Begränsa dig, säger Cilla Ramnek

Att enbart vara hänvisad till återbrukat material kan låta som en inskränkning av konstnärlig frihet. Tvärt om, menar konstnären Cilla Ramnek. Det är just ramar som sätter fart på kreativiteten.

Text Liv Blomberg
Foto Sofia Runarsdotter
30 november 2016

Cilla Ramnek öppnar dörren till ateljén. Svalt ljus faller genom stora fönster in i ett rum som andas tomhet.
– Jag är i en gynnsam period just nu med saker och ting. Det är lite som att vinden vänder och tuppen gal. Jag har lättare att stå ut med tomheten, säger hon och ser sig omkring.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Cilla Ramnek jobbar ofta på golvet eftersom större projekt tar mycket plats. Dessutom menar hon att arbetet blir mer rationellt vid ett bord och mer utforskande på golvet. Men vid arbetsbordet skissar hon för närvarande i en bokföringsbok från 40-talet.

Om några veckor däremot, kommer saker och ting vara annorlunda.

Då är rummet fullt av stuvbitar, avlagda slipsar, kasserade tubsockor och tygaffärens utsorterade cordongband. Arbetet med en kommande utställning kommer att pågå för fullt.

Men än så länge njuter hon av stillheten.
– Återbruk, om man tittar på vad det verkligen är, handlar inte bara om att göra. Att göra om och göra nytt av gammalt. Det handlar också om att avstå. Att avstå från att göra något alls. Det har vi ganska svårt för generellt. Att pröva tystnaden, pröva att inte göra något. Kan det vara så här. Kan köket förbli omålat, väggarna förbli skamfilade. Står jag ut med det?

Just återbruk har blivit lite av Cilla Ramneks konstnärliga signum. Långt innan det blev ordet på var mans läppar jobbade hon med spill, rester och lågbudgetmaterial, med lekfulla, färgsprakande och mönsterspäckade resultat som följd. Dessutom har hon gjort sig känd för en extraordinär förmåga att göra något märkvärdigt av det som vid första anblick inte ser det minsta märkvärdigt ut. Som det omtalade golv i mönstrad, färgstark mosaik som hon tog fram till ett Stockholmscafé på 1990-talet: Det hade hon formgivit hemmavid, böjd över barnens pärlplattor.

Men idag är Ramnek knappast ensam om återbruket. När hon ser sig om i omvärlden, läser hon återbrukandet närmast som en trend.

Vi har förväxlat två saker. Vi har omvandlat ›att göra‹ till ›att köpa‹.

Och en estetik.
– För mig är det är inte en stil, utan ett förhållningssätt. Men runtomkring är det en trend nu. Fast trender hänger ihop med stora skeenden och jag tror att vi är ganska rädda just nu. Vi är rädda för vad som kommer att hända med vår jord. Larmrapporterna duggar ju tätt sen länge.

Stilen, den estetik som ett lite ytligt återbruksintresse lätt för med sig, har hon spanat in ganska länge nu. Den visar sig i allt från fullkomligt nya jeans som är trasiga och lappade redan när man köper dem, till »shabby chic«, möbler som avsiktligt slipats och målats för att se avskavda och slitna ut. I inredningsmagasin tipsas om färger att måla bordsskivor med så att de ser ut att vara sammansatta av gamla bräder i olika nyanser. Idealet är inte längre nödvändigtvis att saker ska se nya, hela och oanvända ut.
– Det är delvis ytligt och ganska romantiskt och det vänder sig lite i magen på mig. Samtidigt tänker jag att det är dumt att vara snobbig. Det är bra att det blir en populär stil. Den uppmuntrar ju till att man tycker att det är okej med det som inte är helt matchat, perfekt eller nytt.

Att Cilla Ramnek alltid jobbat med återbruk bottnar inte främst i ett starkt miljöengagemang. Hon erkänner utan omsvep att hon »fuskar ibland« med återvinningen. Nej, hennes förhållande till material bottnar snarare i ett utforskande. Vad händer, vad kan det bli?

Ända sedan hon var liten har hon prövat vartenda stoff som kommit i hennes väg. Som barn släpade hon in allt hon hittade – »har för mig att jag kom med ett badkar en gång« – och än i dag letar hon i containrar, går på loppisar och tar med sig sådant hon hittar ute.

Cilla Ramnek håller helst ateljén så tom som möjligt. Istället förvarar hon arbetsmaterial i ett förråd intill. Här letar hon garner till den pläd hon håller på att virka. Bordet är ett konstverk med bearbetad ovansida: Ett textilt kollage, applicerat med pärlspik.

En aspekt av återbruk är naturligtvis kretsloppet, att saker vandrar vidare till andra som behöver dem eller att de i förlängningen blir till nya material, i nya produkter. Cilla Ramnek har skapat ett eget litet kretslopp ute på ett elskåp i närheten av där hon bor.
– Jag har mycket saker, det blir lätt så. Men jag gör mig också lätt av med dem, säger hon. Just nu rensar jag hemma och bär ut en kasse om dagen och ställer upp grejerna fint på elskåpet. På kvällen är allt borta.

Som konstnär ser hon också återbruket som ett sätt att släppa in tillfälligheterna i livet och skapandet. Och att genom det få fatt i skaparlusten.
– I bästa fall blir den här estetiken som varit inne ett tag nu, ett sätt för oss att öppna upp för tillfälligheten och slumpen, vilket alltid tjänar det sköna. Varför är gamla trasmattor så vackra men nya ofta så fula? frågar hon och svarar själv på den retoriska frågan.
– Jo, förr var man inte en designer, man hittade inte på mattan, utan använde de trasor man hade. Kanske hade man ett öga för kombinationer, eller så hade man det inte, men mattorna blev vackra ändå eftersom utgångspunkten var som den var.

