»Spån var det vanligaste taktäckningsmaterialet under många hundra år. Idag har vi tegel och plåt, men på 1700-talet var det både dyrt och ovanligt. Nu i somras lade jag nya takspån på den gamla klockstapeln vid Ovanåkers kyrka. Ungefär hälften av spånen behövde bytas ut. Originalen är de svarta, de är över 200 år gamla och tjärade i omgångar. De nya kommer också att tjäras.
Spånen är tunna högst upp och grövre längre ner. Den nedre delen är 30 millimeter tjock medan den övre, som täcks av de andra lagren, bara är 5 mm. Jag gjorde spånen av plank och sågade bort all splint, alltså ytveden, och behöll enbart kärnan. Efter att jag kapat dem i längd och sågat till formen grovt med bandsåg högg jag bort alla sågade ytor med yxa och högg till rundningen nertill.
Det finns fördelar med en huggen yta. Den håller inte kvar vatten på samma sätt som den sågade, men det betyder inte så mycket i det här fallet, eftersom spånen också tjäras. Det är mer en antikvarisk grej. Originalspånen har varit huggna och för att ersätta dem på ett antikvariskt korrekt sätt, ska de nya också vara det. Man kan alltså lägga tak också med sågade spån.
Den här gången har vi haft problem med virket. Det finns inte tillräckligt bra material att göra den här sortens tak av längre. Det går inte att köpa på brädgården utan vi har använt fura från utvalda skogsägare. Men med rätt slags trä, tätvuxet och med mycket kärna, har ju spån fördelar även idag. Det är ett hållbart sätt att täcka ett tak. Det här har ju hållit i 250 år.«
Byggnadsvårdssnickaren Niklas Karlsson berättade, Liv Blomberg skrev och Peter Hoelstad fotograferade.
