Tankar kring bomärken

Bomärken är kända sedan 500-talet och omtalas i lagar från 1200- och 1300-talen. På medeltiden kunde de ersätta namnet i skrift och utformas som bönders och borgares sigill. I dessa bomärken har forskare sett likheter med det gamla runalfabetet.

I regel består bomärket av en lodrät linje till vilken fogats andra raka och böjda linjer, en del har ett symboliskt innehåll, t ex kors av olika slag, pentagram, trianglar mm. De kan vara inristade i bruksföremål av trä eller konstfullt inskurna i byarnas budkavlar, vägkavlar och gärdesgårdskavlar. Redskap, bohag, möbler och kläder märktes, men också husdjur och timmer, ved, hö, villebråd, som man skördat eller fångat och ännu inte tagit hem.

Slöjdaren Erik Lindkvist berättar

»I början av 1950-talet ville de ledande hemslöjdsföreningarna att slöjden skulle vara anonym i butikerna. Den skulle inte knytas till tillverkaren, utan till den förening som den kom från. Motivet doldes inte: Man ville inte vägleda kunder direkt till slöjdaren. Det gällde all slöjd som inte räknades till textilierna. Dessa gjordes av kvinnor, som var direkt knutna till föreningarna och som fick material och mönster med beställningarna.

Då fanns ännu i var och varannan by smeder, korgmakare, snickare, skomakare och skräddare

Jag var vid den tiden anlitad av Kronobergs läns hemslöjdsförening för att försöka hjälpa till att bevara lite av den småslöjd, som ännu så lyckligt kompletterade textilierna på butiksdiskar och i skyltskåp; korg-, näver-, sked-, horn- och läderslöjd, småsaker i metall och trä. Sådan tillverkning kompletterade arbeten i skog, jord och ladugård.

Då fanns ännu i var och varannan by smeder, korgmakare, snickare, skomakare och skräddare. Det fanns ännu behov av hjälp med reparationer runt om i bygden. Men utövarna var komna till åren och inga ungdomar var nyfikna på att lära sig de gamlas konster för att senare ta över.

Själv kom jag ur lärarsläkt och i de kretsarna mötte jag bra lite ´knåp’ men jag hade inte från barnsben insugit några ’knep’. Vid min kartläggning av slöjden i länet blev jag snart varse de stora slöjdarpersonligheterna. En självständig yrkesutövning satte en trygghetsprägel på utövaren, som var härlig att möta. Och denna trygghet kände jag att jag ville hjälpa mina nybörjare, mestadels hämtade ut Arbetsvården, att snarast nå fram till. Hemslöjden kunde ju inte ge den anställningstrygghet, som då höll på att komma i ropet! Nu, snart 50 år senare, är det åter ’inne’ att starta eget. Begreppet anställd förknippas inte längre med trygghet.

Två generationer, sex fria individer i självklar samverkan, hade utformat en slöjdarmiljö som jag njöt av i fulla drag.

Till slöjdarens självkänsla hörde signering. Att vara anonym var räddhågat! Vid denna tiden satte man sina initialer på en lite undanskymd plats på det avsynade föremålet. Under tidigare generationer hade man utformat bomärken, personliga symboler som kunde ge lite mer karaktär än ett par initialer.

Bruket av bomärken hade nog redan försvunnit här i länet. Men, när jag senare hade ett liknande uppdrag i Ångermanland, mötte jag Hilda Edmo i Ramsele, som också fängslats av bomärken. Hon hade stött på dem på många ting, både i sin födelsebygd, Edsele, och i Ramsele, där hon bildat familj. Alla i denna jordbrukande familj slöjdade och var och en hade sin karaktär på tillverkningen. Två generationer, sex fria individer i självklar samverkan, hade utformat en slöjdarmiljö som jag njöt av i fulla drag. Där fanns en självklar trygghet som jag skulle unna många runt om i vårt land.

Nå, Hilda hade samlat och ritat av bomärken och gav mig ett par foton av dem, som jag ofta begrundat i nu trettio år. Sammanställda är de uttryck för ett samhälle rikt på personligheter. Man kände sig själv och man bjöd på sig själv utan att behöva snegla på ’vad Svenssons gör’.

Nog har vi alla behov av att ge uttryck för vår egenart, om vi bara tar oss tid att studera vårt säregna jag på allvar någon gång. När man skapar något eget vill man stå för det och då kan ett bomärke kännas för mer än en signatur.«

Erik Lindkvist, nu 91 år, var på 1950- och 60-talen hårdslöjdskonsulent, ibland med hela Sverige som arbetsfält. Sitt eget bomärke beskriver han så här:
– Jag beundrar cirkeln, den är en baddare att sluka yta. Triangeln, den minsta månghörningen, är som barnungen som vill vara med bland dom stora. Punkten äger inga dimensioner. Men den är ändå oundgänglig. Som helhet är bomärket lite snett: Det är jag det!

Lästips: Mats Rehnberg, Bomärken som hjälpmedel i forskningen. Fataburen 1951.