. Och på sina håll var reglerna ytterst specifika. Som i Närke 1677. Där slogs det fast att »ingen bondedräng finge gå med knappetröja«. Tydligen hade knäppta livrockar vid den tiden börjat synas på vissa djärva unga män. Året därpå lät det till och med så här: »den dräng som kommer med knappetröja till kyrkan sättes i stocken«.

Knappar hörde faktiskt länge samman med lyx, flärd och överklass. Engelska kyrkan lär på 1600-talet ha kallat dem för »djävulssnaror«, efter att det blivit inne bland förmögna att bära så många pråliga knappar som möjligt. Förste hertigen av Buckingham, till exempel, sägs ha ägt en kostym med diamantknappar.

Men så flotta material har inte alltid gällt, så klart. Nej, snarare har materialen ofta speglat sin tid. Man tager vad man haver. Som stennöten. Ett typexempel på hur människor genom århundraden förvaltat och förädlat de material som funnits till hands.

De bruna, lite kastanjelika men ovala nötterna ligger utspridda över bordet i Långhed. Taguanöt och corozo, kan man också säga. En gång i tiden kom de till Europa som ballast i fartyg från Mellan- eller Sydamerika. De hade kilats in i glipor och mellanrum för att de lårar och varor som packats på båtarna inte skulle halka runt under stormiga turer över haven. Det var vid mitten av 1800-talet. Vid slutdestinationen dumpades de bruna nötterna i hamnområdet och upptäcktes av kreativa själar. När väl den geleartade cellulosasubstansen inuti torkat och stelnat var insidan nämligen gräddvit och stenhård, som gjord för att skulptera i: Fattigmanselfenben.

Barbro Ager är för dagen klädd i en glatt mönstrad kofta som en väninna stickat. När hon fick den var den knapplös. Nu har den rätt diskreta mörka varianter. En har gått av på hälften. Bagarens barn?
– Ja, det är ett huvudbry att välja knappar när man har en halv miljon, säger hon.
– Dessutom har jag ju inte alltid många av samma sort.

På den stickade koftan sitter knapparna till vänster, helt i enlighet med den gamla idén om att damer ska ha dem på just den sidan medan knappar på en herrskjorta, till exempel, gärna ska sitta till höger. Bakgrunden till den könskodade normen är omtvistad. Somliga menar att herr- och damknäppningar är en kvarleva från medeltiden. I den idévärlden gick höger sida att koppla till manliga principer – till ljuset, solen och framtiden – medan vänster hörde den mörka och mystiska kvinnligheten till, som ansågs förbunden med natten, månen och det förflutna… Andra förklaringar är mer pragmatiska. Som att kvinnor av högre stånd ofta fått hjälp att klä på sig och att det då har passat en högerhänt påkläderska bättre med knapparna på vänster sida, medan män klätt sig själva, och att det då varit enklast med knapparna till höger.

Barbro Ager ser sig om i den gamla butikslokalen. Man tröttnar inte på samlandet, säger hon, »men man mattas av på något vis«. Hon minns sin pappans alla ljussaxar och taket i hans rum, som var fullhängt med lyktor.
– Så jag har det kanske i generna.

För hennes egen del började det med tyger i tioårsåldern, när hon gick med sin mamma till skräddaren och fick med sig små tygprover hem. Vackra, taggigt utstansade lappar som var uppklistrade på kartong.
– Jag plockade bort dem från kartorna och började lägga mönster, säger hon och nickar mot en väggfast hylla som går upp till taket. Det kom att fortsätta med andra tyger.
I hyllan är de sorterade efter färg.
– Sen, när jag var tolv, bestämde jag mig för att bli textilkonstnär.

Hon berättar om tonårstidens sommarlov då hon istället för att vara ledig gick som sömmerskeelev på NK:s franska damskrädderi. Om hur hon fortsatte sin praktik hos legendariska Astrid Sampe tvärs över gatan från NK, »hon sa alltid Fröken Ager«, och hur hon gick på Sätergläntan för att lära sig väva innan hon började på Konstfack som 18-åring.

På den vägen är det. Ateljén ligger i ett annat rum på nedervåningen i det stora huset.

Men hela tiden har hon haft samlandet som bisyssla.
– Och när blir man egentligen samlare?

Det är hon själv som frågar.
– Jag har två tavlor av en folkkonstnär där uppe. Sådana skulle jag gärna samla på. Men jag hittar inga fler. Samlar jag på dem då?

Hon ruskar lite på sig och reser sig upp.
– Ibland tänker jag »Äh saker«.

Hon ser sig snabbt om men ser inte missnöjd ut.
– Sen ändrar jag mig.