sova med stil

Men tekniken – att knyta eller binda garn runt varptrådarna så att det uppstår en lugg – har funnits i Sverige åtminstone sedan 1400-talet. Det seklet gick det exempelvis att läsa i Vadstena klosterregler att systrarna skulle ha tillgång till ett vadmalstäcke, en skinnfäll och en rya när de sov om vintern. Men ryatekniken användes också till annat.

Från 1400-talet och framåt finns uppgifter om båtmansryor i Sverige, använda på sjön som värmande alternativ till skinnfällar. Och i Arboga stads tänkeböcker från 1469 omnämns raffiga »ryio hatter«. (Nej, det står inte raffiga – men tänk dig själv!)
Sannolikt har luggiga textiler använts i Skandinavien åtminstone sedan vikingatiden, och från början troligen just i kläder. Tekniken i sig är känd redan från danska bronsåldersgravar. Men pratar man mer övergripande om textilier med lugg, eller nock som det heter på fackspråk, finns det betydligt äldre vävar. Världens hittills äldsta fynd av en knuten matta – som ju också har lugg, om än tätare och kortare än ryans – är Pazyrykmattan, hittad i Sibirien 1949 och daterad till 500-talet f.Kr.

Tyngdtäcke till folket
I sängen var det aristokraterna som var först med att överge ryan, för att i slutet av 1600-talet börja bädda med lakan och stoppade sidentäcken. Andra värmde sig med ryalugg en bra bit in på 1800-talet.
Textilkonstnären Miriam Parkman vet hur det känns. Hon lyfter på luren i ateljén på Hägerstensåsen i Stockholm:
– När man väver en slitrya slår man inte lika hårt med bommen som när man väver en ryamatta. En matta ska ju vara stadig och tät för att hålla att gå på. En slitrya ska snarare vara följsam.

Efter att ha testsovit med en av sina egna, säger hon att känslan påminner om att använda ett tyngdtäcke.
– En slitrya formar sig efter kroppen och är tung, det är många kilo garn.
Hon har också gjort jackor med ryainslag. De har ärmar och krage av mocka och en fram- och baksida i ryaväv. Luggen utåt.
– Så varma och sköna! Och de blir aldrig blöta, för ryanockorna håller liksom snön och vätan borta från kärnan.

Jackorna har även haft en annan inverkan, upplever hon.
– När jag träffat kompisar har kramarna blivit extra långa. Det är mysigt med det mjuka, och att leta sig in med händerna bland knutarna på ryggen.
Hon berättar om sista gången som hon träffade sin farmor. Då tog Miriam Parkman med sig en slitrya till sjuksängen. Motivet kom från deras gemensamma hembygd, Nordingrå. »Med berg, sjö, måne och en skimrande aftonhimmel.«
– Jag ville visa den för henne. Min farmor var en klassisk vävstugevävare. Först höll jag upp ryan så att hon skulle se, sen la jag den över henne i sängen. Och det märktes att hon njöt. Händerna hittade på en gång in i garnet och hon började plocka med nocken. Ryan blir som en päls. Det uppstår något tryggt och fint.

Satsa på skrytväv
Under 1700- och 1800-talen kom ryan allt mer att användas som en prydnad, ofta som exklusivt brud-täcke eller sängöverkast. Utöver den enkla bruksryan blev det nu allt vanligare med ett slags pampig skrytväv. Prydnadsryorna var rikligt dekorerade, ofta i klara färger. Luggen var kortare än slitryans – och vändes i allmänhet uppåt.
– Praktryorna var främst en värdemätare, säger Ulla-Karin Warberg, intendent för folklig möbelkultur, folkkonst och slöjd på Nordiska museet.

Finryorna stuvades undan när de inte skulle imponera på gäster och besökare och har därför ofta bevarats bättre till eftervärlden än slitryorna, som gärna användes så länge det bara var möjligt, och sedan i allmänhet gick till lumpinsamlingen.

De tidigaste praktryorna gjordes i övreståndsmiljö. Ofta var de influerade av mönster på modet: noggrant avbildade tulpaner, nejlikor och hundrabladsrosor. Men när mönster och formspråk med tiden sipprade ner till lägre stånd, gick det inte alltid längre att avgöra, botaniskt sett, vad de föreställde. En hundrabladsros kunde nu vara så stiliserad att den snarare påminde om en jordgubbe eller kanske julgranskula.

Men den kulturhistoriskt intresserade kan i folkkonstens gamla ryamotiv ofta se influenser från renässansen, förklarar Ulla-Karin Warberg. Där finns den klassiska urnan att sätta växter i och de parställda fåglarna. I 1800-talets folkliga praktryor vävdes också ofta kronor in.
– Antagligen kom de influenserna från kyrkan. Där slogs kronprydda kungörelser från kungen upp i vapenhuset, förklarar hon, medan hon på dataskärmen klickar fram en rya från museets samlingar (se nedan i mitten), vävd i tvinnat ullgarn i jämtländska Offerdal 1802, sannolikt gjord för att ligga över en brudsäng, med årtal och initialer dokumenterade i väven.
– Det skulle kunna vara en modern komposition egentligen, utbrister hon glatt. Se på de stiliserade rosorna och perspektiven från alla håll!