Kviltaren som kom ut

Lisa Karlsson bor i sina föräldrars gamla hus i Vaxholm sedan ett halvår tillbaka. Det gröna och vita trähuset är omgivet av träd och kringelikrokiga grusvägar som skiljer tomterna åt.

I vardagsrummet syns dock inte många spår av hennes hantverk. Lisa ler och säger att det finns en ganska enkel förklaring till det.
– Jag tänker konstant på färg och form och ibland måste man helt enkelt stänga av. Dessutom tar täckena stor plats, både rumsligt och visuellt. Oftast låter jag dem ligga framme och mogna under arbetets gång och det kan jag inte göra här hemma.

Bakom soffan ligger ett av hennes pågående verk hopvikt och fullt med säkerhetsnålar i kanterna. Vanligtvis håller hon till i sin ateljé som ligger i ett gammalt försvarsverk på Rindö, men den är tillfälligt utlånad till en konstnärsvän.

Hon vecklar ut täcket samtidigt som hon konstaterar att det är rätt åbäkigt att sy saker som är två gånger tre meter. Därefter lägger hon ner det på golvet, trampar omkring på det och ser ut att reflektera över om hon är fullt nöjd med sitt verk eller inte.

Ärligt talat så vet jag ingenting om klassiska kviltrutor och det tror jag har lett till att jag har kunnat förhålla mig lite mer fritt till det här hantverket.

Färgerna går i många nyanser av blått och grönt där trianglar i olika längd och tjocklek korsar varandra, både spetsiga och breda.

För en utomstående är det nästan obegripligt hur hon har lyckats få ihop alla bitarna men själv tycker hon inte att det är särskilt svårt: »det är ju bara att sy ihop tygerna med raka sömmar«.

– Däremot krävs det en hel del matematiska uträkningar och ett evigt klippande och skärande innan tygbitarna får breda ut sig på ateljégolvet, säger hon och berättar att det smartaste är att använda skärkniv, skärmatta och en stor linjal. Att skära istället för att klippa sparar mycket energi.
– För mig är de obegränsade valmöjligheterna den största utmaningen, och den roligaste. Men ibland kan det leda till en hel del beslutsångest.

När alla beslut är fattade sätter Lisa sig framför sin Husqvarna Viking – en kviltmaskin med enbart raksöm, stark motor och lång arm – och börjar sy ihop bitarna i mindre block som i sin tur fogas samman till större sektioner. Samtidigt pressar hon ideligen med strykjärnet för att inte sömmar och sömsmåner ska spreta åt olika håll och för att arbetet ska bli så rakt som möjligt.
– Själva kviltningen är nog det mest besvärliga och kan kräva en hel del våld när de tre olika lagren ska pressas in under symaskinens arm. Jag brukar använda en tunn vadd eftersom täcket blir mer följsamt då. Och när det gäller foder tar jag det jag har hemma, oftast bomull. Sedan nålar jag ihop lagren med säkerhetsnålar innan jag slutligen syr ihop dem på symaskinen.

Det blå och gröna täcket på golvet är tillverkat av en mängd olika slags textilier; linne, bomull, råsiden, konstfiber och ylle.
– På senare tid har jag börjat använda mig av alltfler texturer för att få fram olika slags effekter. Att testa ett knastrande torrt råsiden mot en mjuk glänsande bit damastduk ingår i min arbetsprocess, förklarar hon.

Något annat som är typiskt för Lisa Karlsson är att det alltid går att hitta en liten »felande« bit som avviker från det övriga mönstret och som inte alltid är så uppenbar vid en första anblick. Den här gången har en pytteliten knallrosa lapp fått ersätta en yta som på andra ställen är grön.
– Jag ser den felande rutan som en liten hälsning till betraktaren, och det fungerar. När jag ställer ut händer det ofta att människor kommer fram till mig och frågar var den felande biten är när de inte lyckats hitta den. Men det finns också en koppling till persiska mattor. Jag har hört att det finns en sed där mattvävaren markerar att ingenting är perfekt utom Gud, genom att väva in en asymmetri i mattorna. Det har inspirerat mig.

Lisa Karlsson har alltid hållit på med tyger. Hennes mamma kunde mycket om konsthantverk och hemma pratade de nästan dagligen om form och färg.
– Vi liksom smakade på färgen och det har påverkat mig väldigt mycket, säger hon och börjar beskriva tiden som tonåring då hon nästan började massproducera väskor och små täcken av tyglappar till vänner och nyfödda barn i sin omgivning.
– Men ärligt talat så vet jag ingenting om klassiska kviltrutor och det tror jag har lett till att jag har kunnat förhålla mig lite mer fritt till det här hantverket.

När Lisa Karlsson gjorde ett av sina första stora lapptäcken för tjugo år sedan fann hon plötsligt att det inte var ett täcke i ursprunglig bemärkelse som hon hade sytt.
– Jag upptäckte att mina täcken var för anspråksfulla för att ha på en säng, säger hon och berättar att deras funktion som sängkläder egentligen aldrig varit i fokus i hennes arbete.
– När jag började såg jag dem mer som en möjlighet att få uttrycka mig i form och färg med hjälp av de medel jag hade att tillgå och det tog många år innan jag kände mig klar att visa mina lapptäcken. För mig handlade det om något mer än att visualisera enstaka idéer. Det blev som en bok. Varje kapitel hade sin form som skulle undersökas och varje kapitel krävde sina täcken, säger hon.

Projektet pågick i det tysta i drygt två decennier, parallellt med en deltidsanställning som lärare i språk och sömnad för långtidsarbetslösa. Men så småningom började hon känna sig färdig med boken, vilket sammanföll med ett erbjudande om att ställa ut sina verk på släktingen Sven-Harry Karlssons nyöppnade konstmuseum för fem
år sedan.
– Innan dess hade jag egentligen aldrig sett dem exponerade tillsammans så det var jättehäftigt att »se dem på riktigt«.

De flesta lapptäcken rymmer en berättelse. För Lisa Karlssons del blev det särskilt tydligt för fem år sedan då hon sydde ett täcke av olika spetsar. Det hela började med funderingar kring alla saker som slentrianmässigt slängs på tippen varje dag.
– Jag ville göra något som i tanke och genomförande kunde vara en motsats till den trenden så jag började samla på gamla spetsar från släkt och vänner, berättar Lisa.

Till slut var det ett trettiotal personer som bidrog med spetsar avklippta från gamla lakan, örngott och dukar. Några av dem var knypplade och virkade av hennes egen mormor, farmor och mormors mor.
– När jag tittade på de här spetsarna insåg jag att det sätt man väljer att skapa på kan säga mycket om en person. Ta min mormor till exempel, hon ville att saker skulle gå undan och använde ett grövre garn. Medan farmor var en mycket noggrann människa som ville ha kontroll. Hennes spetsar och broderier är betydligt mer detaljerade.

Slutligen drar Lisa Karlsson en parallell till sig själv – en person som arbetar långsamt och måste förbereda allting i detalj innan hon sätter igång.
– Samtidigt är mina lapptäcken väldigt anspråksfulla, både till storlek och färg. Det jag gör ska både synas och ses av människor. Fast det innebär inte att jag är särskilt anspråksfull som person. Det handlar snarare om att jag känner mig trygg i mitt hantverk och kan ta ut svängarna. Jag känner inga som helst begränsningar.