Svartbyggen

Hon sitter vid arbetsbordet i keramikverkstaden som hon driver tillsammans med sina föräldrar i samhällets utkanter.
– Min familj har hållit på med hantverket i 70 år. Det går i arv från föräldrar till barn, säger hon, omgiven av hyllor där det står vaser, krukor och kärl, nästan alla med graverade eller utskurna mönster.
– Vi låter fantasin flöda fritt när vi skapar även om dekorationer med fåglar, blommor och agave är populärast, konstaterar Ana Karen.

Själv började hon lära sig hantverket som tioåring. Då hade keramiken i sig redan 2500 år på nacken här i området, även om uttryck och användningsområden förändrats över tid.
– Tidigare användes den enbart till att göra vardagsföremål som muggar, fat, vattenkärl, spritkrus och förvaringsbehållare. Idag görs snarare prydnadsföremål. Men keramiken är vattentät även om den inte funkar för matlagning eftersom den inte tål höga temperaturer, förklarar Ana Karen.

Medan vi pratar skär hon med en liten skalpell metodiskt ut små droppformade hål i ett nydrejat lerkärl. Hon följer ett mönster som hon har ristat in med en hjorthornstagg.

En bit bort sitter hennes pappa José López Aragón, 54 år, och ringlar en stor kruka på ett slags hemgjord kavalett som han skapat av två upp och nedvända skålar ställda på varandra. Tyst och koncentrerat modellerar José nedifrån och upp, och ringlar på mer lera så snart det behövs för att han ska kunna bygga högre. Han har jobbat med barro negro sedan han var sex år och fått en lång rad utmärkelser för sitt hantverk.
– Vi arbetar ungefär som man gjorde under förspansk tid, konstaterar Ana Karen.
– Allt görs för hand.

Leran är unik för området. Den bryts vid sluttningarna av den närliggande bergskedjan Sierra Madre. Och det har den gjort länge visar arkeologiska fynd från den uråldriga staden Monte Albán, som från 500 år före vår tideräkning och ungefär 1000 år framöver var ett av zapotekcivilisationens viktigaste samhällen. Där har barro negro hittats i lämningarna.

Men trots sitt namn är leran inte svart utan brungrå när den bryts.
– Då ser den ut som vanlig jord, säger Ana Karen och berättar hur de processar den för att kunna använda den i arbetet.

Först får leran torka i solen ett tag och sedan läggs den i vattenfyllda krukor under minst en vecka för att orenheter ska kunna rensas bort och för att den också ska bli mjuk. Med småsten och andra orenheter kvar i leran spricker den lättare, både under torkning och bränning. När skräpet är avlägsnat trampas leran homogen med fötterna innan den delas upp i mindre bitar för att förvaras i plastpåsar. Det är en lång process. Själva inplastningen handlar om att den inte ska torka utan förbli plastisk. Men innan den kan användas, behöver leran sedan ändå knådas igenom innan den kan formas och dekoreras.
– Sedan ska föremålen torka i åtta till femton dagar, beroende på storlek och väder, inflikar Jóse och håller upp ett långfingerlångt, ihåligt rör av carrizo, en bambuliknande flodvass, som både används som håltagningsverktyg och till att släta ut lerans yta.

Men i skenet av sin långa historia är den kolsvarta lystern lite av en nymodighet.

Fram till för cirka 70 år sedan hade den nybrända keramiken en matt och gråaktig färg. Förändringen kom med Doña Rosa Real, som på 1950-talet upptäckte att ytterligare ett moment under tillverkningsprocessen gör stor skillnad för slutresultatet: Glättningen.

Doña Rosa insåg att leran efter bränning blev glänsande svart om hon innan dess polerade den med en len sten och brände den vid en något lägre temperatur än tidigare.

Ana Karen nickar.
– Vi putsar föremålen strax innan de är helt torra. Ju mer man polerar, desto mer glänser keramiken efter att den bränts, säger hon och berättar om familjens underjordiska vedugnar, där det tar tio till tolv timmar att komma upp till topptemperaturen på 700–800 grader.
– Inga färger eller glasyrer används. Keramiken blir naturligt svart. Sedan får den vila en vecka innan vi tvättar den med vatten och tvål för att få bort rester av sot, säger Ana Karen som beräknar att hela tillverkningsprocessen, från nyuppgrävd lera till färdig keramik, tar runt en och en halv månad.

Som bruksföremål betraktat har keramik som inte klarar matlagningens höga temperaturer en uppförsbacke i konkurrens med köksredskap av mer tåliga material. När marknaderna i Oaxaca på 1960-talet började översvämmas av billiga metallkärl blev det tufft för keramikerna i San Bartolo Coyotepec. De tvingades att styra om sina verksamheter.
– De började istället att göra prydnadssaker och skulpturer och vända sig till turister, förklarar Ana Karen och berättar att många av de turister som besöker staden idag vill köpa med sig något »genuint« hem. I den berättelsen passar barro negro in.

Men här och var har de rena bruksföremålen också levt vidare. På hyllor i verkstaden står stora krus gjorda för förvaring av den lokala spritdrycken mezcal, som görs av agave. Både i hem och på restauranger dricks ofta mezcal ur små muggar av barro negro. Krus och krukor används också för förvaring av till exempel torkad majs och bönor, och en del av de kärl som är perforerade med små hål, fyller en högst praktiskt funktion i köket.
– De används för att mosa och pressa vätskan ur tomater när man gör salsa, skrattar Ana Karen.

Oftast är emellertid inte de här bruksföremålen särskilt blanksvarta. För att klara kökets påfrestningar lite bättre, har leran bränts till högre temperaturer än prydnadsföremålens barro negro, och därför fått en gråare nyans.

Själva bränningarna sker en trappa ner. I ett rum bredvid verkstaden ligger högar med ved. Där bakom skymtar trappan till de underjordiska keramikugnarna. Men José ställer sig med armarna i kors framför ingången.
– Ingen utanför vår familj får se ugnarna, säger han.

Ana Karen förklarar lite närmre. Även om familjens affärer går bra och de till och med säljer till utlandet, är konkurrensen stenhård.
– Varje keramiker i staden har sin egen stil och sina egna metoder, säger hon.
– Vi vill inte att andra kopierar oss, så arbetet är en familjehemlighet.­