Om täljknivar

Handsmidd eller fabrikstillverkad? Laminerat blad eller helstål? Vilken eggvinkel är bäst? Här frågar vi ut sju slöjdare om deras bästa knivar. Hur många behöver man och hur ska man hålla dem vassa? Sanningarna är många. Ta fasta på våra expertråd – eller skaffa dig en vanlig morakniv och börja tälja!

Text Jonatan Malm
Foto Martin Gustavsson
26 januari 2012

Kniven, är det ett redskap bland hundra andra? Eller kanske en symbol för den värld av möjligheter som öppnade sig när mänskligheten lärde sig tillverka ett skärande verktyg i stål? I vilket fall finns det åtskilliga slöjdare som håller kniven högst bland ägodelarna i verkstaden.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Kniv med skaft av Niklas Karlsson.

Håll i hatten, för nu dyker vi djupt ner i knivträsket.

Jag minns väl min första kniv. Den var stor och tjock åt alla håll. Det rostfria stålet hade varit snudd på omöjligt att skärpa upp även om jag vetat hur en slipsten används. Säkert hade den lämpat sig bäst till att peta i fiskkött med, men det visste inte jag där jag satt och karvade i en pinne och kände mig naturnära.

För att kunna komma med några råd hur stora och små slöjdare i början av sin träsnidarbana ska välja en lämplig kniv konsulterade Hemslöjd en panel bestående av slöjdare i olika åldrar och från norr till söder.

I knivpanelen

Niklas Karlsson, professionell slöjdare i Färila.
Knut Östgård, legendarisk före detta hemslöjdskonsulent i Lerum.
Anja Sundberg, slöjdare från Orsa, bosatt i Högsjö.
Nisse Stormlod, slöjdare och hemslöjdskonsulent i Blekinge.
Fredrik Prost, samisk konsthantverkare i Kiruna.
Beth Moen, huvudlärare på Sätergläntans träslöjdslinje.
Jögge Sundqvist, slöjdare och lärare på Sätergläntan, bor i Kasamark.

Vi börjar med att bena ut några grundläggande faktorer. För det första kan man välja en handsmidd kniv eller en fabrikstillverkad. En handsmidd kan vara tillverkad med tanke på de dekorativa värdena, eller för ett specifikt användningsområde. Givetvis kan även fabrikstillverkade knivar uppdelas i olika användningsområden som jakt, fiske, matlagning, byggnadssnickeri eller slöjd. Alla dessa knivar kan vara tillverkade av olika sorters stål; de kan också vara av stål rakt igenom, eller av mjukt järn med ivällt stål endast i mitten, så kallade laminerade blad. Niklas Karlsson, professionell slöjdare i Färila, förklarar skillnaden:
– Helstålsknivar är jobbigare att slipa, och jag upplever det också som att de laminerade ofta blir vassare än helstålsknivar, det kanske är bättre stålkvalitet i dem?

Kniv med skaft av Niklas Karlsson.

Knut Östgård, pensionerad hemslöjdskonsulent i Lerum, fyller i:
– Jag uppskattar också att det finns lite svikt i de laminerade bladen, en helstålskniv är mera stum. Små handsmidda täljknivar och gravyrknivar är dock ofta i helstål, och fungerar ypperligt.

Det finns ingen i panelen som inte har en laminerad morakniv. Dessutom är alla överens om att de är bra. Det är lite som en bekännelse: Jo, de är faktiskt bra. Inte helt perfekta, men bra. Särskilt om man ser till hur lite de kostar; under en hundralapp. I den drygt hundra år gamla knivfabriken i Mora tillverkas merparten av de svenska byggarbetsplatsernas knivar, men även dessa uppskattade slöjdknivar.

Kniv med grönt skaft; smidd av Bo Helgesson. Knut Östgård har format skaftet för att det ska passa hans hand och sätt att tälja.

