Mamman med yxan

Anja Sundberg är slöjdare. Och det var också just med en yxa som allt började.

Det var för många år sedan, när Anja arbetade som skogsforskningsassistent i Umeå. Hennes chef hade fina yxor på sitt kontor, ett litet förråd han lagt upp för att ha som avskedsgåvor och tack till gästforskare när de for hem igen. Yxorna talade, eller åtminstone viskade, till Anja. Chefen såg och gav henne en. Hon var helt ung och hade flyttat många mil hemifrån. Någon relation till yxor eller deras användning hade hon inte fastän familjen hade skog hemma i Orsa. Men täljbilorna från Gränsfors väckte hennes lust och nyfikenhet. Så gav det ena det andra. Hon lånade Wille Sundqvists böcker på biblioteket – och idag är hon träslöjdare på heltid.

Anja har som så många andra gått på Sätergläntan.
– Jag trodde man måste kunna allt när man kom dit, berättar Anja. Men en kompis förklarade att det var där man skulle få lära sig – och då vågade jag söka!

Det var en fantastiskt bra utbildning, säger hon.

Idag undervisar hon själv på Sätergläntans kortkurser och lär ut hur man gör krympburkar och andra mindre träföremål.

Det är flera vägar som leder till Högsjö i Sörmland. En av dem kantas av åkrar och ekar. Men den slingrande smala väg jag valt leder miltals genom skogen, utan en enda mötande bil. Det är bokstavligen i ett hus vid skogens slut de bor, i en hyrd före detta prästgård; Anja, Markus och den treåriga dottern Linnea. Det är Markus arbete som fört dem hit, han är socialpedagog för barn med autism. Hans konstnärliga ådra syns också i deras hem, i oljemålningar och collage. Möbler som ser ut att komma från fina antikaffärer är containerfynd som han gett nytt liv.
– Alla säger att det är så vackert i Högsjö på sommaren, säger Anja, men då är vi hemma i Orsa eller i Tyskland, som är Markus hemland.

Markus och Linnea pratar tyska med varann, och Anja lär sig av sin dotter.

Mycket i huset har Anja gjort själv. Men om en besökare är imponerad gör Anja vad hon kan för att tona ner intrycket.
– Jag gör bara det vi behöver, säger hon.

I fönstren hänger torkollor med äppelskivor från trädgårdens överflöd. De slöjdade trågen står här och var i köket. Sänggaveln i sovrummet, kan man ana, är gjord av två lastpallar. Möblerna i Linneas rum är av förstås av Anjas hand. I det rum som används som verkstad har hon snickrat en verktygshylla där vartenda bildhuggarjärn och varenda kniv har en egen avgränsad plats. Allt är prytt med blommor och ornament i skuren relief och glada färger. I verkstaden har också Linnea sitt eget bord. Till hennes lilla arbetsplats har Anja gjort allt som går att göra i trä – alltifrån stolen till de perfekt avpassade små förvaringslådorna i trä för pennor och kritor.

Varför gå på brädgårn och köpa rundstav när det växer sly överallt! Slystammarna är ju runda alldeles av sig själva.

Men det är när man kommer ut i lekrummet som hela vidden av Anjas leksaksglädje öppnar sig. Det som först drar blickarna till sig är en komplett dockteater med teaterljus, kulisser och ridå. Med sin finess och sina mekanismer ser den ut att vara en lekfull blinkning till Drottningholmsteatern. En ledad drake undviker att falla ner genom falluckan i golvet och skuggspelsfigurer väntar vid sidan av. Bakgrunderna, med Skogen och Mormors hus har Linnea ritat.
– Men det här är bara första försöket, säger Anja, jag håller på att utveckla teatern så att den ska fungera bättre.

Det går inte att i ord göra rättvisa åt Anjas leksaker, allt är gjort med kärlek och suveränt handlag. Än så länge har hon mest slöjdat för husbehov, men hon siktar på att börja producera för att sälja. Lycko de barn som får hennes leksaker! Några av de mer omfattande uppsättningarna är kanske främst något som förskolor, barnkliniker och liknande skulle kunna beställa. Köket, i storlek för en treåring, komplett utrustat med bord och stolar, servis, brödskivor, brödrost, ost och korvskivor, tårta, grönsaker, kylskåp med mjölkpaket och allt annat i rätt skala, är gjort speciellt för Linnea. Men det skulle hålla för många barns lek. Tandläkarutrustningen som kom till som förberedelse inför den första undersökningen – tänk om sådana kunde finnas hos barntandvården!

Man kan göra nästan allt av trä, säger Anja med eftertryck. Material finns det gott om.
– Varför gå på brädgårn och köpa rundstav när det växer sly överallt! Slystammarna är ju runda alldeles av sig själva. En vanlig grenklyka blir lätt en krok. Någon särskild utrustning behöver man inte heller. Om man så bor i ett trångt studentrum kan man faktiskt slöjda där – det är bara att lyfta in en liten huggkubbe och arbeta med yxa och kniv.

Själv använder hon ofta en barnyxa.

Man kan nästan tro att Linnea är tvungen att leka med träleksaker, vare sig hon vill eller inte. Men när de någon gång är i leksaksaffären flera mil bort brukar hon peka på olika saker och beställa »en riktig, en sån som du kan göra i trä«. Och hennes mamma tillverkar snällt sjöjungfrur och annat som har förlagor i plast.

Men om det nu skulle finnas en särskild »hemslöjdssmak« så tycks inte Linnea vara indoktrinerad i någon sådan.
– Nejdå, hon vill ha prinsessklänningar och jag syr paljetter på alla hennes kläder så som hon vill, säger Anja.

Och den lilla verktygslådan i trä, med krokvuxet handtag, en pytteliten slöjdbila, hammare, fogsvans och morakniv i trä – allt miniatyrer av Anjas egna verktyg? Den som kan göra vem som helst tårögd? Den är Linnea kallsinnig inför.

Den slipper hon leka med, skrattar Anja.

Celia B. Dackenberg lockades av hammare, spik och knivar som barn. Emellanåt slutade leken med nål och tråd, hos doktorn.
Sara Mac Key älskar att bli bjuden på trämiddagar som den hos Linnea och Anja. Med fisk, glass och korv i en enda röra.