Kaffe Fassett

Konstnärlig briljans, betvingande charm och en och annan räkmacka. Med sprakande färger och omvälvande nytänkande revolutionerade Kaffe Fassett stickningen i slutet av 1900-talet. Vi hälsade på hos 86‑åringen hemma i Londonförorten.

Text Johanne Ländin
Foto Lotta Härdelin
27 november 2023

På långt håll ser det ut som ett vanligt, engelskt parhus i gråbrunt tegel i en lummig förort i norra London. Men redan utanför ytterdörren möts besökaren av konstverk i färgstark mosaik. På höger sida bildar små porslinsbitar ett harlekinmönster och på vänster sida tornar stora stockrosor upp sig.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Kaffe Fassett i sin ateljé
– Jag växlar mellan lapptäcke, stickning, broderi och pussel, säger Kaffe Fassett om hur han håller lågan i sitt imperium brinnande. Foto: Johanne Ländin

En smal, brant trappa leder upp till översta våningen där Kaffe Fassett och hans man Brandon Mably har sin ateljé. Brandon sitter vid fönstret och stickar, eller rättare sagt maskar av. Sedan räcker han den färdiga stickningen till Kaffe, som nickar gillande.

Under intervjun sitter Brandon kvar och sufflerar när det är något han tycker att Kaffe försummar att säga. Det är inte ofta. För vilken berättare han är! Låt oss börja från början.

I mitten av det glada 1960-talet satt Kaffe Fassett på tåget hem från ett besök på ett spinneri i Skottland med en samling nyinköpta nystan i famnen. För sin inre blick såg han en tröja. Så han vände sig till en kvinna i sällskapet och frågade om hon kunde sticka. Yes, det kunde hon.

Tjugo minuter senare kunde också Kaffe det, i alla fall räta maskor. De aviga blev lite så där och baksidan var ett enda trassel av trådar.
– Men jag älskade den stickningen. Det var som om jag skapat en dikt av färgerna i det skotska landskapet, säger han. Ljung och bräken.

Det märks inte att han måste ha dragit den här historian hundratals gånger tidigare, för han gör det med en inlevelse som skvallrar om en teatral begåvning. Det var skådespelare han först siktade på att bli, innan han bytte yrkesdröm till konstnär.
– Men på 50-talet var det abstrakt måleri som gällde och jag passade inte in. Jag ville måla av tekannor och tekoppar med lovely patterns, vackra mönster, berättar han.

I en hylla i ateljén, mitt bland travarna med egendesignade lapptäckstyger, myllrar det av keramikfynd från olika loppmarknader; rosiga koppar, tekannor i tokroliga former och bulliga vaser. Översta hyllan går i gult, nästa är grön, sedan följer rosa, klassiskt blåvitt och underst står det medelhavsturkost porslin. Det är svårt att föreställa sig att Kaffe, när han först började måla, höll sig till en vit skala. Men nere i Brandons blekt vaniljgula rum på bottenvåningen hänger en tavla i försiktiga färger gjord av en ung Kaffe Fassett.
– På den tiden målade jag bara vitt på vitt, berättar han. Det kunde föreställa ett ägg i en vit skål på en vit duk. En ren, vit värld fascinerade mig.

Lapptäcke med rombmönster i design av Kaffe Fassett.
Rombtäcket är Fassetts design och tyger, men sytt av andra. © Kaffe Fassett och Liza Prior Lucy

Och den där första trassliga tröjan som han stickade på tåget var också den i mycket dovare toner än de sprakande färger som senare skulle bli hans signum.
– Den såg antik ut, som om jag hade grävt upp den ur en grav, säger han förtjust.

En redaktör på modemagasinet Vogue, som han visade tröjan för, delade hans förtjusning och gav honom i uppdrag att göra en kappa till nästa nummer. Kappan ledde
i sin tur till att det italienska modeföretaget Missoni upptäckte den spirande stickdesignern och erbjöd honom kontrakt på flera kollektioner.

Det förändrade Kaffe Fassetts liv – och stickvärlden blev sig heller aldrig lik.

Kaffe Fassett skulle komma att revolutionera stickningen och göra upp med alla måsten – men inte bara genom att strunta i att fästa trådar. Han bytte också färger på ett hialöst sätt, mitt på varvet, och skruvade upp färgskalan.
– Den enda regel som finns är att det inte finns några regler, säger han.

Att han fick ett sådant genomslag beror delvis på tajmingen – under 1960-talet fanns en öppenhet för att tänja på gränser och prova något nytt. Och Kaffe håller med om att han kan vara friare i sin stickning än många andra eftersom han aldrig fått lära sig hur man »bör« göra. Det för också med sig att hans mönster inte alltid är så stickvänliga. Intarsia (tekniken som han ofta använder) innebär att man måste jonglera med många smånystan samtidigt. Men resultatet! Det blir inget vanligt plagg, det blir ett konstverk. Och konstverk platsar på museum, dit stickningen före Kaffe Fassett inte hade ägt tillträde.

Det ändrade han på med utställningen Stickkonst som öppnade på Victoria & Albert museum i London 1988. För första gången fick en nu levande konstnär ha en soloutställning där, och besökssiffrorna fördubblades.

Utställningen fortsatte sitt segertåg i nio länder till och 1990 var det Sveriges tur. På Nordiska museet havererade hissarna under det rekordstora publiktrycket.

När energin tar slut, byter jag till något annat. Jag går från lapptäcke till stickning, från stickning till broderi och sedan lägger jag lite pussel för att koppla av.

Kaffe själv tror inte att en utställning med tavlor hade gjort samma succé.
– Det var för att jag gjorde något som alla kan göra, och alla kan ju sticka, slår han fast.

Men alla kunde knappast sticka som Kaffe Fassett innan han släppte sin första bok 1985. Den fick titeln Glorious Knitting – där glorious betyder strålande, härlig och fantastisk. Men innan Kaffe gjorde stickningen glorious var den mer av ett vardagligt måste, ibland ett nödvändigt ont.
– Sticka kläder var något du gjorde när du inte hade pengar. Mest till barnen och kanske till dig själv, förklarar han.

Själv såg han möjligheten att skapa något personligt och unikt, festplagg av mer storslagen karaktär. Redan på högstadiet klädde han sig gärna uppseendeväckande,
i orangea byxor, klarblå skjortor och gympaskor som han färgat rosa. Kaffe, som på den tiden hette Frank och både dansade och målade, blev också handplockad till en privatskola som ville ha kreativa elever. Men när han kom till klassen hade de blivande klasskamraterna redan hittat på ett nytt och i hans tycke hemskt namn till honom.
– De kallade mig Ralf!

Han spottar fram det med ett lätt förakt.
– Då sa jag att om ni ska ändra mitt namn så vill jag heta Kaffe. Det var efter en egyptisk pojke som jag hade läst om.

Han uttalade namnet »Keif«, som om det rimmade på Leif och när han kom hem till sina föräldrar den dagen, med beskedet om sitt nya namn, sa de bara okej.

Kaffe Fassett kommer från en kreativ släkt och växte upp i ett litet samhälle vid Kaliforniens soliga kust. Ändå blev han blixtförälskad i det gråa och regniga London under en semesterresa i början av 60-talet och ville inte åka hem igen. Kärleken var dock inte till hundra procent besvarad, påstår han. En del britter tyckte att han var lite too much. Men en del av hans enorma framgång måste ändå tillskrivas den utstrålning och charm som han fortfarande har. Och så är han ju man på en vanligtvis kvinnlig arena – vilket alltid får strålkastarljuset att lysa lite extra starkt.

Det är dock inte så att han strategiskt valde stickningen för att få uppmärksamhet. Till en början stretade han snarare emot.
– Men jag kunde inte sluta, stickningen tillfredsställde något djupt inne i mig. Och efter ett tag slog det mig: vad var poängen med att sluta? Alla älskade min stickning, medan det inte var alla som gillade mitt måleri.

Han har ändå inte övergivit måleriet helt. I vardagsrummet sitter stora rosor på väggarna och han har dekorerat dörrarna till ett förvaringsskåp med antika karaffer och vaser. Lägg sedan till korsstygnsbroderade fåtöljer, mattor och kuddar, men också höga staplar av stora lådor fulla med sådant som inte riktigt får plats…

Från början bodde Kaffe och Brandon enbart i en av lägenheterna i huset, men med tiden har de behövt mer och mer utrymme eftersom Kaffe sparar allt han gör. Så nu fyller de alla tre våningarna – och sneglar lystet på grannhuset. Det är Brandon som bjuder på en guidad tur genom bostaden, där det för tillfället är lite extra rörigt eftersom utställningen The Power of Pattern precis har kommit från Edinburgh och ska packas om för forslas vidare till Millesgården i Stockholm.

Under pandemin gjorde Kaffe faktiskt ett försök att städa och rensa.
– Och i ett skåp hittade jag drivor av provlappar och insåg att det skulle kunna bli något fantastiskt om jag virkade ihop dem, berättar han.

Det gjordes raskt och resulterade i flera, stora lapptäcken. Två av dem ligger i packningen till Millesgården men ett, som blir kvar hemma, tar han och Brandon fram och visar upp. Det är en förvånansvärt harmonisk kakafoni av olika mönster i klara, starka kulörer. Så långt ifrån Kaffes vita period som det går att komma.
– Jag insåg att färger kan ha en viktig psykologisk betydelse för människor. Starka färger kan lyfta humöret och till och med dämpa en depression om man är öppen för det, förklarar han.

Kaffe och och maken Brandon Mably på hemmaplan. © Debbie Patterson

Men han har varken en favoritfärg eller favoritkombination. Det finns ju för många att välja på.
– Och jag letar ständigt efter något nytt, efter det som gör färger sexigare! Men det kan också bli för mycket färg. Ibland behövs något lugnare, för att få en annan kulör att synas bättre, säger han.

Färgteori har han emellertid aldrig brytt sig om. När läraren på konstskolan tog fram färgcirkeln valde Kaffe att sluta.
– Den är en symbol för förtryck. Jag visar den aldrig, för den är bara begränsande.

Själv begränsar han sig heller inte enbart till stickning, utan har alltid flera projekt på gång.
– Varje morgon när jag går upp och har något nytt att jobba på är en bra dag, säger han.
– När energin tar slut, byter jag till något annat. Jag går från lapptäcke till stickning, från stickning till broderi och sedan lägger jag lite pussel för att koppla av.

Han är precis klar med ett broderi med rosor i korsstygn. Bredvid en pall nedanför fönstret står en korg med garner och på bordet ligger det halvfärdiga pusslet. Så fort intervjun – eller om det borde kallas föreställningen – är färdig sätter sig Kaffe på pallen vid fönstret och lägger upp en ny stickning. Den ser ut att bli gråblå, röd och sepiagul och i korgen bredvid skymtar ett klargrönt nystan och flera andra blå nyanser. ­

Aktuellt: Till och med 28 januari visas utställningen The Power of Pattern på Millesgården i Stockholm. Färgsprakande maximalism med verk av och – framför allt – inspirerade av Kaffe Fassett. 

27 november 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!