Anja Sundberg, täljekvilibrist från Orsa, gjorde som alla Dalarnas trähästtäljare och åkte till Mora och köpte ett parti slöjdknivar till outletpris. Dessa baserar hon tiotalet år senare helt sin slöjd på. Hon har en väldigt funktionalistisk hållning; knivarna fungerar bra. Basta. Dessutom har alla bandomens uthus kryllat av dessa knivar.
– Men jag skulle vilja ha en kniv smidd av Bo Helgesson, jag har en skedkniv som han har gjort och den är så otroligt vass, säger hon.

Anja Sundbergs Frostkniv. Skaftet har hon täljt till för att göra det skönare att hålla i.

Nisse Stormlod, slöjdare och hemslöjdskonsulent i Blekinge, har en sådan kniv. Den är så bra att han till och med upphöjt den till Söndagskniv De Lux. Den tar han fram ibland, för att känna skillnaden och göra det sista finliret.
– Det är ju inte gott att äta lax varje dag! Säger han.

Fredrik Prosts kniv, en av de allra äldsta bland samiska knivtyper, vanlig i Karesuandoområdet.

Ingen i panelen nöjer sig med endast en kniv. Fredrik Prost, samisk konsthantverkare i Kiruna, klarar sig dock med två. En med cirka 9 centimeter långt blad, och en så kallad huggare med ett kring 20 centimeters blad. Det är nog bara Jögge Sundkvist i Kasamark som håller sig med så många som ett sextiotal knivar, men samtliga vi talat med har olika knivar för olika ändamål; en robust alltiallokniv som är fin att se på och används ute i skogen till allt i från att tälja i bark och näver med till att skära kött. En mindre ömtålig täljkniv och en fintäljkniv, kanske någon som är extra lång och extra smal för att tälja krympburkar eller liknande med. Vanligt är att ha en hög knivar som slipas upp, och sedan slits en efter en tills alla behöver slipas igen.

Jögge Sundqvists favoritkniv, en Frostkniv han skaftat själv och som blivit väldigt smal efter år av flitig användning

Hur tar man då hand om en kniv? Jo, med slipsten och brynen. Alla i panelen har samma typ av slipsten, en modern och effektiv sten i konstmaterial. Ofta heter apparaten Tormek, men den kan också heta Kirunaslipen. När det kommer till brynen använder de många olika typer: japanska brynen, arkansas-stenar, keramiska brynen, diamantbrynen och brynen av sandsten. En dag för många år sedan när Niklas Karlsson satt och brynte knivar på en utställning kom en äldre farbror och tipsade om att i stället använda ett sandstensbryne från Los i Hälsingland, och avsluta proceduren med en läderstrigel.
– Losbryne och strigel är bättre än japanska brynen. Eller i varje fall mer genuint, och bra mycket billigare!

En kniv som Knut Östgårds far smitt av en bladfjäder till en lastbil. Så otroligt vass att han sörjde den då han tappade bort den, men vid en husrenovering återfanns den. Den är så välanvänd att endast slipfasen återstår.

Knut Östgård använder också en strigel gjord av en gammal läderrem limmad på en brädbit. På strigeln har han slippasta, typ Autosol. Men Nisse Stormlod säger att så kan man inte göra. Då får man en rundning av slipfasen, och det är ju den man ska vila mot när man täljer. Och även när man bryner nästa gång. I stället förordar han, liksom Jögge Sundqvist, att polerpasta läggs direkt på trästickan. Då får man rakbladsskärpa med fortsatt plan slipfas. Bilden av sanningen runt kniven kompliceras ytterligare när jag pratar med Beth Moen, huvudlärare på Sätergläntans träslöjdslinje sedan snart tretton år. Hon berättar om Gunnar Kalles i Bjursås, som levde i 92 år och täljde trägubbar i 67.
– Han slipade aldrig sina knivar, han brynte dem bara på en roterande lumpskiva. Det gör ju att slipfasen blir märkbart rund, och det är ju helt fel enligt många experter. Sånt är ju jävligt kul! Det är viktigt att veta att det finns många sanningar.

Kniven med grönt skaft, gjort av henne själv, är Beth Moens. Bladet är smitt av Kaj Embretsén.

När man slipar kniven bör man veta vilken vinkel man vill ha på eggen. Knut menar bestämt att Frostkniven levereras med alltför tunn egg, endast 22 grader, och därför måste slipas om för att tåla kvistar och hårdare trä. Nej, 25–30 grader ska en kniv ha om den ska hålla, menar han och får medhåll av de flesta i panelen. Dock kan det finnas specialtillfällen då det kan vara motiverat med en tunnare egg, ända ner till 16 grader, menar Jögge. Knut hjälper just nu Tormek att utveckla en slipjigg som klarar av små tunna knivar, som Frosts lilla täljkniv. Han menar att frihandsslipning kräver många års träning, och det är få förunnat att klara av det. Därför är dessa slipjiggar en välsignelse.

Skaftets form då? Den baseras mer på individuella önskemål av förklarliga skäl. Händer är ju olika stora. Dock är alla eniga om att enkla skaft som medger att kniven hålls på många olika sätt är att föredra. Nisse har ringt till Frostfabriken för att försöka förmå dem att leverera täljknivarna med mindre skaft. Han har då fått svaret att skaften ska vara för stora. För att var och en ska kunna tälja ned dem till rätt storlek.
– Det är ju lite ett moment 22 för en nybörjare; man ska tälja ner ett skaft med en sylvass kniv i andra änden, och kniven man ska tälja på är den enda man har…

Kniv med skaft av Niklas Karlsson.

I stället säljer Frost även en variant med ett mindre skaft i plast. Plastskaften får dock underkänt av Knut, som menar att de inte kan absorbera handsvett och därför blir halkiga att jobba med, särskilt för nervösa nybörjare.

Vi har ännu inte pratat om själva formen på knivbladet. Kanske det viktigaste av allt. Fredrik förklarar.
– Knivbladet får inte vara för tjockt. Är det mer än tre millimeter går det inte att använda till vare sig täljning eller slakt.

Kniv med skaft av Niklas Karlsson.

Beth är av en annan åsikt. Hennes favoritkniv är 5 millimeter som tjockast, och tunnas ut mot spetsen. Då blir den stadig och får en lång slipfas att stödja sig mot. Alla är dock eniga om att böjen mot spetsen är viktig. Den får absolut inte vara för skarp, utan kniven måste smalna av sakta och jämnt för att man ska kunna ha nytta av spetsen. Niklas är noga med att knivbladet är tunnare smitt mot spetsen, men tror att det
i huvudsak är ett estetiskt ideal.

Knivblad ska ha olika längder i olika situationer och i olika händer, ofta är det trevligt att tälja med ett kort blad på 5–6 centimeter. Men många snidare använder hellre de knivblad som är omkring 10 centimeter. Och ibland behövs ännu längre. Eller ännu mindre…

Liten morakniv som Niklas Karlsson fyndat på auktion och som passar perfekt för sonens lilla hand.

Barnknivar ska givetvis ha små skaft, och gärna också ett litet kort blad. Niklas vill gärna nypa av spetsen på kniven för att undvika sticksår på barnahänderna. Knut tycker det är bättre att de får sticka sig någon gång, och lära sig ha koll på spetsen. Han vill också gärna ha ett litet kort parerskydd på kniven, mest för att slippa jobbiga diskussioner med föräldrar om det skulle hända en olycka.

Blir ni klokare av denna text? Inte det? Det finns som sagt många sanningar, och kanske är det bästa rådet att med ovanstående tips börja tälja i någon ände och så småningom skapa sig sin egen sanning. Och kom i håg att det cirkulerar kontinenter av knivkunskap bland landets slöjdare, denna artikel är endast en liten grästuva på ytan.

Jonatan Malm är frilansjournalist och slöjdare, utbildad vid Sätergläntan, medlem i Slöjdkollektivet och konsthantverkskollektivet Not Quite.

26 januari 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy