Tillbaka till verkligheten

Efter så många år bakom en skärm var det skönt att jobba med händerna. Att göra något som finns på riktigt kändes som att vara tillbaka i verkligheten. Det låter töntigt, men det är sant.

När jag efter ett tag samlade ihop de figurer som jag gjort såg jag att de var sammanlänkade på något vis, att de kom från samma plats. Jag började fantisera om hur de skulle se ut om de rörde på sig, och hur de skulle låta om de pratade – och en värld växte fram.

Men samtidigt som jag var trött på spelindustrin, saknade jag att jobba i team. Så jag startade spelföretaget MoonHood. Den här gången ville jag göra saker annorlunda.

Vi bygger gubbarna och världen för hand, av lera och papp. För även om slutresultatet är digitalt är det viktigt för oss att det syns att modellerna finns på riktigt, med allt från målningens små streck till fingeravtryck. Det som är färdigbyggt 3D-scannar vi, stoppar in i spelmotorn och jobbar vidare därifrån.

Bygget av modellerna börjar med att jag gör ett skelett, som blir grundformen. Ibland har jag en skiss, andra gånger jobbar jag fritt utifrån en idé. När skelettet är klart fyller jag på volymen med aluminiumfolie. Det är då jag bestämmer hur figuren ska posera, om den till exempel ska vara otäck och krum eller stolt och rakryggad.

Leran är en plastlera, Super sculpey firm, som är bra för små detaljer. Jag klämmer fast den på aluminiumfiguren och modellerar fram karaktärens personlighet. I början använde jag bara händerna men jag insåg snart att man behöver pyttesmå fingrar för den detaljrikedom som jag vill åt, så jag köpte på mig tandläkarverktyg och sådana verktyg som folk som gör Warhammer-miniatyrer använder, spetsiga redskap och väldigt små knivar.

När jag format färdigt värmer jag leran i en vanlig ugn på 150 grader. Det som är bra är att den blir väldigt hård, så jag kan trycka på ordentligt med penseln efteråt när jag ska måla.

Ett annat favoritmaterial är Plasticine-lera som går att värma upp och forma om flera gånger. Lägger man ner den i kokande vatten blir den jättemjuk, nästan flytande, vilket gör att den går snabbt att göra stora former av. Och när den svalnat kan man finlira med detaljerna.

Kartong är också rolig att jobba med. När jag skulle göra ett hus upptäckte jag att wellpapp ser ut som plåt om man pillar bort det yttre lagret.

Efter så många år bakom
en skärm var det skönt att jobba med händerna. Att göra något som finns på riktigt kändes som att vara tillbaka i verkligheten.

För att ge byggnaderna karaktär köpte jag en bunt tidningar från andra världskriget på en loppis och klistrade fast delar av artiklar på fasaderna. Känslan blev som att gå runt i ett miniatyrset som någon galning har byggt – vilket i och för sig är sant, eftersom det är jag. Men på det här viset kan den påhittade skaparen upplevas leva under andra världskriget, och genom tidningsurklippen får den världen sippra in i spelet, som en metaberättelse.

Många som ser modellerna kopplar dem till filmregissören Tim Burton, som bland annat är känd för animerade dockfilmer. Men jag är egentligen mer inspirerad av den australiske konstnären Shaun Tan och av Tove Janssons Muminböcker. Hennes teckningar kan vara rätt läskiga och skeva, med proportioner som inte alltid stämmer.

Visst hade vi kunnat göra ett helt digitalt spel som hade sett snarlikt ut, men det hade krävt oerhört mycket jobb. Nu upplever jag att det går snabbare än på många andra spelföretag, trots att vi bygger allt för hand. Feedbacksprocessen blir också mer naturlig när jag och en art director kan hålla i en modell och tillsammans klämma på lera.

Dessutom vill vi att världen ska se sliten och riktig ut. Det går att göra artificiellt, men då ser det inte organiskt och levande ut. Här är vi öppna för misstag. Om det råkar bli ett fingeravtryck i färgen så får det vara med.

För ett tag sedan byggde jag ett hus väldigt fort och scannade in det. Först långt efteråt märkte jag att det satt kvar ett häftstift på modellen. Men det tillförde något. Sådana överraskningar får man inte om man bara jobbar digitalt.«­