Den lokala leran

I början av 1900-talet var lokalproducerat tegel vardagsvara. Visserligen hade tegel använts i Sverige sedan medeltiden, en kunskap som kom med munkarna, men det var i och med industrialismen som det keramiska byggnadsmaterialet fick sitt stora uppsving. Brandsäkert tegel började masstillverkas till de växande städerna och år 1900 fanns det runt 500 tegelbruk i Sverige, de flesta i Mälardalen och Skåne. Så kom nedgången. På 1960- och -70-talen konkurrerade billigt im-porterat tegel tillsammans med nya byggmetoder i betong och plast ut den lokala leran.

1980 drevs fortfarande 16 svenska tegelbruk. Idag är bara två kvar: Vittinge i Uppland, som industriproducerar taktegel – och dess absoluta motsats: Horns tegelbruk, idag så unikt till sitt slag att det 1996 utnämndes till byggnadsminne av länsstyrelsen i Skaraborg. Här är ingen tegelsten den andra helt lik. Det tillverkas golvsten, storsten, fasadtegel, klinker, plattor, skorstenstegel och specialtegel. Så hands on och småskaligt arbetas det här att det går att beställa en enda specialformad bit om så skulle behövas.
Jenny Lorentzon nickar. Hon är gift med Andreas och tillsammans driver och äger de bruket på väst-götaslätten.
– Vi gör det för hand, exakt som det gjordes för 100 år sedan.

Men fullt så enkelt som att sätta spaden i jorden och dra igång är det inte, även om leran fram till 1950 bröts för hand med avlånga slungspadar, en särskild konst där leran sorterades redan vid grävningen. Lerbotten når 1,5 meter djupt och består av strimmiga skikt av grålera, brunlera och blålera placerad här av de oändliga tidsåldrarnas sköljande, knådande, vittrande krafter. Där under tar ren blålera vid, som är obrukbar för tegel.
– Den som kör grävaren idag måste veta vad den gör, konstaterar Andreas.
I ett igenväxt äldre brott intill står ett övergivet paternosterverk som skaffades »på farfars tid«, en metalldinosaurie på räls med skopor som löpte ner i lerbotten och lastade leran på en rälsbana som gick till bruket. Det verket kördes fram till slutet av sjuttiotalet.

I produktionshallen ser det helt och hållet ut som förr. Svalor svirrar under plåttaket. Här dumpas leran från brottet i »skruven« på övervåningen, en otäck, kladdig grav med roterande, skärande metallblad.
– En riktig mördarmaskin, så vi får ta det försiktigt. Trillar man i blir det inget kvar, konstaterar Andreas och beskriver hur leran fuktas och mixas med sand och sågspån, som ger luft i teglet. Något standardiserat recept finns inte. Enbart erfarenhet ligger bakom blandningen som skiljer sig från dag till dag.
– Det är lerans dagsform som avgör. En skopa för mycket vatten och det blir bara skit.

Innan den kommer till användning ska leran också kvarnas för att göras homogent arbetsvänlig. För dagen trycks en tjock, gråblänkande korv som påminner om nougat ut genom den 100-åriga lerkvarnens munstycke. Och med hjälp av pianotråd spänd i en stålbåge kapas den till 27-centimetersbitar, tänkta för tegelplatta »27×13«, populär till golv. Det doftar gott av fukt och mineral.
Ola Karlén ser upp. Han är drygt 80 år, tidigare yrkesmilitär, och har säsongsarbetat på bruket i 20 år.
– Så länge Andreas tycker jag gör nytta får jag väl gå här, säger han där han står vid det blöta klippbordet. Andreas ler. Det är familjärt och trivsamt i den lilla personalstyrkan.

Under Olas erfarna labbar tar handformningen vid. Han skär av en skiva lera, kavlar den, lägger den i en träform, slår ner materialet här och var med en klubba. Händerna rör sig snabbt runt ramen, blöter, smeker och slätar ut.
– Leran har sitt eget liv. Ibland kommer man inte överens, säger han och greppar nästa bit – och ytterligare en. Tegelarbete är skicklighet och repetition. Tålamod är en förutsättning.

Malmökeramikern Pernilla Norrman som står vid ett bord intill kommenterar hantverket.
– Handslående ser enkelt ut, men för mig som trots allt är van vid lera, tog det ändå ett tag att komma underfund med tillverkningstekniken när jag jobbade i produktionen förra sommaren.
Nu är hon tillbaka och arbetar med sin konstnärliga verksamhet som sedan länge kretsat främst kring skånsk lera och tegeltradition. Hon och arkitekten Gunilla Svensson tog för ett par år sedan fram en ny form på tegel som de lät tillverka som provserie på Horns tegelbruk. Det hon nu visar är byggkeramiska formelement i ett nytt utvecklingsprojekt. 
– Vid Horns tegelbruk finns ett fantastiskt levande hantverk, även om produktionen är liten. Tänk om vi kunde göra andra slags projekt här, det vore spännande, säger hon medan Ola varsamt trycker en lerskiva ur sin ram för att lägga på tork.

Tegel måste torka långsamt för att inte slå sig och spricka. På Horns tegelbruk sker det först i en uppvärmd tork, sedan i torkladan intill under 5–6 veckor.
– Men väder och vindar är svårt att göra något åt, säger Jenny. En het sommar kan teglet torka för snabbt och måste därför ständigt bevakas och blötas.
– Redan tidigt kan vi se kracke-leringar och sprickor. Då får de stenarna vittra sönder utomhus och återbrukas senare. Obränd lera går att använda om och om igen.
när det är dags för bränning tar det en vecka med koncentrerat arbete för två personer att sätta ugnen. Horns tegelbruk bränner i en flamugn byggd 1940, en tegelkrypta med rundat tak. Det sker en till två gånger om året, beroende på orderingång.
– Men ingen ugn är den andra lik, konstaterar Jenny som just idag håller på att ladda ugnsrummet med gulgrått råtegel. 50 ton tegel ska staplas så att det inte rasar under bränning. Det kräver kunskap i både tanke och handlag.

En bränning tar 58–60 timmar med eldning dygnet runt. Först tändning med skräp, pizzakartonger och annat, sedan långsam stegring av värmen, »fiseldning«, och så full fart. Barrved som brinner snabbt släpps ner i ugnen från ett golv med 12 eldningshål.
– Vedklabbarna är övertända redan innan de når botten, säger Jenny.
Ett fullt »inlägg« är 10–15 stora vedklabbar i varje hål, totalt drygt 100 stycken. Målet är 955–960 grader. Vid den temperaturen blir teglet så högt bränt som möjligt. Men det är ett vågspel. Bara några grader till och teglet smälter ihop. Provbitar fiskas upp ur den glödgade hettan och bryts itu. Finns det en grå strimma inuti godset är det inte riktigt klart, då måste snabba beslut fattas, ofta i utsatt läge med tidspress, kanske mitt i natten efter långa vakdygn.
– Ska vi köra ett helt inlägg, ett halvt eller bara några stycken vedträn? Lägger du in för mycket börjar det smälta, säger Andreas och beskriver hur erfarna brännare kan se på teglets glödande färg när det är klart.

Också rökens färg – svart, grå eller vit och ångfylld – styr eldningen.
– Det är vedeldningen som gör hela grejen. Tar du ut tio stenar, så har alla olika färg eftersom elden slickar dem. Det går inte att jämföra med annat tegel, säger Andreas och kommenterar de moderna tegelproducenternas bild av »perfektion«, med identiska stenar, döda i uttrycket.

Men på Horns tegelbruk är den vackert skiftande kvaliteten teglets adelsmärke, präglat både av bränningen och av den unika lerblandningen här på Västgötaslätten.
Idag är Horns tegel eftersökt som specialtegel vid reparationer av K-märkta byggnader och av privatpersoner som vill ha det i sina kök, orangerier och växthus. Oftast till golv.
– Det här teglet går inte att köpa någon annanstans, säger Andreas.
Bruket säljer också sin fina rålera både till keramiker och privatpersoner för lerklining och murning. 100 ton om året köps även av isoleringstillverkaren Paroc, som tätning i brännugnar. Det är en grundplåt i Horns ekonomi.

Keramikern Pernilla Norrman har funderat mycket över vad det skulle innebära om vi arbetade mer med lokala leror och återigen lät dem prägla arkitektur och omgivning, att både använda och manifestera det lokala.
– Att se hur saker och ting hänger ihop är en blick som tycks försvunnen idag. Men med lokalproducerat tegel finns landskapet närvarande i materialen, säger hon.
Men hittills har utvecklingen gått åt ett helt annat håll. De lokala tegelbruken är utslagna sedan länge. Haga tegelbruk utanför Enköping stängde 2020. Bältarbo utanför Hedemora – med sitt femtiotalsmaskineri, utmärkta lera och kunskap – tvingades slå igen för några år sedan.

Numera besöker länsstyrelsen Horns tegelbruk två gånger om året och upprättar listor på underhåll. De handlar om skydd ner till minsta spik. När bruket förklarades som byggnadsminne betonades dess höga teknik- och industrihistoriska värde.
– Det är jättehård styrning. Ska vi laga, ska det vara ohyvlat virke. Ingen skruv. Vi får sätta in modern spik, men den får inte synas och ska helst vara ogalvaniserad, berättar Andreas.

Men trots hjälp och ständig omsorg från myndigheten saknas en central bit i omvårdnaden. För frågan är var hantverket får plats? Byggnader och maskiner skyddas, men kunskapen om hur leran bryts, bearbetas och tegelhantverket utförs har tyvärr ingen bevarandeplan.
Pernilla Norrman låter bestämd.
– Vi borde kunna K-märka kunskap. Det som sker i produktionen och det Jenny gör i ugnen är mycket viktigare än hur taken lagas.