Med samtiden är det annorlunda, menar hon.
– Nu har vi länge haft så gott om pengar. Vi kan gå och köpa de material vi vill, men då ska du planera i förväg hur du tänkt att det ska se ut. Och var och en är inte designer eller konstnär. Då kan det bli mycket vackrare om man öppnar sig för slumpen och för de tillfällig-heter som ett begränsat material utgör.

I Cilla Ramneks värld är begränsning en väg till skönhet. Eller snarare till kreativitet. Hon värderar aldrig det hon gör i termer av vackert, fult, bra eller dåligt. Men hon använder sig just av begränsningar i sitt arbete. Spelregler, som hon själv kallar dem.
– Begränsningar kan leda till en känsla av frihet och kan vara väldigt gynnsamma när man vill frigöra sin kreativitet. Tvärtemot vad man kunde tro, säger hon eftertänksamt.
När hon exempelvis jobbar med pärlplattor, gäller regeln: Lagd pärla ligger. Hon ändrar inte, gör inte om eller ångrar sig. Ramarna är en arbetsmetod. Att bestämma sig för att bara använda vissa pennor, eller kanske enbart material som hon hittat ute, eller tygerna i en specifik påse, frisätter skaparförmågan och är ett sätt att runda egna inre spärrar, menar hon.
– Skapande präglas lätt av prestationsångest, av hur du har blivit kommenterad genom livet. Den udden vill man runda. Man kan också gå in i det förstås, gå i terapi, självreflektera och allt möjligt. Men om man vill komma åt skaparlusten och idéflödet då tror jag inte att det är vägen att gå. Man behöver istället komma bort från sig själv lite. Om du kommer för mycket in i dig själv, kommer en massa jobbiga känslor också som inte direkt får kreativiteten att blomma, säger hon och ler snett.

När hon jobbar med pärlplattor gäller regeln: Lagd pärla ligger.

Just kreativitet vet hon mycket om vid det här laget, efter tjugofem år som konstnär och kreatör. Hon är utbildad vid Konstfack, har sedan dess både ställt ut och curerat andras utställningar, jobbat för bland andra Ikea och Svenskt Tenn och skapat offentliga utsmyckningar till universitet, restauranger och diverse andra byggnader.
Dessutom har hon skrivit och varit inblandad i flera böcker. På en hylla i ateljén ligger den senaste, Från ateljén – En bok om att göra, som kom ut förra året. I den delar hon med sig av sin kreativa process. Boken ger en direkt inblick i både verkstad och huvud. I bild och text berättar hon om hur hon kommer fram till sina mönster, hur hon tänkt och känt när hon skapat föremål, konstverk, offentlig utsmyckning och installationer.
– Att vara öppen med sin process är en del av det här förhållningssättet som jag menar är grunden i återbrukandet. För i det ingår att alla människor behöver bli kreativa och göra mer utifrån sina egna förutsättningar och utifrån där de befinner sig just nu, med det de har till hands.

Människan är ett görande släkte och har alltid tagit det som funnits till hands och skapat det hon behövt. Kreativitet och skapande ligger till och med i våra gener, visar forskning.

Samtidigt visar studier att konsumtion verkar vara minst lika tillfredsställande som görande. I alla fall kortsiktigt och just i stunden. Shopping, berättas det, upplevs i dag som en kreativ syssla i sig.

Cilla Ramnek skakar på huvudet.
– Vi har förväxlat två saker. Vi har omvandlat »att göra« till »att köpa«. Nej, det går inte att prata om återbruk utan att prata om konsumism. Nu när vi vill göra, vill vi köpa först. Vi är så intravade på det.

Cilla Ramneks arbets-sätt är genomgående processinriktat. Här undersöker hon möjligheten att vakuumförpacka en virkad textil – för att låsa processen. »Resultatet är tillfredsställande, som en slags konservering«, säger hon.

Den vanan, eller reflexen – att vilja köpa något så fort vi får chansen – har Cilla Ramnek utforskat och undersökt hos sig själv ända sedan hon flyttade hemifrån. Då bestämde hon sig för att bara ha precis så många saker som hon absolut behövde. En tallrik, en kopp, en gaffel. Tre uppsättningar kläder. En madrass att sova på.

Hon testade att uthärda tomheten som uppstår när man inte låter saker tillfredsställa alla önskningar, behov och begär som ständigt väcks inom en.

Och fortfarande idag, när hon samlat på sig en väldig massa saker, vill hon utmana sig själv och andra att reflektera över hur vi hanterar vår längtan efter att göra och vår lust att konsumera.

Därför är hon extra glad över att nyligen ha utvalts, som en av tolv konstnärer, att gestalta en av de nya stationer som ska byggas i Stockholm under det kommande decenniet. Järla tunnelbanestation i hennes fall.
– Det har varit en dröm att få göra något för tunnelbanan, säger hon. Förutom mönster i golv och tak inne på plattformarna ska hon skapa ett stort konstverk i entrén.

Och det kommer verkligen bli återbruk.

Hon beskriver ett verk i form av en fyra meter hög klänning. En mosaik av gammalt och upphittat. De närmaste åren kommer Cilla Ramnek därför att till det enorma plagget samla på sig allt möjligt slags skrot för att återanvända.
– Det känns fint att ta plats med det förhållningssättet. Det finns något pedagogiskt i att föra in den typen av material och det sättet att tänka i den miljö som tunnelbanan utgör. Det är inte gjort ännu – men det är dags nu.­

30 november 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy