En knivskarp man i sina bästa år

Wille Sundqvist kommer från samma Västerbotten som Sara Lidman, PO Enquist och Torgny Lindgren. Det är lätt att påminnas om när han berättar. Dessutom är han precis som de en folkbildare. Och han har kunskap om trä, skog och slöjdtekniker, djup som få. Om den borde man inte skriva en artikel, utan en bok.

Själv har han skrivit två, idag nästan kultförklarade sådana, Tälja med kniv och yxa och Träsvarvning enligt skärmetoden, den första översatt till både engelska och tyska. Bägge har spelat stor, enligt vissa till och med avgörande roll för att hålla liv i teknik och kunskap från den tid då de flesta vardagsföremål gjordes hemma i stugorna. Erfarenheterna har han dels samlat på sig genom åren, dels haft med sig sen barnsben, då, som han säger, »skogen och jorden var livet«.
– Farfar var lam i benen men hade en hyvelbänk i köket. Där satt han och gjorde sopborstar av perfekt, krokvuxet björkvirke. Dessutom gjorde han lieorv av asp, där lien satt fast i orvet med en genialiskt enkel och lättviktig träkilskonstruktion med plåtring. Vi pojkar fick vara där så mycket vi ville. Jag lärde mig olika grepp för att hålla i kniven. Ingen hindrade oss. De sa bara »se till att du inte skär dig pojk«. Och aldrig att farmor klagade över att vi skräpade ner.

Wille Sundqvist öser in svarvspån i en egenartad konstruktion till plåtkamin som en brorson har svetsat. Den står i den ombyggda ladugård som sen 1988 är hans verkstad, i inre Högland, 12 kilometer från Bjurholm. Utanför verkstadsväggarna, en kilometer västerut och på andra sidan Öreälvens dalgång, syns taket på hans barndomshem. Han föddes där 1925. Utsikten är mäktig och himlen breder ut sig. I trädgårdslandet står purjolökarna kvar, tjocka som underarmar.
– Jag täljde min första häst som tolvåring. Pappa hade hittat en masurknöl, en stor rund klump rotmasur under en sälg, och jag frågade om jag fick ta en bit. Jag kände en person som täljt en häst och tänkte att »om han kan göra en, kan kanske jag också«.

Det blev två hästar, som på en hemslöjdsutställning i Bjurholm 1938 belönades med hederspris och Wille Sundqvist fick fem uppmuntrande kronor från landshövdingen. Läkaren i trakten köpte bägge och påpekade att »pojken måste få studera«.

Fem år senare slet han sönder ryggen och ett fysiskt hårt yrkesliv som skogsarbetare eller jordbrukare var inte längre möjligt. Någon föreslog att han skulle bli slöjdlärare. Senare skulle han dessutom komma att bli legendarisk hemslöjdskonsulent.

Wille Sundqvist går sällan utan kniv. Han har till och med en »söndagshelgdagsgåbortkniv«, nätt och med mässingsbeslag, perfekt om han behöver »fixa en nagel eller skära av en tråd«. Men både kniv och yxa är kontroversiella verktyg. I synnerhet i skolvärlden. Wille Sundqvist förklarar.
– För att få bli slöjdlärare på 50-talet var man först tvungen att vara möbelsnickare med gesällbrev. Han skakar på huvudet. Det kravet har i decennier präglat vad som lärts ut i svenska skolor – och i förlängningen vilka kunskaper som fått chans att leva vidare på bred front, menar han. Och det har inte varit till husbehovsslöjdens fromma.
– Möbelsnickarnas skråkänsla satt i hos lärarna. De förmedlade sina traditioner, sina verktyg och sin kunskap. De föraktade kniven, som var böndernas verktyg. Möbelsnickarens verktyg var stämjärnet.

Han tar upp två stickor och balanserar en täljkniv ytterst på dem. Så bar möbelsnickarna ut dem, utan att ens röra vid dem, har han hört berättas. Men Carl Malmsten utgjorde ett undantag. Det hände att han föreslog sina elever att använda kniv för att skära dekorer, för att få en levande känsla i mönstren. Det var just hos Carl Malmsten, på Verkstadsskolan i Stockholm, som Wille Sundqvist avlade sitt gesällprov 1954, ett syskåp av riojakaranda och hondurasmahogny med en rotkorg anpassad för sax, nål och tråd inskjuten som en släde under botten. Men först hade han varit lärling på Sandbergs snickeri i Umeå och dessutom gått på Västerviks möbelsnickarskola.
– Det förekom aldrig att möbelsnickarutbildade slöjdlärare hanterade en yxa. Skulle man urholka ett tråg i skolslöjden, gjordes det med håljärn och träklubba, fastän urholkningsyxa, tjäckel, är så mycket effektivare.

Jag hade använt sådana verktyg hemma i min barndom, så jag tog in dem i undervisningen.
– Gav man en bredbladig yxa till grabbar i 14–15-årsåldern högg de så svetten lackade. Plötsligt var det roligt för dem att hugga tråg.

Wille Sundqvist skrockar glatt.

Man behöver bara sitta med honom en stund för att förstå att han är en lysande pedagog. Han reser sig upp, hämtar en kniv, en träbit, visar ett handgrepp, knäpper på svarven, allt för att bättre demonstrera vad han pratar om. Han har genom åren haft en alldeles speciell förmåga att förmedla stolthet för slöjd. Som hemslöjdskonsulent i Västerbotten, en av landets första hårdslöjdskonsulenter, tog han kontakt med skickliga slöjdare – som Bertil Mikaelsson i Djupdal, sedermera känd som föregångare inom sveptekniken – och hjälpte dem att få tillgång till vettiga verkstäder och avsättning för sina produkter. Dessutom var han med och startade en ettårig träslöjdutbildning i Vilhelmina. Och ryktet gick. Med tiden höll han täljningskurser både i Sverige, runt om i Europa och USA.
– Och jag som i barndomen trodde att alla vet hur man hanterar en kniv, säger han. Betydligt visare idag.

Själv äter han vardagsfilmjölken med träsked. Samma sked, år ut, år in. Den håller. Dessutom blir det rå vitlök på lunchsmörgåsen. Kanske är han fortfarande präglad av Are Waerlands tankegångar, frisksportsgurun med kruskakliet. I många år var Wille Sundqvist vegetarian. Sönerna sa »potatismonstret«.

På kökshyllorna i Västerbottensgårdens huvudbyggnad står skärsvarvade skålar och svepta askar, tillverkade av honom själv och andra. I lådorna ligger tårtspadar och soppslevar i trä. Han hämtar filmjölksskeden, som är gjord av lönn, och visar.
– Om man vill utnyttja hela styrkan i virket, så kan man använda böjen i ved som vuxit krokigt och låta formen på skeden följa fiberriktningen. Gör man en böjd sked eller slev av ett rakvuxet ämne, blir det tvärved i böjen. Då håller den inte lika bra.

I branten ner mot öreälven står björkarna på rad. Men frågar man Wille Sundqvist om favoritträ, snuddar han bara vid björken. Svaret växer till ett resonemang.
– Det beror på ändamålet. Asp är lättare än björk. Al är lättare ändå, men svagare än asp. Lieorv, till exempel, gör man därför gärna i asp. I skedar och slevar har jag gärna hägg eller rönn, för det har jag tillgång till här uppe. Annars gärna lönn, också det är segt och starkt.
– Om jag ska använda furu, spelar det roll hur snabbt trädet har vuxit. Frodvuxen furu är mycket svagare än sådan som vuxit långsamt. Höst och vinterved blir dessutom olika skör. Man ska ta hänsyn till hur årsringarna går. Det är skillnad på furu och furu som natt och dag.
– Stämjärnshandtag, å andra sidan, är bra att göra av masurbjörk, som är hård, seg och stark. Och då ska man gärna göra handtagen lite platta i formen, inte runda som många av dagens stämjärnshandtag. Runda handtag rullar så lätt av hyvelbänken.
Så svarar en man med brinnande intresse för funktion. Eller som han själv säger:
– Funktionen är viktigast. När man täljer bruksföremål ska allt trä som inte behövs ur hållfasthetssynpunkt och funktionshänseende tas bort.

Men trots det blir han stundom ändå sittande med ett vedträ som egentligen var tänkt för kaminen, för att han plötsligt ser en skulptur i formen. Han funderar och funderar. Sen förvaltar han vad han sett.

Malin Vessby är redaktör på Hemslöjd. Hon är dessutom utbildad till fjäll- och vildmarksledare men säger att det var länge sen som hon gav sig ut på någon stor strapats.
Elin Berge är fotograf, medlem i frilanskollektivet Moment Agency. Hon närmar sig den mörka storskogen med viss skräck men uppskattar de ljusa björkarna i hemstaden Umeå.

Röster om Wille Sundqvist

Kerstin Andersson Åhlin
Generalsekreterare i Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund:
»Å. Jag säger jättegärna något om Wille! Vi var kollegor som hemslöjdskonsulenter en gång i tiden. Wille är en av de allra första konsulenterna. Han har varit otroligt viktig för slöjdnäringen i Västerbotten och har jobbat hårt för att slöjdare ska få avsättning för sina produkter. Det är ovärderligt. Själv är han en urskicklig slöjdare, med ett fantastiskt uttryck. Hans slöjd är som han själv, magisk. Han är dessutom en inspiratör och pedagog som har fått SHR:s guldmedalj för sin gärning. Han är en maestro.«

Jögge Sundqvist
Slöjdare med alias Surolle, även Wille Sundqvists son:
»Det är till stor del Willes förtjänst att man slöjdar som man gör idag. När han arbetade som hemslöjdskonsulent i Vilhelmina på 1970-talet, efter att bland annat ha utbildat sig till finsnickare på Malmstens Verkstadsskola i Stockholm, återupptäckte han sin egen gamla kunskap från självhushållet hos män och kvinnor i trakterna. Det kunde handla om deras täljgrepp, att arbeta i rått virke, att läsa träd i skogen, att utnyttja former som naturen ger. En hel del av det förmedlade han sen i boken Tälja med kniv och yxa. De kunskaperna var på väg att dö ut vid den tiden, men Wille spred och har spridit dem sen dess. Han är en skicklig pedagog. I USA finns en kursgård för slöjd som inte hade kommit till utan hans insatser. Wille förtjänar all uppmärksamhet.«

Fritiof Runhall
Skedtäljare:
»Wille Sundqvists bok om att tälja med kniv och yxa har varit en jättestor inspirationskälla för mig. Jag fick den innan jag hade börjat slöjda, när jag fortfarande trodde att jag skulle utbilda mig till möbelsnickare. Sen levde jag med den i ett års tid. Framför allt gjorde jag skedar. Wille visade att det finns djup kunskap här, så mycket mer än att bara ta en bräda och skära ut en sked. Han är seriös. Hans sätt att se på form har också varit vägledande för mig. Jag har läst andra slöjdböcker sen dess, men ingen som har väckt mitt intresse på samma sätt. Året efter det med boken sökte jag till Sätergläntan. Där visade sig Wille vara gästlärare. Han är en inspirerande person och en väldigt god pedagog som inte tvekar för att lägga sig i och handgripligen visa var skåpet ska stå. Han är tydligt i sitt sätt att förmedla kunskap. Nu har jag nyligen varit i England och hållit kurser i skedslöjdande och också där är Willes bok välkänd. Den har väckt och spritt ett intresse runt om i världen för att på ett ganska ålderdomligt sätt tälja personliga skedar av krokvuxet trä. Det intresset är stort internationellt sett idag.«