Den svenska fattigdomens historia

I dagsläget har hon runt 150 gamla och olika stora lapptäcken hemma på loftet i Göteborg. Så kan resultatet av åratals detektivarbete, telefontips, långa samtal vid köks-bord och målsökande lovar på antikaffärer se ut.

De flesta är sydda i skarven mellan 1800- och 1900-tal, då köpta bomullstyger började bli billigare i den nymornade masstillverkningens namn och då gårdfarihandlare och sömmerskor sålde provlappar till överkomliga priser, som gjorda för att använda till täcken. Men de är också sydda under den tid, då man fortfarande gjorde de flesta av sina kläder hemma och tog tillvara minsta liten överbliven tygbit. Ofta av nöden tvunget.

För Åsa Wettre har lapptäckesjakten just varit vägen fram till gårdagens kvinnovardag.
– Till samtal om hur de uslats och haft det med allt som varit. Det kolossala slitet. Och hur de kanske fann sig en liten stund innan det mörknat på kvällen när de kunde sy, efter att korna mjölkats och barna somnat.

Inför meningar som »jo, jag har väl något gammalt skräp på vinden« har vittringen vaknat, berättar hon. Nyfikenheten. Pirret. Men orden har samtidigt skvallrat om hur täckena länge förknippats med fattigdom och de sjukdomar som de ansågs sprida, då i tuberkulosens tidevarv. När de fabrikskviltade täckena blev allt vanligare runt 1930-talet, avtog också lapptäckssyendet. Men kvar på vindar och i laduhörn blev de ändå många gånger, täckena, då och då abstrakt konst på hög nivå.

I just Åsa Wettres fall var det efter att hon golvats av ett enastående vackert lapptäcke på Tjörn, där hon och familjen sommarbodde tidigare, som hon började samla. Men lapptäckslusten fick också förgreningar. 1987 startade hon landets första lapptäcksförening, Lapphexorna. Strax därefter började hon ställa ut sina fynd och med tiden skrev hon två storsäljande böcker om samma slags täcken. Vid det här laget har hon samarbetat med 40 museer hemma och runt om i världen, ofta på utställningar som hon kompletterat med en programpunkt där besökare fått ta med sig och visa egna täcken hemifrån, en garant för än fler drabbande upplevelser och möten.
– Tänk på alla tanter som jag fått prata med. Oj, vilka historier jag fått höra!

Sen blir vi tysta. Framför oss i vindsrummet, högst upp i det gamla radhuset i Göteborg, hänger ett täcke. Det är sytt av jordbrukarhustrun och trettonbarnsmamman Karin Jacobsson i Brattbäcken, Ångermanland, i början av 1900- talet. Hon föddes 1865, dog 1938. Täcket är sammansatt av grova, dova yllelappar, större och riktigt små om vartannat – sannolikt från sönernas och mannens avlagda kläder, gissningsvis hemvävda från början. Det är fyllt med den vadd som man kunde köpa på affären och stickat, eller kviltat, med förstygn i björntråd rakt igenom, för att hålla vadden på plats. Stickstolen lär stå kvar i ett av husen än idag, hemgjord och grovt tillyxad. Sitt liv på gården däremot, slutade lapptäcket på höskullen och som hästtäcke.
– Man kan bli gråtfärdig när man tänker på hur folk jobbat och slitit i detta land. Hur de tagit vara på allt. Familjen var i behov av värmande täcken och det var de här tygerna som hon hade att tillgå. Stickningen är inte det minsta konstifik, utan håller bara ihop allt. Det här är på riktigt. Oj, vad de har kämpat!

Vi tystnar igen.
– Man skulle kunna spela efter det, som efter noter. Nån långsam, vemodig fiolmusik. Om myrlandskap, skogar och hårt, hårt arbete.
Efteråt är det svårt att börja om med andra täcken, trots att de väntar, redo. Historiens vingslag har svept genom rummet. Det krävs nästan en kaffepaus.

På glasverandan två trappor ner ligger Åsa Wettres egen stickbåge framme. Hon arbetar på en färgstark duk gjord av lappar ärvda efter sin mamma. Grönt, rosa, lila, gult. Också Åsa Wettres högst personliga historia går att berätta genom lapptäcken. Det var mamma, säger hon, som väckte det textil-intresse som riktades mot lappar med tiden, hon var fantastisk med tygerna – sydde, vävde, lagade. Det var också mamman, berätterskan, som gjorde Åsa Wettre intresserad av att lyssna på andras minnen och att nyfiket söka sig bakåt, för hon satte ord på hur det varit med släkten, slitet och överlevnaden.
– Ja, alltihop har med barndomen att göra!

Och nu blir mammans efterlämnade hexagonformade lappar en blommig helhet tillslut, trots att hon själv inte längre är kvar.
– Jag vill ju att hon ska få bli klar! Hon hade klippt så fint och noga. Det skulle inte kännas bra annars. Så jag sitter här och snackar med henne om det. Om lapparna. Om livet.

I arbetsrummet en trappa upp fullföljer hon ett annat av mammans blomprojekt. Det ligger kronblad av olikmönstrad bomullsväv utspridda över en blårutig lapptygsbotten. Åsa Wettre pekar på remsa efter remsa: Den avlagda städrocken, familjens utslitna jeans, stuvbiten från Westmans tyger i Falun.

Men lappar återkommer å andra sidan på varje plan i radhuset. Ett överkast är sytt av makens gamla skjortor, med smårutigt bredvid bredrutigt, finskjortan bredvid vardagsvarianten. Randiga tyger anas bakom skåpdörrar av glas. En tygkasse av skiftande blå mönster hänger på kroken i hallen och på väggen i vardagsrummet, ett montage av gamla handdukar, ruta vid ruta. Dynan på kökssoffan liknar ett åkerlandskap sett från ovan, med olikfärgade jeansrektanglar tätt bredvid varandra.

Vi klättrar upp till lapptäckena på vinden igen. Åsa Wettre långsamt med artros i knäna. Hon rullar ut ett täcke sammansatt av ljusa och mörka fält i skarpa diagonaler. Ett sommartäcke, utan vadd.
– Täcket finns. Alltså fanns också Margareta Hammarstrand på Fenriksgården i Vinninga, konstaterar hon.
Det är så hon ser det: Bevismaterial. Kvinnohistoria.

Hon berättar om Margareta Hammarstrand, vars make lämnade Västergötland för Amerika 1885, och aldrig kom hem igen. Sönerna reste efter, döttrarna blev kvar.
– Men du ser, det var en strong tjej. Hon fick en väldig struktur på allt. Hon bet ihop och kavlade upp ärmarna. Och täcket har vid det här laget varit med till både Mexiko, Tokyo och runt om i Sverige.
Hon tar en paus.
– Jag skulle vilja leta upp de fyra barnbarn som hon lär ha i Minneapolis och berätta om deras farmor. Om att det gick bra för henne trots allt. De har nog aldrig fått höra den historien.

Vi reflekterar över tekniken en stund. Precis som så många andra av de täcken som Åsa Wettre erbjudits över åren, är Margareta Hammarstrands uppbyggt av blockmönstret stockhus, ett av lapptäcksvärldens vanligaste. »Hade jag tagit emot alla som jag erbjudits, hade jag kunnat öppna butik«.

Själva namnet på mönstret, log cabin på engelska, har med de remsor att göra, som sys samman på ett timmerlikt vis runt en liten, ofta röd mittenlapp – i kviltarkretsar kallad eldstaden. Om innerrutan istället är svart, sägs elden vara släckt.

Också Margareta Hammar-strands täcke pryds med knallröda eldar i skärningspunkten mellan flammigt ljusa och nyansrikt mörka diagonaler.
– Det är så himla vacker svärta, så många variationer. Se på det sammetssvarta som blandas med lappar från herrvästarnas blankmörka ryggstycken och vanliga mörka bomullstyger. Och sen de smårutiga, finrandiga och ljusa tygerna som kontrast till det… de är också väldigt trevliga, de är som folk på nåt vis, säger Åsa Wettre, även om hon egentligen är stockhustrött numera. »Har man lärt sig det mönstret, så kan man det«, som hon säger. Men samtidigt är tekniken både resurssmart och effektiv. Man kan ta vara på riktigt små lappar, och beroende på hur man vänder remsor och väljer färger, kan man få väldigt olika mönsterverkan: Randigt, rombformat, rutigt. Både strikta möten och fullkomligt ostyriga.
Men egentligen funderar hon inte så mycket över tekniken.
– Det här var vad hon kunde göra just då, med det material hon hade tillgång till.

Hon kommer att tänka på den slitna dörrmatta som hon också plockat fram ur gömmorna, sydd just av fransiga yllelappar som är så små att de inte ens passat för lapptäcken. Men också de spillbitarna togs tillvara. Bottentyget består av säckväv och på det har buntar av avlånga smålappar sytts fast, tätt tätt, med några stygn på mitten. Sen har de vikts upp, rests upp, så att de spretar som ryanockor, i svart och marinblått.
– Även det minsta lilla och fula tog de vara på, det spelade ingen roll. Det blev bra ändå tillslut. Och ja, jag är nog lite knäpp som kan falla i farstun för det här, men den är så fin!

Fast det bekymrar henne att lapparna är av ylle – precis som i så många av täckena. Risken för ohyra finns där hela tiden. Men man kan frysa in då och då, tipsar hon, stoppa dem i en plastpåse, låta täckena ligga i frysen en vecka, tina upp dem långsamt, borsta av, och sen stoppa in dem i frysen en vecka till. Den behandlingen klarar de inte, krypen.

Men hoten mot lapptäckena är fler än så. Allt oftare tänker hon på framtiden.
– När du skulle komma var det som om de började röra på sig, täckena, efter att ha slumrat ett tag. Nu drar de i mig igen och frågar: »Vem ska ta hand om oss, mamma?«
Hon ler snett och skakar på huvudet. Än så länge står inte museerna på kö utanför radhuset i Göteborg.

Men det borde de. Delar av den svenska fattigdomens historia ligger noggrant inpaketerad härinne tillsammans med tidigare aldrig dokumenterade berättelser om kvinnor som levde mitt i den. För att inte tala om uttryckskraften. Bitvis: Verkshöjden.
– Jag har inte gjort mig till och jag har tagit mig tid. Jag tror att det är därför som så många velat berätta, säger Åsa Wettre om det som skulle kunna kallas ett livsverk. Landets största samling med gamla svenska lapptäcken.
– Jag har alltid arbetat med det som jag tror på och tycker om. Men nu är jag bekymrad över vem som ska ta över. Med en skatt som den här, följer ansvar.
Fast, säger hon, lite trött men också förtröstansfullt, »till slut brukar det ordna sig med allt det där andra«.

Malin Vessby är Hemslöjds chefredaktör. Hon ska snart sy en dyna av jeanslappar till kökssoffan – inspirerad av Åsa Wettre.
Nicke Johansson är fotograf och gillar det som är vackert och hoplappat.