Lottakåren

Länge var det förbjudet för kvinnor att göra värnplikt – men de fick gärna bidra med värmande ylleplagg till soldaterna. Numera är det gott om kvinnor inom militären, ändå träffas Göteborgs lottakår för att sticka strumpor. Varför då?

Text Anna Liljemalm
Foto Linn Bergbrant
27 november 2023

Var tredje måndag samlas en skara kvinnor längst ner i ett anonymt höghus med tretton våningar. Bara en lapp på brevlådan avslöjar att det är Göteborgs lottakår som håller till där inne. På väggarna hänger gamla kungligheter i guldramar och i ett vitrinskåp trängs glasvaser med silverbägare. Det är nästan som att stiga in i en hemlig värld. Normalt diskuteras totalförsvaret här inne, men i dag står det stickning på schemat.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Ett tiotal kvinnor som kallar sig för Flitiga Lottor träffas regelbundet för att sticka tillsammans. Just i dag tillverkas allt från mössor och vantar till filtar och tröjor. Fältkocken Ingri Helamb har precis börjat på ett par barnbyxor. Underrättelseassistenten Sally Silfveroxel är i full färd med en turkosvitrandig filt. Hennes efternamn är ett gammalt soldatnamn, passande nog men civilt jobbar hon som textil- och träslöjdslärare på en skola i Göteborg.
– Under andra världskriget på 1940-talet stickade lottor mellan 70 000 och 80 000 par strumpor till Försvarsmakten, för vintrarna var hårda och det fanns inga pengar. I dag stickar vi till Ukraina. Fyra gånger om året skänks alltihop till behövande, säger Sally Silfveroxel.

Tre medlemmar ur Lottakåren.
Eva Sterner, Sally Silfveroxel och Christina Rudling är alla medlemmar i Lottakåren.

Länge var det förbjudet för kvinnor att göra värnplikt. Svenska Lottakåren, som bildades 1924, ville ändra på den saken. Lottorna enade sig för att stötta männen som var i beredskap. Krigsmakten hade inga pengar till ordentliga kläder så lottorna stickade strumpor, lagade soldaters trasiga plagg och såg till att de fick lagad mat. Genom åren har lottakårer tillverkat allt från gevärsvantar till halsdukar, öronlappar, hjälmskydd, yllesockor och brynjor till soldater i fält. Även andra stickföreningar har hjälpt till. Under kalla krigsvintrar fanns ett nät av organiserade handarbetskunniga över hela landet, lottakårer inkluderade. Men med åren fick lottorna också allt större militära befogenheter.

Sally Silfveroxel demonstrerar iklädd Försvarsmaktens fältuniform 90. Tyget är både flamskyddat och oljeavvisande. Samma uniform används också av andra soldater.
Ett runt tygmärke med bokstäverna SLK skvallrar om att hon tillhör Svenska Lottakåren. I dag har organisationen bland annat i uppdrag att utbilda och leverera stabsassistenter, underrättelseassistenter samt fältkockar åt Försvarsmakten.
– Några har varit lottor i hela 40 år med avtal med armén. Själv gick jag med 2014 och är numera underrättelseassistent och kårchef. Jag har fått ledarskapsutbildningar som ges till höga chefer i näringslivet och jag har fått gå säkerhetsutbildningar som gett mig en medvetenhet som få andra av mina kollegor på skolan har. Det är jag tacksam för, säger
Sally Silfveroxel.

Plagg stickade av medlemmar i Lottakåren.
De stickade plaggen skickas till staden Rivne i västra Ukraina, mellan Kiev och Lviv. Frakten sköts av Fiskebäckskyrkan.

Inne i kårlokalen stickas det nu för fullt vid alla bord. Altandörren står lite på glänt och vi hör tydligt lekande skolbarn från skolan intill. Flitiga Lottor består av både aktiva lottor och veteranlottor. Sally Silfveroxel ser ett stort värde i handarbetet, som ju en gång i tiden var en bidragande faktor till att kvinnor började släppas in i det militära. Ingri Helamb håller med. Hon har varit lotta sedan 1962.
– Jag gick i min mammas fotspår, hon var också lotta och jobbade inom det marina. Hon stickade ännu mer än jag. Min mormor var också med och beredskapsstickade raggsockor och hjälmskydd som soldaterna hade som balaklava en gång i tiden.

