att kata en fura

Mitt projekt. Att skapa fetved. Att tillsammans återuppta ett traditionellt hantverk för att se om vi med naturens hjälp kan skapa något bättre, vackrare och mer hållbart än modernt tryckimpregnerat virke. 

Allt började för sex år sen när jag frågade min pappa om det, månntro, fanns en tall över? Han tyckte frågan var hysteriskt rolig. Min pappa är skogsman av klassiska mått, en högutbildad skogstekniker, en traditionell skogsägare. Han har sett reformer komma och gå. Han har erbjudits statliga pengar både för att dika ur våtmark och för att återväta den. Det har gjort honom stoisk. Eller… han var nog stoisk redan från början.

Vändningarna har nog mer bekräftat hans egen känsla för det skogsbruk som han ägnat sig åt större delen av livet. Han har avverkat och självföryngrat. Sett barkborren göra kaos med granarna och utökat planteringarna successivt. Om det fanns en tall, månntro? Nog fanns det tall alltid. Tall, om något, fanns. 

Genom vårt gemensamma liv har min pappas skogsbruk lett till diskussioner mellan oss. För jag är också min mammas dotter, och min mamma var en stridslysten miljö-aktivist, dömd och straffad för civil olydnad under någon av de otaliga demonstrationer som jag växte upp på. Och varje gång det kommer en ny dokumentär om det ohållbara svenska skogsbruket ifrågasätter jag min pappa som i stort sett varje gång argumenterar emot.
Utom den här dagen. 

Jag hade läst en artikel om »Fetvedens vänner« och om den fascinerande traditionella metoden att skapa ett starkt, väldoftande, vattenavstötande trä, ett ekologiskt, impregnerat virke som dessutom är bra för den biologiska mångfalden. Så när jag fått bekräftat att det fanns en tall över frågade jag »Ska vi kata en fura ihop?«. Och han sa inte nej.

Det jag så klart inte sa var att jag hade en hemlig agenda. Fetvedsprojektet var ett sätt för mig att försöka närma mig dessa mörka skogar som jag vuxit upp med men som aldrig slutat skrämma mig. Jag kommer från en del av Hälsingland där bergen är så mörkt gröna att de ser blåsvarta ut på avstånd, där osannolikt stora träslott tronar över små sjöar som glittrar ondskefullt på avstånd och där Näcken alltid känts mer verklig än tomten. En plats som infekterar din själ på ett sätt som gör att du aldrig riktigt kan lämna den, hur långt bort du än åker. 

Men skogarna i mellersta Norrlands inland har också skrämt mig på ett mer konkret sätt. Jag har fruktansvärt dåligt lokalsinne. Jag har tillbringat hela min uppväxt på olika platser – Dulsa, Voxna, Knåda, Söderomsjön, Räka, Kyan, Gammelhomna, fäboden i Älmesbo – som jag inte har den blekaste aning om var de ligger. Hela livet har jag, varje gång jag gått in i dessa skogar, drabbats av påträngande fantasier om hur jag går vilse, tar av mig alla kläder, lägger mig i fosterställning vid en myr och hittas 40 år senare av en jägare som tror att hen upptäckt en Bockstenskvinna.

Numera är min pappa och jag de enda två levande resterna av en stor gammal släkt som bott och brukat skog på samma plats i elva generationer. Min mormor och morfar, min farfar, farbror och mamma har alla dött och deras aska spritts av min pappa vid en bäcksvart tjärn som jag inte skulle kunna visa dig ens under pistolhot. För några år sen, när min man och jag tog en promenad på en av mina favoritplatser i Paris, kyrkogården Père Lachaise, frågade han mig om jag skulle vilja ligga där, och jag svarade med en suck. »Nä, det blir nog tjärnen för mig med.«

Där och då insåg jag att jag behövde försöka hitta en väg tillbaka till mitt fysiska, geografiska ursprung. Att kata furor var ett sätt att närma mig skogen på ett tryggt, överskådligt sätt. Att ta kontroll över skogen, ett träd i taget.

Det jag insett under projektets gång är att det också blivit ett sätt att befolka, att personifiera, några av de historier som jag växt upp med. Som den där om att varje gång det föddes ett barn i en släkt så gick folk ut och startade en liten, liten skogsbrand. 25 år senare, när barnet var redo att flytta hemifrån och behövde nånstans att bo, så var också timret redo. Branden som drogs igång för en generation sen hade stressat träden utan att döda dem. Till sitt försvar hade tallarna öst ut kåda, ett bakteriedödande skydd som de själva tillverkar, med bieffekten att hela beståndet impregnerats, helt naturligt, och virket blivit tätare och mer motståndskraftigt. När träden väl fälldes, bjöd de på byggmaterial av högsta kvalitet, gott nog åt ytterligare ett hälsingskt träslott.

Numera startar man inte bränder för att göra fetved. Vissa väljer istället att kapa toppen på en tall. Trädet överlever och framstressad kåda rusar till. Men det är en ganska avancerad metod som kräver specialutrustning och – kunskap. Det enklaste sättet är istället att kata. Att skala en vertikal remsa bark från trädet, som då drar igång sitt inre försvar och börjar förvandla sig själv till stenhård fetved. Samma sak upprepas år efter år, tills stammen är rundbarkad – och välimpregnerad.

Det var också den metod vi valde. Vi packade våra barkspadar, skyddsglasögon och huggarskor, och gav oss ut i det där mörka virrvarret av identiska träd för att skada, men inte döda, ett av dem.

Varje år sen dess har vi katat ytterligare ett träd. Sex år senare är vårt första, Fura 1, redo för skörd. I samma veva har jag också lyckats med ett helt orelaterat hjältedåd – att ta körkort. Så just det här året, när vi gör oss redo för den traditionella exkursionen, lastar min pappa som vanligt barkspadar, nyvässade yxor, handskar, en termos med kaffe, de nötta hårdplastglasen och en sirapsflaska med vatten. Sen ger han mig bilnycklarna. Jag stelnar till. Min mörka hemlighet är på väg att avslöjas. Jag måste berätta att jag inte har någon som helst jävla aning om var trädjävlarna står. Min pappa äger 300 hektar mark. 600 fotbollsplaner, proppfulla med träd. Tallar nästan allihopa. Att hitta en nål i en höstack hade varit enklare.

Jag tror att det hörs att jag darrar på rösten när jag frågar »Var ligger den här platsen?«. Min pappa upprepar namnet och jag svarar »Jo, jag vet. Och var exakt ligger det?« Han fnyser inte. Han reser sig bara helt enkelt, går in på kontoret, hämtar de inplastade kartorna, pekar och förklarar. 

Så sätter vi oss i bilen, en förvirrad författare, hennes formgivare tillika man och en mycket traditionell skogvaktare. Och jag kör oss till fetveden som vi skapat tillsammans. Det är rakt fram och sen till höger. Jag har ju åkt här hela mitt liv. Vägen snirklar sig in genom skogen, ängsullens bomullsliknande tofsar svävar över myren på sina tunna stjälkar, och den lilla fäboden blir plötsligt synlig, högt uppe på sin kulle.

Gråa väggar som aldrig sett någon målarfärg, med inristat klotter från 1800-talet. Solen strilar in genom ständigt gröna tallkronor, ljuset bryts och når oss som om vi vore på botten av ett akvarium. Den vita renlaven krasar under fötterna. Kådan som nu täcker stammarnas alla sidor, så långt upp som vi nått att barka, gnistrar som bärnsten i solskenet. Det är inte mörkt, det är ljust. 
Det känns som hemma.