Prövandets princip

Carina Olsson skrattar lite där hon står vid matbordet hemma i skogen utanför Brottby ett par mil norr om Stockholm. Isen har inte släppt på Långsjön intill, men inne är det varmt.
– De flesta gör provlappar för att testa sin stickfasthet och för att den framtida stickningen inte ska få fel storlek, säger hon och lägger några lappar till rätta.

Själv gör hon dem av andra skäl. För att undersöka mönster och färger.

Carina Olsson framstår mer och mer som ett av Fair Isle-stickningens ansikten i Sverige. De senaste åren har hon gjort två böcker om den flerfärgade mönsterstickning som satt den skotska ön mitt i havet på världskartan. Det har blivit mängder med tröjor, halsdukar, vantar och mössor.

Hon jobbar nära traditionen och skapar färgsprakande helheter genom att sätta samman mönstrade bårder, breda och smala om vartannat. Det finns tusentals gamla bårder att välja bland. Hur hon kombinerar dem och vilka färger de får, avgör hon däremot själv, även om det också är karakteristiskt för Fair Isle-stickning att färgsätta så att kulörerna då och då tonar över i varandra och att jobba med kontraster, så att somliga nyanser verkligen sticker ut.
– Var inte rädd för bruna och beige tråkfärger. De lyfter de andra färgerna, säger Carina Olsson.

Det var under pandemin som det verkligen lossnade för henne. Hon hade visserligen varit på Shetland redan 2017 men mest blivit stressad av garnproducenternas enorma utbud av varje tänkbar färgnyans. För att slippa fatta beslut köpte hon till slut likadana garner som sina kompisar.
–  Samtidigt såg jag landskapet på Shetland med alla sina färger…

Väl hemma igen, beställde hon ett nystan i varje nyans. För hur skulle hon kunna veta vad hon ville använda framöver?

Sedan kom pandemin och det var inte längre läge att hänga med kompisar. Coronasommaren 2020 åkte hon ensam till Gotland, satte sig vid havet och började jämföra det hon såg i naturen med de 90 olikfärgade garner som hon pressat ner i ryggsäcken.
–  Där satt jag på stranden, alldeles lugn, och målade med garner. Det var underbart.

Samtidigt fick hon aha-upplevelser. Färger som hon aldrig själv hade valt att kombinera såg helt självklara ut i naturen. En grällt lila blomma i strandkanten, en brun upp- och nedvänd båt mot illgrönt gräs eller en blåmussla på torkat ljusspräckligt sjögräs.

Hon gjorde garnkarta på -karta där hon översatte gotländska färgmöten till små tofsar av ullgarn som hon fäste bredvid varandra. Efteråt stickade hon Fair Islemönstrade provlappar i de i hennes ögon ofta djärva färgkombinationerna.

Det var först när hon la ut lapparna på Instagram som hon förstod att hon träffat mitt i prick. Responsen vällde in. Och i kölvattnet från allt beröm, ringde en förlagsredaktör och frågade om hon ville göra en bok. Sedan dess har det blivit två.

Provlapparna var helt avgörande, säger hon.

I dem kunde hon, på en begränsad yta, undersöka vad som går att göra med mönster och färg.

Det blev ett sätt att skissa, utveckla, överraskas och få aha-upplevelser.
– Ofta tror jag något innan. Som att ett mönster kommer kännas myllrigt och småmönstrat. Sen kan det visa sig vara fel. Istället upplevs provlappen randig.

Hon plockar fram ett exempel som går i grönt, gult och brunt. Det är en stjärnmönstrad bård där hon växlat mellan tre olika slags stjärnor för att undersöka hur upplevelsen av färgerna ändrar sig med mönstren.
– Titta! Det blir helt olika.

Det är bra att ha i bakhuvudet, säger hon.
– Om du inte är nöjd med känslan i ett mönster kan du antingen testa att förändra mönstret i sig eller färgerna. Små justeringar får ofta stora effekter. 

Och apropå lögnen. Någon gång har också ett mönster som sett ljuvligt ut på provlappen inte funkat alls på sin tröja. Stort format kan vara något helt annat än ett litet.

Carina Olsson plockar upp en halsduk. Så kan en provlapp också ta sig ut, konstaterar hon, den behöver inte vara liten och fyrkantig. Somliga stickar en ärm istället, som de kan använda om den blir bra. Själv har hon gjort några kragar.

Hon berättar om den så kallade mysteriestickning som hon hoppade på strax före jul. Då bjöd stickpodden Nördic knitting på en Faire Islebård i veckan, utan att de som tog sig an den visste vad slutresultatet skulle landa i. Färg och garn valde Carina själv, medan mönstret var givet. Det som så småningom växte fram var en halsduk och för Carina Olsson kom den med nya insikter.
– Ja, som att en av bårderna blev så otroligt ful i de färger som jag valt. Jag funderade på att repa upp den. Men sen, när hela stickningen var klar, kunde jag knappt hitta den längre.

Hon skrattar och lägger tillbaka halsduken.
– Man ska alltså inte döma ut fula bårder! Dessutom kan en tråkig bård lyfta fram och förstärka intrycket av en annan.

För tillfället är många av hennes provlappar på utställning i Skåne. När de är tillbaka funderar hon på att sätta upp dem på en anslagstavla. Hon vet att hon skulle stanna till framför den då och då, och sannolikt hitta sådant som hon inte tänkt på förut. Hon pekar på en stickad lapp med ljusblå blommor och brandgula viggmönster. Den gjorde hon för flera år sedan.
– Visst skulle den bli fin på en tröja?

I värmländska Ölserud, mellan Karlstad och Arvika, har keramikern Anders Fredholm just lagt plast på några nydrejade skålar för att de inte ska torka alltför ojämnt.
I hyllan bakom honom står tre avlånga spånskivor. På dem är de glasyrprover uppradade som han gjort genom åren, fyra centimeter höga och två centimeter breda ungefär. Som olikfärgade karameller.

Proverna står i två långa, ormande rader. Längst fram paraderar de som bränts i elugn. På raden bakom står samma glasyr, men bränd i gas- eller vedugn. Slutresultaten är ofta påtagligt olika. Den glasyr som är grön på första raden, kan vara blodigt röd på den bakre.  
– Nej, säger Anders Fredholm bestämt, jag är ingen glasyrnörd.

Han tystnar kort.
– Eller jaja. Kanske lite.

Han har gjort prover sedan 1980-talet men sällan använt resultaten till sin egen keramik. Ute på gården står en saltugn. Det är där hans muggar, skålar och kannor oftast åkt in, glaserade enbart med hjälp av koksalt och färgsatta med infärgade leror.

Under en lång tid handlade hans vardag till så stor del om glasyrundervisning att han liksom blev mätt på den fronten.
– Jag lät ugnen, bränningen och veden få bestämma resultatet istället.  

Anders Fredholm är Herr glasyr med åtskilliga kullar av svenska keramiker. Före pensionen delade han i många år sin tid mellan verkstaden på hemmaplan och undervisning på folkhögskolor och högskolor. Att det blivit så var från början mest en slump. Innan han satsade på leran arbetade han i kemiindustrin. Sedan hamnade han i keramikvärlden och noterade att så många sa att »glasyr är svårt«. Själv skrämdes han inte av kemiska formler, mätinstrument och uträkningar. Så han bestämde sig för att förstå. Och efter ett tag började han lära ut vad han fattat. Först till kompisar och kursare, sedan i allt vidare cirklar. Efteråt rullade det på. Men hela tiden, parallellt, gjorde han glasyrprover på hemmaplan. Eftersom keramik är både form och yta, måste man behärska bägge, resonerade han.
– Drivkraften har varit att få folk över tröskeln och ge dem verktyg att våga experimentera. För det är så lätt att stagnera. Man hittar en glasyr man gillar och så stannar man.

Till studenter och elever brukar han därför betona vikten av att göra prover. I varje ugn de bränner ska de stoppa in några, tycker han
– Då kommer de framåt. Och gör det till en rutin så blir det lustfyllt. Lusten att öppna en ugn alltså!

Han plockar bland proverna. Det är runt 350 stycken i hans så kallade »A-serie«, alla från början pedantiskt blandade, gram för gram. Lite fältspat, kvarts, kaolin och krita, lite av det ena och av det andra.
– Om man inte är noggrann när man gör provet, och sen råkar få ett riktigt fint, då är det ju enerverande. Man vill ju kunna upprepa det.  

Man ska heller inte döma ut prover som man för stunden känner sig likgiltig inför. Han påmindes om det häromdagen när han plötsligt stannade till framför A104, en svagt gul och sidenmatt glasyr som han blandat någon gång på 1990-talet men gått förbi sedan dess.
– Jag har sett den hundratals gånger. Men plötsligt tänkte jag, wow, den där är ju bra!

För att visa vad han kan läsa ut från proverna tar han ett litet temmokuprov i handen, en klassisk asiatisk glasyr som i ved- och gasugn blir svart där den ligger tjock och brunorange som tunn.
– Färgen blir en annan på den vassa kanten. Titta. Den här tecknar fint.

Han växlar till ett annat prov.
– Den här rinner, ser du. Det är bra att känna till. Och den här alltså: ytan!

På en vagn i verkstaden står små vita plastmuggar. I dem blandar han förstagångsrecepten. Om glasyren visar sig bli bra, tiofaldigar han senare satsen för att kunna doppa lite större saker i den. Ofta börjar han med muggar.
– Då märker jag hur glasyren är att jobba med, om den sjunker på en gång i hinken till exempel. Och runt öronen kan jag se ännu bättre än på det lilla provet hur glasyren tecknar. Jag gör mina hänklar lite vassa just för att kunna avgöra det.

På sina håll inom keramikerkåren har det funnits ett motstånd mot att dela med sig av glasyrrecept. Det är som att krånglet med att göra dem har lett till en bevakande attityd. Anders Fredholm ser bestämd ut. Så vill han inte ha det.
– Jag jobbade som drejare på Höganäs keramik en gång i tiden. Där, i Skåne, hörde jag om oxblodsrecept som låsts in i bankfack för att ingen annan skulle komma åt dem.

Han skakar på huvudet.
– Jag tycker att det ska vara öppet. Ju fler som delar med sig och experimenterar, desto snabbare kommer nivån på svensk keramik att öka. Och den som ger, den får ju också, säger han och lyfter tillbaka glasyrproverna till ursprungshyllan.
– Att experimentera för en framåt. Det är vägen till utveckling.

Vi avslutar med ett besök hos konstnären och väverskan Matilda Dominique i ett industriområde i Solna. Hon öppnar dörren till en lång och tom korridor. I rummet längst ner, som hon delar med två kollegor, ligger ateljén. Där står flera vävstolar uppställda och på väggen bakom en av dem, hänger böljande våffelvävda vävar. Det är långt till de prydliga kökshanddukar med smårutiga strukturmönster som man oftast ser tekniken använd till.
– Jag är inte intresserad av funktion, nickar Matilda Dominique.
– Jag är intresserad av form.

Hon har vält ut ett gäng vävprover på bordet. Ett av dem är gjort i vitt lovikkagarn. Det påminner om en belgisk våffla. En tredimensionell, tjock och stadig våffla, med höga berg och djupa dalar.
– Jag älskar prover!

Hon närmade sig våffelväven redan på Konstfack och kunde inte riktigt släppa den efteråt. Istället beslutade hon sig för att fördjupa sig och började göra prover. De ramar som hon bestämde sig för var att enbart väva med tio skaft, ha en vävbredd på 30 centimeter och att hålla sig till ullgarn.
– Jag förstod mig inte riktigt på ullen innan, så jag ville testa, säger hon och beskriver de allra tunnaste trådar och grövsta garner. Och resultaten visade sig bli väsensskilda. Allt från prydligt ordningsamma vävar till skira, trassliga, grova och vilda. Vissa av dem lät hon förbli råvävar, andra tvättade eller filtade hon.
– Och varje varp jag satte upp ledde till, wow, blir det så här.

Sedan dess har hon fortsatt. För trots att projektet, som hon kallar för Strukturbiblioteket, egentligen är slut, så fortsätter proverna att verka. Matilda Dominique rullar ut en bred och flera meter lång våffelväv i vitt lovvikagarn. Den gjorde hon rätt nyligen. Flera utställningar har det också blivit.

Hon betraktar den tunga gräddvita väven tyst en stund och sammanfattar vad hon insett.
– Att varenda liten komponent som jag ändrar gör stor skillnad. Och att det typ aldrig tar slut.­