Riggat för rösträtt

I år är det hundra år sedan kvinnor i Sverige fick rösta för första gången. Textilier var ett viktigt medel i kampen. Hemslöjd närgranskar ett broderat baner.

Text Anna Liljemalm
24 november 2021

Den internationella suffragettrörelsen hade bestämt sig. Rösträttskvinnorna behövde ett slagkraftigt baner som kunde rullas ut och visas upp vid officiella tillställningar. Efter noggranna diskussioner hade kvinnorna enats om att ordet »rättvisa« skulle ingå i verket. Man ville också ha en klargul sol.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

När anhängarna i förbundet International Woman Suffrage Alliance träffades på en konferens i London år 1909 synades en rad olika förslag. Valet föll till slut på en skiss av den svenska textilkonstnären Eivor Hedvall och i tillverkningen på Licum i Stockholm lämnades inget åt slumpen.

Rösträttsbaneret från 1911. Idag befinner det sig i Grekland, men diskussioner pågår för att försöka få hem det till Sverige. Foto: Handarbetets vänner.

Tre konstbrodöser arbetade i över en månads tid. Silkestrådarna var i silver och guld, bottentyget var i siden. Baneret utrustades med broderi på både fram- och baksida. Framsidan pryddes av en stiliserad sol med ordet justice i versaler. På baksidan fanns en dikt på svenska, skriven av författaren Lotten von Kraemer som också stöttade tillverkningen ekonomiskt. Färgerna, gult och rött, hämtades från den amerikanska kvinnorättsrörelsen som hade lång tradition av att manifestera med fanor och orkestrar.
– Konstnären ritade själva motivet och övervakade sedan brodöserna. Hon fanns med så att uttrycket skulle bli rätt och för att säkerställa att skissen tolkades korrekt. Så arbetar vi faktiskt fortfarande än idag, säger Kirsi Mattila som är ateljé- och verksamhetschef vid Handarbetets vänner och Licium.

Att man använde sig av exklusiva material och det allra finaste hantverket var allt annat än en slump. Faktum var att kvinnosakskvinnorna ofta anklagades för att vara slafsiga. Det fanns föreställningar om att de var illa kammade, manhaftiga och rökte cigarr.
– Kvinnorna arbetade i mycket stark motvind. Det skrevs böcker om att livmödrarna förtvinade hos de kvinnor som tog sig ton i offentligheten. För att på varje punkt motverka fördomarna var det viktigt att uppträda propert och att vara tidsenligt klädd, säger Barbro Hedvall som har skrivit boken Vår rättmätiga plats – om kvinnornas kamp för rösträtt.

Även baneret fyllde en central funktion. Ett högkvalitativt baner var ett sätt att signalera professionalism och det blev färdigt lagom till en veckolång kongress i Stockholm år 1911. Kvinnorna hade hyrt en lokal och samlat på sig nödvändig rekvisita som talarstol, broschyrer och andra trycksaker. De hade också tränat sig på att hålla tal och föra protokoll. Tanken var att visa att kvinnor kunde sköta offentliga uppdrag.
– Rörelsen bedrevs så proffsigt som möjligt. De gjorde allt för att signalera att det här inte bara var någon liten syjunta som satt och snattrade i ett hörn, säger Barbro Hedvall.

Efter kongressen överlämnades baneret till den internationella rörelsen och på många sätt höll de svenska rösträttskvinnorna en betydligt lägre profil än sina medsystrar i exempelvis Storbritannien. Vissa av de engelska suffragetterna tog till utomparlamentariska metoder, kastade bomber och hamnade i fängelse. Den svenska rörelsen valde en helt annan väg, med kvinnor som uppträdde så propert de bara kunde. Kanske var det klokt. Budskapet var nog så svårsmält ändå.

Att man använde sig av exklusiva material och det allra finaste hantverket var allt annat än en slump.

Överlag figurerade både baner, fanor och standar flitigt i början av 1900-talet. Allt från nykterhetsföreningar till idrottsklubbar förknippades med en viss koreografi och särskilda accessoarer. Olika former av emblem blev ett sätt att signalera en gemensam identitet.
– Under många år tillverkades nästan inga fanor på Handarbetets vänner. Nu är det återigen tillbaka. Nu gör vi både fanor, standar och liknande åt universitet och Försvarsmakten, säger Kirsi Mattila.

För ett par år sedan fick Handarbetets vänner också frågan om att reparera det internationella suffragettbaneret efter en transportskada. Något konkret uppdrag blev det aldrig tal om, men händelsen väckte en tanke hos både Fredrika Bremer-förbundet och HV. Vad skulle hända om det dyrbara baneret slutade turnera runt om i världen och permanent flyttades tillbaka till Sverige?
– Kanske går det att tillverka något enklare som fortsätter resa runt. Skulle det bli aktuellt åtar vi oss gärna det arbetet, säger Kirsi Mattila.

I år är det exakt hundra år sedan kvinnor för första gången fick rösta i svenska riksdagsval. Då var allmänna val redan införda i övriga nordiska länder. År 1921 valdes också fem kvinnor in i riksdagen: Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Bertha Wellin, Agda Östlund och Nelly Thüring. Men parallellt väntade en bakåtsträvande era.

Redan året därpå, 1922, invigdes Statens institut för rasbiologi. Under många års tid förminskades människor och kategoriserades i olika grupper efter bland annat skallstorlek. Nästan samtidigt som kvinnor äntligen hade fått rösträtt krympte alltså maktutrymmet för andra.

Foto: Stockholms Stadsmuseum, fotograf okänd, 1911.
24 november 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram