Rosenkavaljeren på Grubbe

Så många rosenplanteringar att fördjupa sig i har han inte på sina nordliga breddgrader, och det är inte heller några exklusiva botaniska sorter som är hans passion. Pionerna, vallmon och riddarsporrarna i trädgården är hustrun Monicas avdelning. Men när han ser en rosenrabatt kan han inte låta bli att ta någon av blommorna i handen och varsamt studera hur den är uppbyggd. Hur foderbladen formar sig kring rosens baksida. Hur kronbladen vecklar ut sig och böjs i topparna och hur rosens inre kanske ännu vilar i en sluten knopp.
– När jag tittar på trärosor från 1700- och 1800-talet ser jag att de nästan aldrig lyckats med den där knoppen, säger han.

Bengt-Erik Nilsson gör rosor i trä. Stora och små. Närmare bestämt jättestora, med motorsåg, och riktigt små, med bildhuggarjärn. De små förgyller han. De stora rosorna gjorde honom till något av en rikskändis sommaren 2009 när de skapade en stormande debatt. En flera kilo tung pärm i hans bokhylla, med ett femtiotal pressklipp och mängder med utskrivna nätkommentarer, vittnar om vilka starka känslor de väckte. Men varför blev de så arga, de som skrev på lokaltidningarnas kultur- och debattsidor? På ett par rosor?

Bengt-Eriks rosor blev den tändande gnistan till en lång het sommar där konst
och folkkonst diskuterades så att stickor och strån rök.

Det började med att två enorma popplar i Rådhusparken i Umeå hade börjat ruttna och måste sågas ner. Arborister kallades dit, klättrade i träden och tog ner dem, bit för bit, uppifrån och ner. Till sist stod bara de fyra meter höga stubbarna kvar. Synen sved förstås i varje trädkramarhjärta. Då fick någon på parkförvaltningen den lysande idén att använda stubbarna som skulpturmaterial och på så sätt förlänga deras liv med några år. Bengt-Erik fick uppdraget. Att det skulle bli rosor av dem var inget han tvekade om. Miljön i parken och trädgården intill inbjöd till att skapa växtlighet i jätteformat. Han började såga – och storbråket brakade loss.

Mer än om smak handlade inläggen om god och dålig konst, vad som ska få finnas i det offentliga rummet. Och vem som ska få bestämma över det. En konstnär och en inflytelserik gallerist hotade dra sig undan stadens kulturliv. Svårt att bortse från egenintresset i deras inlägg, kan man tycka. Men stadens kulturelit hakade på, alla måste ha en åsikt – oftast att eländet omedelbart borde sågas ner. Det här hände när några av Sveriges städer kandiderade för att bli Europas Kulturhuvudstad 2014, och rosorna beskylldes på förhand för att dra nederlag över Umeå. Men juryn kom, såg – och Umeå segrade. Sannolikt är rosorna borta när det är så dags, redan från början var det enligt stadsarkitekten tänkt att de skulle få stå kvar senast till 2011.

I skrivande stund prunkar de i alla fall fortfarande i parken, till glädje för folket i staden – de som bara tyckte om dem eller som också skrev insändare till deras försvar. Kontentan? Bengt-Eriks rosor blev den tändande gnistan till en lång het sommar där konst och folkkonst diskuterades, visserligen så att stickor och strån rök, men där också demokratifrågor blixtbelystes och människor från alla samhällsskikt var delaktiga. Kan konsten ha en mer storslagen uppgift? Debatten fick kommunens gestaltningsgrupp att påbörja ett arbete för att dra upp riktlinjer för utformningen av det gemensamma rummet. Sedan dess har klimatet lugnat ner sig eller kanske fått andra fokus. På Strandpromenaden, ett stenkast från rosorna, står nu en nagellacksrosa järnkonstruktion, ett konstverk som sannolikt placerats där enligt regelverket. Ett märkligt inslag i miljön, men ingen hotar att såga ner det och vräka det i älven.

