Kviltaren som kom ut

I två decennier jobbade textilkonstnären Lisa Karlsson i det tysta. Sedan var hon redo att visa sina lapptäcken för världen. Resten är historia.

Text Anna-Karin Hallonsten
Foto Ylva Sundgren
6 december 2017

Resterna av ett gammalt klädesplagg i töjbar polyester. Eller ett nyinköpt linnetyg från Svenskt tenn för 800 kronor metern. För textilkonstnären Lisa Karlsson spelar det ingen som helst roll vilket tyg hon använder i sina lapptäcken. Så länge det är rätt färg.
– Innan jag sätter igång brukar jag göra en schematisk skiss över hur jag tänker mig att lapptäcket ska se ut. Men jag färglägger aldrig skissen, jag beskriver färgerna med ord: gräshoppsgrönt, apelsinorange eller potatisbrunt, och då vet jag precis vad jag menar. För mig är det här hantverket som att måla, med en palett rik på färger. Så jag är ständigt på jakt efter rätt nyanser, trots att mina skåp är överfulla med textilier.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Lisa Karlsson bor i sina föräldrars gamla hus i Vaxholm sedan ett halvår tillbaka. Det gröna och vita trähuset är omgivet av träd och kringelikrokiga grusvägar som skiljer tomterna åt.

I vardagsrummet syns dock inte många spår av hennes hantverk. Lisa ler och säger att det finns en ganska enkel förklaring till det.
– Jag tänker konstant på färg och form och ibland måste man helt enkelt stänga av. Dessutom tar täckena stor plats, både rumsligt och visuellt. Oftast låter jag dem ligga framme och mogna under arbetets gång och det kan jag inte göra här hemma.

Bakom soffan ligger ett av hennes pågående verk hopvikt och fullt med säkerhetsnålar i kanterna. Vanligtvis håller hon till i sin ateljé som ligger i ett gammalt försvarsverk på Rindö, men den är tillfälligt utlånad till en konstnärsvän.

Hon vecklar ut täcket samtidigt som hon konstaterar att det är rätt åbäkigt att sy saker som är två gånger tre meter. Därefter lägger hon ner det på golvet, trampar omkring på det och ser ut att reflektera över om hon är fullt nöjd med sitt verk eller inte.

Ärligt talat så vet jag ingenting om klassiska kviltrutor och det tror jag har lett till att jag har kunnat förhålla mig lite mer fritt till det här hantverket.

Färgerna går i många nyanser av blått och grönt där trianglar i olika längd och tjocklek korsar varandra, både spetsiga och breda.

För en utomstående är det nästan obegripligt hur hon har lyckats få ihop alla bitarna men själv tycker hon inte att det är särskilt svårt: »det är ju bara att sy ihop tygerna med raka sömmar«.

– Däremot krävs det en hel del matematiska uträkningar och ett evigt klippande och skärande innan tygbitarna får breda ut sig på ateljégolvet, säger hon och berättar att det smartaste är att använda skärkniv, skärmatta och en stor linjal. Att skära istället för att klippa sparar mycket energi.
– För mig är de obegränsade valmöjligheterna den största utmaningen, och den roligaste. Men ibland kan det leda till en hel del beslutsångest.

När alla beslut är fattade sätter Lisa sig framför sin Husqvarna Viking – en kviltmaskin med enbart raksöm, stark motor och lång arm – och börjar sy ihop bitarna i mindre block som i sin tur fogas samman till större sektioner. Samtidigt pressar hon ideligen med strykjärnet för att inte sömmar och sömsmåner ska spreta åt olika håll och för att arbetet ska bli så rakt som möjligt.
– Själva kviltningen är nog det mest besvärliga och kan kräva en hel del våld när de tre olika lagren ska pressas in under symaskinens arm. Jag brukar använda en tunn vadd eftersom täcket blir mer följsamt då. Och när det gäller foder tar jag det jag har hemma, oftast bomull. Sedan nålar jag ihop lagren med säkerhetsnålar innan jag slutligen syr ihop dem på symaskinen.

Lisa Karlssons tips:

»Om det är ditt första lapptäcke, börja med ett litet format; ett barntäcke, kuddfodral eller en väska. Börja med att lägga ut bitarna på golvet och laborera med hur det kan komma att se ut. Titta på färgkombinationerna och analysera varför du tycker de är vackra. På så vis tränar du upp känsligheten i ögat, vilket kan vara väldigt utvecklande.«

Det blå och gröna täcket på golvet är tillverkat av en mängd olika slags textilier; linne, bomull, råsiden, konstfiber och ylle.
– På senare tid har jag börjat använda mig av alltfler texturer för att få fram olika slags effekter. Att testa ett knastrande torrt råsiden mot en mjuk glänsande bit damastduk ingår i min arbetsprocess, förklarar hon.