I dag används mycket lite handstickat inom Försvarsmakten, även om det finns undantag. Dit hör exempelvis den värmande »Tumvante, tjock«, som den kallas av Försvarets materielverk. Det är en rejäl, både filtad och ruggad yllevante som är gjord i Västerbotten och delvis är maskinstickad, delvis handstickad. Den används av specialförband i extrem kyla, tillsammans med en ytterhandske i skinn.

Men den absoluta majoriteten av militärens kläder köps trots allt in från utlandet. Det hindrar inte Flitiga Lottor från att fortsätta sticka, men numera för välgörenhet.

Sally Silfveroxel, medlem i Lottakåren.
Som underrättelsesassistent inhämtar och sammanställer Sally Silfveroxel information.

Att de skickar till Ukraina är ingen slump, faktum är att de har hållit på sedan långt före krigsutbrottet.

Och Ingri Helamb, som numera är pensionär, och har mycket tid till att sticka är noga med att poängtera att inget görs halvdant.
– Om inte jag vill ha det här plagget vill ingen annan heller ha det. Allt vi gör måste vara snyggt! Annars får vi repa upp och börja om. Problemet är kostnaden, eftersom garn är svindyrt. Men jag har köpt på mig billigt garn under sommaren så jag klarar mig till jul i alla fall!

De flesta föredrar att sticka till barn eftersom det går så mycket snabbare än att sticka till vuxna. Själv gör Ingri Helamb allt möjligt, men hon är extra svag för prematurkläder till för tidigt födda.
– Många bebisar föds för tidigt nu under kriget. Jag har själv haft en prematur. Jag har sparat fotavtrycket från när han föddes som jag nu använder för att sticka sockar, de blir knappt sju centimeter stora så det går undan! säger Ingri Helamb.

Också hon har en gedigen sybakgrund. I 40 år drev hon en syateljé och höll kvällskurser via ABF. Hon har också stickat torgvantar till hemvärnssoldater.
– Jag stickar framför tv:n, på Lottamöten och överallt. För mig är det avkopplande. Det är bara kul att grejerna kan komma till nytta också, säger Ingri Helamb.

Medlemsantalet i Lottakåren har successivt minskat i takt med att kvinnor börjat lönearbeta och i mindre utsträckning haft tid för ideellt försvarsarbete. Men efter Rysslands invasion av Ukraina har det ökat kraftigt igen. Sally Silfveroxel tycker att det är bra att allt fler väljer att engagera sig. Hon gör själv regelbundet uppdrag i fält och som underrättelsesassistent är det hennes jobb att inhämta och bearbeta information för att få en överblick av motståndarens förmåga och verksamhet. Mer än så kan hon inte berätta, det är hemligt.
– Den erfarenhet som hämtades in under den stora totalförsvarsövningen Aurora 23 i somras har sparats och hanterats på högre ort. Vi tränas att se och avgöra vad som kan utgöra riskmoment. Jag lägger ner mycket tid på både stickandet och vår kårverksamhet, för mig är det oerhört viktigt. Demokrati är en färskvara och kan behöva försvaras, säger Sally Silfveroxel.

Medlemmar ur Lottakåren fikar.
Även flitiga lottor fikar.

Även om kvinnor numera får göra värnplikt är hon övertygad om att Lottakåren fortfarande behövs. Varje dag arbetar cirka 20 000 personer inom Försvarsmakten, men bara 18 procent är kvinnor.
– Vi behöver arenor som stärker kvinnor. Jag är övertygad om att vi gör skillnad både militärt och civilt, säger Sally Silfveroxel.­

Du vet väl att du som prenumerant har tillgång till Hemslöjds enorma digitala arkiv med artiklar från tidigare nummer? Där kan du bland annat läsa fler texter om handgjort inom försvaret och hitta en stickbeskrivning på den gevärsvante som svenskar uppmanades att sticka på 1940-talet, en vante som idag kanske passar bättre att ha vid cykling eller vid scrollande på en smartphone, om den delvis stickats med ledande tråd.

27 november 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!