Alla som möter Bengt-Erik vet att det är han som är rosenslöjdaren. Han är verkligen Umebo. När han och hans fru skulle flytta till stan för femton–tjugo år sedan hade han fyra krav.
– Det skulle finnas skog och ladugård och vara nära till dagis och affärer.

Sånt finns inte, sa mäklaren. Men på Grubbe i Umeås västra utkant stod drömbostaden och väntade. Skogen var inte mycket att hurra för, tre tallar på gården, men resten fanns. Och skog har han i alla fall på hemmanet han äger tillsammans med sin bror.
Bengt-Eriks verksamhet krävde utrymme, men hans önskemål hängde också ihop med hans uppväxt på ett lantbruk utanför Vindeln. Som liten fick han följa med sin mamma vid mjölkningen i ladugården, och som trettonåring börja hjälpa sin pappa i skogen. Tillsammans med sin bror fällde han träd med bågsåg och yxa. Motorsågen fick vänta till artonårsdagen. Då var han vuxen nog, och arbetet med handverktyg hade lärt honom mycket han behövde veta om träd och trä. Men mycket återstod att lära.
– Farsan lärde oss tekniken med motorsågen, och sedan jobbade jag i skogen varje sommar.

Det övergrova virke han använder till sina stora arbeten, det som är mer än 80 centimeter i diameter och för grovt för sågarna att ta hand om, finner sig väl tillrätta i hans händer. Den fysik som ett sådant arbete kräver grundlade han kanske också i skogen.

Gymnasietiden tillbringade Bengt-Erik på träteknisk linje, där läraren såg hans talanger och funderade på om han inte borde satsa på en konstnärlig utbildning efter skolan. Men direkt efter militärtjänsten gick han i stället till arbetsförmedlingen.
– Där fick jag veta att det behövdes fler bildhuggare i landet, berättar han.

Det låter som en saga, men det fanns till och med en »bristyrkesutbildning« i bildhuggeri i Tibro i Västergötland. Han anmälde sig och for. Det var där han skar sina första blommor. De spegelramar i 1700-talsmodell och andra föremål som ingick i kursen var ofta utsmyckade med rosetter, bladslingor och naturtrogna rosor. Hans arbeten därifrån ligger fortfarande kvar på hyllorna i verkstan, och en relief av en hand som han skar på lunchrasterna hänger på väggen.
– Men den fick jag bara skäll för. »Sånt gör vi inte här«, menade läraren. »Vi sysslar med hantverk, inte konst«. Och så la han till: »Du har inga anlag, åk hem till Norrland igen!«

Jag vrider och vänder och läser träet. Studerar hur maximalt bildhuggaren har
utnyttjat materialet.

Men Bengt-Erik hämnades. När uppgiften nästa dag var att skära en rokokospegel var det ingen i gruppen som klarade av det. Men Bengt-Erik hann göra två!

Det var en tuff utbildning, men han lärde sig mycket. Med tiden växte en varm vänskap fram mellan läraren Curt Gustavsson och Bengt-Erik. Idag äger han sin gamla lärares uppsättning verktyg. Ibland använder han dem.

Efter bildhuggeriet fortsatte han med förgyllning, en bristyrkesutbildning det också.
– Sen var jag påtänkt som lärare där i Tibro, men jag kände att jag måste frigöra mig och stå på egna ben. Jag ville flytta hem och starta eget.

Bengt-Erik har många grenar i sin verksamhet. Han åtar sig krävande utsmyckningsdetaljer för gamla byggnader. Kanske kommer minnesgoda läsare ihåg de enorma drakhuvuden han gjorde för järnvägsstationen i Vännäs som vi skrev om i Hemslöjden? En reservdrake har han satt på taket till sitt eget uthus. Han förgyller kyrktuppar och reparerar klocktornsluckor. En Norrlandskyrka har funderingar på fyra drakformade vattenkastare för kyrktaket. Bengt-Erik har börjat skissa och prova i full skala redan innan de beställt. Han reparerar antika speglar och möbler. Som den motorsågsekvilibrist han är anlitas han för att hålla show vid tillfällen som Skogens dag. När det är dags att pryda vintermiljöer med skulpturer i is medverkar han ofta, som förra vintern när han gjorde succé på en isfestival i Petrozavodsk med en ros som belystes med färgat ljus.
– Is är ett underbart material, menar han. Det är ett sådant liv i isen. Den förändras med temperaturen, det är fint när den tinar.

Och han undervisar, bland annat på Vindelns folkhögskola, tidigare också på Sätergläntan.

En av Bengt-Eriks bästa vänner är Lars Sjöberg, mannen som samlar på gamla hus och gamla stolar och som drog igång Träakademin vid Mittuniversitetet i Kramfors. Deras samarbete låter roligt! Bengt-Erik berättar om hur det kan det gå till:
– Lars har kanske en gustaviansk spegel som han skulle vilja låta Kramforsstudenterna kopiera. Så får jag låna den. Har jag tur är det en verkligt fin sak, kanske ett Stockholmsarbete. Jag vrider och vänder och läser träet. Studerar hur maximalt bildhuggaren har utnyttjat materialet, vilka fantastiska effekter han fått fram genom att se möjligheter i fiberriktningarna. Jag begrundar hur den kan vara hopsatt. Så gör jag en kopia. Till sist åker jag ner till Kramfors för att undervisa.

Där får eleverna kopiera kopian – och så har de både gjort en stilig spegelram, utvecklat sin bildhuggeriteknik och fått sig lite om 1700-talets hantverkskonst till livs.

Kniven kom sent in i Bengt-Eriks liv.
– Före 1994 hade jag aldrig hållit i en kniv, säger han. På bildhuggeriutbildningen var kniven otänkbar, på sin höjd något man kunde peta naglarna med.

Märkligt att tänka sig denna trämästare utan kniv i handen! Nu är den ett av hans allra bästa verktyg. Det lyser om honom när han berättar.
– Det var helt otroligt roligt! Det var så annorlunda att kunna hålla arbetsstycket i handen i stället för att spänna fast det i hyvelbänken. Jag täljde min första gubbe och upptäckte hur kul det är att skära fram vecken på deras kläder. Första dagen gick det förstås åt åtta plåster. Jag tycker om att forma ansikten och försöka få fram olika karaktärer. Men när det kommer till händer blir jag väldigt nervös och rädd att det ska bli fel.

Kanske är det den gamla handen från Tibro som spökar och som får hans gubbar att stoppa sina små händer i fickorna.

Innan jag sliter mig från verkstaden berättar Bengt-Erik om storgäddan. Ottervattnets fiskeklubb beställde en gädda i jätteformat till planen framför klubbstugan. Och visst blev det en rekordgädda – på 86 kilo, 2,52 meter och med 30 centimeter mellan gälarna. Men först måste han ju skissa på formen. Han tar fram två smågäddor ur en låda. Han hade bett om en gädda att ha som modell, och någon i föreningen levererade en nyuppdragen fisk som Bengt-Erik kopierade i trä. Men han blev inte nöjd.
– Det blev en dögädda!

Hur han bar sig åt för att få till den »levande« gädda som blev förlaga för jätteskulpturen vet jag inte. Men det syns tydligt på formen, fenorna, gälarna – allt – att den simmar och är full av liv.

Bengt-Erik är en man som inte ger sig i första taget. Som finner inspiration i utmaningar och motstånd. Hans favoritmaterial är den täta kärnfurun som vuxit i orörd skog, är saftigt och luktar så gott, men är svår att bemästra, kanske det svåraste träslaget att skära i. Och i arbetet med att få fram de rätta formerna. Att göra beräkningar och hitta rätt vinklar med de verktyg han har och behärskar. Som till exempel att forma täta lager av tunna, tunna, lätt böjda rosenblad med motorsåg i övergrovt virke.