Något annat som är typiskt för Lisa Karlsson är att det alltid går att hitta en liten »felande« bit som avviker från det övriga mönstret och som inte alltid är så uppenbar vid en första anblick. Den här gången har en pytteliten knallrosa lapp fått ersätta en yta som på andra ställen är grön.
– Jag ser den felande rutan som en liten hälsning till betraktaren, och det fungerar. När jag ställer ut händer det ofta att människor kommer fram till mig och frågar var den felande biten är när de inte lyckats hitta den. Men det finns också en koppling till persiska mattor. Jag har hört att det finns en sed där mattvävaren markerar att ingenting är perfekt utom Gud, genom att väva in en asymmetri i mattorna. Det har inspirerat mig.

Lisa Karlsson har alltid hållit på med tyger. Hennes mamma kunde mycket om konsthantverk och hemma pratade de nästan dagligen om form och färg.
– Vi liksom smakade på färgen och det har påverkat mig väldigt mycket, säger hon och börjar beskriva tiden som tonåring då hon nästan började massproducera väskor och små täcken av tyglappar till vänner och nyfödda barn i sin omgivning.
– Men ärligt talat så vet jag ingenting om klassiska kviltrutor och det tror jag har lett till att jag har kunnat förhålla mig lite mer fritt till det här hantverket.

När Lisa Karlsson gjorde ett av sina första stora lapptäcken för tjugo år sedan fann hon plötsligt att det inte var ett täcke i ursprunglig bemärkelse som hon hade sytt.
– Jag upptäckte att mina täcken var för anspråksfulla för att ha på en säng, säger hon och berättar att deras funktion som sängkläder egentligen aldrig varit i fokus i hennes arbete.
– När jag började såg jag dem mer som en möjlighet att få uttrycka mig i form och färg med hjälp av de medel jag hade att tillgå och det tog många år innan jag kände mig klar att visa mina lapptäcken. För mig handlade det om något mer än att visualisera enstaka idéer. Det blev som en bok. Varje kapitel hade sin form som skulle undersökas och varje kapitel krävde sina täcken, säger hon.

Projektet pågick i det tysta i drygt två decennier, parallellt med en deltidsanställning som lärare i språk och sömnad för långtidsarbetslösa. Men så småningom började hon känna sig färdig med boken, vilket sammanföll med ett erbjudande om att ställa ut sina verk på släktingen Sven-Harry Karlssons nyöppnade konstmuseum för fem
år sedan.
– Innan dess hade jag egentligen aldrig sett dem exponerade tillsammans så det var jättehäftigt att »se dem på riktigt«.

De flesta lapptäcken rymmer en berättelse. För Lisa Karlssons del blev det särskilt tydligt för fem år sedan då hon sydde ett täcke av olika spetsar. Det hela började med funderingar kring alla saker som slentrianmässigt slängs på tippen varje dag.
– Jag ville göra något som i tanke och genomförande kunde vara en motsats till den trenden så jag började samla på gamla spetsar från släkt och vänner, berättar Lisa.

Till slut var det ett trettiotal personer som bidrog med spetsar avklippta från gamla lakan, örngott och dukar. Några av dem var knypplade och virkade av hennes egen mormor, farmor och mormors mor.
– När jag tittade på de här spetsarna insåg jag att det sätt man väljer att skapa på kan säga mycket om en person. Ta min mormor till exempel, hon ville att saker skulle gå undan och använde ett grövre garn. Medan farmor var en mycket noggrann människa som ville ha kontroll. Hennes spetsar och broderier är betydligt mer detaljerade.

Slutligen drar Lisa Karlsson en parallell till sig själv – en person som arbetar långsamt och måste förbereda allting i detalj innan hon sätter igång.
– Samtidigt är mina lapptäcken väldigt anspråksfulla, både till storlek och färg. Det jag gör ska både synas och ses av människor. Fast det innebär inte att jag är särskilt anspråksfull som person. Det handlar snarare om att jag känner mig trygg i mitt hantverk och kan ta ut svängarna. Jag känner inga som helst begränsningar.

6 december 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy