Radikalslöjdaren i storskogen

Anders Jakobsen, också känd som Lagombra, är mannen som gör vad som faller honom in. Han bygger märkliga konstruktioner av material han kommer över. Ibland blir det en cykelramp i skogen, ibland en egensinnig takkrona av containerfynd. På sin nyinköpta skogstomt i Hede i Härjedalen är han i full färd med att bygga ett institut för radikalslöjd.

Text Nille Svensson
Foto Nille Svensson
26 januari 2012

Jag håller på att skriva en bok. Eller göra en bok kanske jag ska säga. Eller nej, jag ändrar mig igen – jag håller på att slöjda en bok. En bok om radikalslöjdaren Anders Jakobsen, mera känd under namnet Lagombra. Det är Anders som har lärt mig vad slöjd är och vad som skiljer slöjd från design och konst. Jag vet nu att slöjda är att sätta igång. Utan att fundera så mycket på hur det kommer att bli, eller ens vad det kommer att bli. Att låta materialet och processen bestämma resultatet i samklang med hantverkskunnandet. Jag slöjdar alltså en bok. Det är svårt. Jag har aldrig gjort det förut och verktygen slinter hela tiden.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Anders Jacobsen i Hede.Ingenting är någonsin »färdigt« på HIR. Allting är en blandning av överdrivet solida konstruktioner och slarviga tillfällighetslösningar.
Väggar och dörrar flyttas. Tak lyfts. Verktyg och material finns alltid inom armlängds avstånd.

Men nu ska det handla om Anders. Och skogen. Anders har nämligen köpt en tomt och en stuga i Hede, Härjedalen. Femhundra kilometer från Stockholm. Här har han, med en närmast manisk energi, börjat bygga om, bygga ut och bygga till för att skapa Hede Institute of Radical Sloyd – Hede Institut för Radikalslöjd, HIR. HIR är Anders ateljé, men tanken är att skapa en slags akademi, en plats dit folk kan komma och lära sig mer. Jag frågar Anders om miljön, skogen, var avgörande i beslutet att skapa institutet.
– Platsen är inte helt avgörande, men hade tomten dykt upp på Österlen till exempel, då hade jag aldrig satt igång. Eller i en källare i Stockholm. Jag hade aldrig bytt från en verkstad till en annan om det inte hade varit för skogen och den igenkänning och trivsel den står för.

Det var efter en stipendievistelse i Norge, i en avlägset belägen ateljé, som idén att flytta ut skapandet från staden väcktes. Anders märkte att han jobbade bättre och mer koncentrerat.

Han berättar om sina tidigaste minnen av skogen. Att han växte upp i »sista radhuset på gatan«. Det där som har en tomt som sömlöst övergår i allmän skogsmark. Eller övergick kanske man ska säga eftersom det här var på sjuttiotalet då det inte var lika vanligt med staket och rigida gränser mellan privat och allmänt. För Anders var skogen helt enkelt dit man gick när man gick ut. En naturlig bruksmiljö för lek. Men han besökte också den »stora skogen«.
– Jag var mycket med mina föräldrar i Orsa finnmark. Det är både tidiga och starka minnen. Just furuskog, berg som de är där, skogsklädda kullar med klippbranter omväxlande med myrar, bäckar och älvar, det har blivit synonymt med skog för mig.

Att skogen fortfarande är en plats dit »man går när man går ut« kommer för Anders till uttryck genom att han aktivt ägnar sig åt en hel rad utomhussporter som vissa kanske skulle kalla extrema: klättring, vandring, toppturskidåkning, skogscykling, vågsurfing.
Det görs också synligt genom att de material som tar med honom ut i naturen – färgglada rep, klätterhakar och gore-tex – också blir en del av hans slöjd. När skogens material följer med tillbaka in i ateljén så blandas de friskt med friluftsvärldens funktionsmaterial.

Det är Anders som har lärt mig vad slöjd är och vad som skiljer slöjd från design och konst. Jag vet nu att slöjda är att sätta igång.

För mig har den explosionsartade konsumtionen av friluftsprodukter länge varit ett tecken på att vårt förhållande till skogen gradvis har kommersialiserats, men också instrumentaliserats. Att det finns ett behov av att föra in urbanitetens krav på effektivitet, syfte, mål och resultat in i naturupplevelsen. Jag frågar Anders vad han tycker, är det någon skillnad på 70-talets trangiavandringar och samtidens downhill camps?
– I mitt huvud känns det inte som någon förändring. Jag föredrar termen selfpropelled sports. Det sätter fingret på vad jag gillar med extremsporter. Att naturens krafter ställer krav som gör att själva utövningen styrs av stundens omständigheter. Det skapar en sorts närvaro eller enkelhet som för mig går igen från den koncentration jag har när jag arbetar. I bägge fallen har jag användning av rätt utrustning; designade skidor i kolfiber, en modern vågsurfbräda. Eller rep. Jag vill inte klättra utan rep och riskera livet, lika lite som jag är beredd att spräcka plank ur stock, handhyvla och tälja resten för fullständig slöjdautencitet. Men lika lite är jag beredd att flyga helikopter upp på en bergstopp för att skida ner, då går enkelheten och närvaron förlorad.

Den här totalt osentimentala materialsynen är säkerligen en av anledningarna till varför Anders slöjd blivit så uppmärksammad. Han har hittat en perfekt balans mellan fräckhet och innerlighet, amatörism och hantverksskicklighet.

Skogen är också en miljö som i sig själv naturligt inbjuder till skapande, mättad som den är på utrymme och material. För ett antal år sedan byggde Anders Jakobsen på eget initiativ cykelramper, så kallade North Shore-ramper, i ett naturreservat i Nacka utanför Stockholm. Det blev tydligt att det fanns stora skillnader mellan Anders uppfattning om vad skogen ska »vara till för« och den allmänna opinionens. Många var upprörda över att han hade fällt träd och pratade om förstörelse.
– Men det intressanta med den episoden är att jag hade kunnat fälla hundra träd utan att någon hade märkt det eller klagat. Vad folk retade sig på var inte att jag förstörde någonting, utan att jag skapade någonting, säger Anders.

Jag hade aldrig bytt från en verkstad till en annan om det inte hade varit för skogen och den igenkänning och trivsel den står för.

Jag minns att det också var min tolkning när jag läste de arga insändarna i Nackas lokaltidning. Folk blev provocerade av att någon annan formulerade vad skogen ska vara till för. Det utmanade den konventionella idén om vad som är naturligt att göra i skogen. Trots att ett naturreservat inte heller är en orörd miljö, utan en kultiverad bit natur, en mänsklig bruksmiljö. Men samtidigt, hur skulle det se ut om alla gjorde som Anders? Jag känner att jag måste fråga honom om hur han ser på människans förhållande till naturen och skogen och våra rättigheter att bruka den. Finns det ens en skillnad mellan bruk och åverkan, eller beror det bara på vem man frågar?
– För mig är skogen både en resurs och en plats, svarar Anders. Kanske kan man jämföra med jakt. En älg är ett ståtlig och vackert djur som har sin plats i skogen. Det är en upplevelse att stöta på en stor älg, men för vissa är det också stekar, grytbitar och buljongben.

– Då var du en cyklist, en tillfällig gäst i skogen. Nu bor du i den. Har det ändrat ditt förhållande till skogen?

– Jag tror nog inte det har förändrats speciellt mycket. Skogen har alltid varit en resurs för mig, för att kunna bygga cykelramper i till exempel. I Hede förstår jag ju konsekvenserna av att såga ner någon annans skog utan lov. Jag skulle förmodligen åka på stryk och ännu värre, förutom lagliga påföljder. Så jag gör det inte. Jag köper skog på rot innan jag startar motorsågen på HIR.

Det är lätt att tycka att Anders Jakobsen handlade självsvåldigt där i Nacka naturreservat, men man behöver inte tillbringa många timmar med honom för att inse att hans avsikt inte är att provocera. Han bara gör. Skapar. Hans radikalslöjdarmentalitet, obändiga kreativitet och energi färgar av sig på allt i hans omgivning. Ibland skapar det konflikter, men oftast gillande. För honom är det inte så stor skillnad mellan att bygga ett tak, skapa en möbel eller ett idrottsredskap som cykelramperna. Allt utgör en oemotståndligt självklar helhet. En attityd som också gör honom öppen för influenser, det finns inget givet sätt, ingen given plan. I och med flytten till Hede har byggvaruhusets material, som var det naturligt tillgängliga i Stockholm, blandats upp av det han får tag på i skogen. Eller inifrån byn för den delen. Han berättar att en granne tipsade om att järnaffären hade en mängd gamla sparkmedar på lager från den tid då folk byggde sina egna sparkar och bara köpte de smidda medarna. Detta tips har nu resulterat i att Anders planerar en sparkutställning i vinter.

Jag har hört från flera håll att jag är »konstnären i Hede«. Att folk gärna går förbi på vägen och tittar vad jag håller på med, eller till och med tar med besökare för att visa, som en sevärdhet. Hede är en plats som är i någorlunda harmoni, sammansvetsad av de gemensamma intressena jakt, fiske och skoteråkning. Den relativa harmonin tror jag kommer mig till godo som nykomling, trots att jag håller på med främmande saker.

Nille Svensson är grafisk formgivare och mannen bakom det otyglade förlagsprojektet nilleditions som gett ut boken Ett år med HIR. Boken släpptes lagom till Anders Jakobsens separatutställning på Gustavsbergs Konsthall 20 okt 2012 – 10 feb 2013.

26 januari 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy