Drömmar om sömmar

Kan du fyra stygn kommer du långt. Kan du fler kommer du längre. Hemslöjd besöker Emma Frost i Djura. Hon är specialist på de pyttesmå beståndsdelar som håller samman våra kläder.

Text Malin Vessby
Foto Jonas Gratzer
5 februari 2024

Igår var allt annorlunda. Bilar och människor överallt. Mingel, champagne, snittar och kristallkronor. Uppklädd i Moradräkten gick Emma Frost gången upp i Blå Hallen i Stockholms stadshus. Runtomkring sorlade hundratals andra.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Emma Frost i Moradräkt hemma i Djura, Dalarna.
Emma Frost i Moradräkt hemma i Djura, Dalarna.

Idag är det tyst. Trakten runt Djura i Dalarna ligger inbäddad i ett grått dis och det blir slaskiga, djupa fotspår i snön när hon pulsar från det faluröda bostadshuset till ateljén i stugan på gården. På ett bord ligger det diplomlika gesällbrev som hon tog emot igår efter att hon »i enlighet med fastställda provbestämmelser visat sig ha goda grundkunskaper i dräktsömnadsyrket«.
– Det är ju mycket för att jag varit intresserad av det som varit, som jag lärt mig det jag kan, säger hon, stampar av sig snön och drar igen dörren. En liten hasselmus korsar snabbt stentrappan utanför. Förhoppningsvis håller den sig ute.

I handen på Emma Frost ligger provlappar. Var och en består av två tygbitar som hon sytt samman för hand. Men ingen är den andra lik. Det är samma slags stygn i ömsom lin-, ull- och silketråd, sydda både med och utan foder. Det är olika sömmar men i likadant tyg och identiska sömmar men i både ylle, linne och trikå. Så här kan både jämförelsematerial och en undersökning ta sig ut.
– Det händer saker i huvudet när jag syr, säger hon och bläddrar bland lapparna.
– Jag får svar på olika frågor, som vilka egenskaper just de här stygnen har, hur en viss tråd är att jobba med i ett specifikt material, om sömmen kanske är så bökig som jag misstänkt. Och ibland uppstår något som jag inte kunnat förutse.

Det är lite skumt i rummet. Ateljén har ingen bra belysning än, familjen har bara bott på gården i två månader och dessutom har Emma Frost ett sidoprojekt som ligger utbrett över arbetsbordet i mitten; hon ska sy en gammeldags linneöverdel med likartade förutsättningar som på medeltiden. Därför får hon inte ha elbelysning. Hon får heller inte använda måttband eller strykjärn. De mått som hon behövt ta, har hon skaffat sig
på gammalt vis genom att knyta knutar på en snörstump och använda den tänkta bärarens kropp som måttstock. Bålen ska bli lika lång som en underarm och halsringningen djup som vinkeln mellan pekfingertopp och tumspets. Och sömmarna?

Mestadels efterstygn och fållstygn med lintråd.

Hon nickar mot provlapparna.
– När stygn uppmärksammas handlar det ofta om att bedöma om de är jämna, för glesa eller för hårt sydda. Men det är kanske inte så konstigt i ett samhälle som är uppbyggt med ytan i fokus. Ändå finns det så himla många sätt att sy på och det är stygnen som bär ihop ett plagg. Jag skulle önska att vi oftare pratade om sömmars egenskaper.

Thorsbergssöm sydd med lintråd.
Thorsbergssöm sydd med lintråd. Gamla fynd däremot, har ofta sytts med tråd av ull.

Hon håller upp en lapp mot fönstrets bleka vinterljus.
– Ta den här till exempel.

Den ljusblå provlappen i ylle består av två bitar som först har fått sina sömsmåner nedvikta, och sedan sytts ihop med förstygn, rakt igenom alla lager.
– Den kallas ibland för Torsbergssöm. Arkeologer har kunnat visa att den bland annat användes i det vikingatida Torsberg, i nuvarande Tyskland. Men den har också hittats i medeltida hosor från Estland och dessutom bildat en stabil mittbaksöm på 1800-talslivstycken från Åhl i Dalarna.

Den här sömmen, säger hon, är stadig. Även när tyget är tunt.
– Som en korsettfjäder.
– I Norge finns en likartad söm, fast med foder. Den heter Spilesøm, som i spjäla eller spröt.

Det har varit hektiskt ett tag. Dagen före Stockholmsresan mejlade hon iväg redovisningen av det projekt, »Historiska stygn i nutid«, som hon ägnat de senaste månaderna åt. Eller, ja, det hon snarare tänkt på i tio-femton år, sedan hon läste dräktsömnad på slöjdskolan Sätergläntan och sedan fortsatte med textilvetenskap i Uppsala, men som hon nu, till följd av ett stipendium, på allvar kommit till skott med.

Inte minst har hon gjort en enkät, som hon skickat till handsömmare runt om i Sverige – både amatörer och proffs – och som gett 330 svar. Syftet var att få en idé om deltagarnas begreppsvärld och även få en inblick i deras tankar om stygn och handsömnad överlag.

Dessutom har hon sammanställt allt hon kommit över om stygn genom tiderna, »från så tidigt jag kan hitta vettiga källor«. För det råder akut brist på lättillgänglig och samlad fakta om nyttosömmar på svenska, konstaterar hon.
– Jag vet ju vilka böcker jag ska rota i, men de är ofta obskyra och på andra språk än svenska, med någon enstaka rad här och någon rad där, säger hon och påpekar att dagens handsömmare därför ofta begränsas till betydligt färre sömmar än de hade behövt göra. Och att de, när de väl har lärt sig en söm, inte nödvändigtvis lyckas sätta den i sitt rätta historiska sammanhang eller vet var dess egenskaper skulle göra mest nytta.
– Lägger man sin tid på att sy för hand ska man få chans att göra medvetna val, säger Emma Frost och börjar berätta om hur olika sömnadsideal, snitt på kläder, nya redskap och material påverkat valet av sömmar genom seklerna.

Falsk fällsöm på randigt tyg.
Begreppsförvirring. Den här sömmen kallas ofta för falsk fällsöm i folkdräktsvärlden, men samma begrepp kan betyda något annat inom klassiskt skrädderi.

Stygn har ofta betraktats med nya ögon när tiderna förändrats. Ta industrialismens genomslag i slutet av 1800-talet till exempel. Då blev de tunna köpetygerna i bomull allt vanligare.
– Och då blev också tråden tunnare, stygnen mindre och man sydde inte längre med oblekt lintråd utan med en tråd i samma färg som tyget, kanske bomull eller silke, säger Emma Frost medan hon fingrar på en blå- och vitrandig provlapp i ett högst samtida tyg, en mjuk och tänjbar trikå, inga märkvärdigheter. För även om hon grottat ner sig i stygn med anor, så går ju sömmarna också att använda idag, säger hon. Att visa på användbarhet har varit ett av hennes mål med stygnprojektet. Så istället för att dundra ihop trikålapparna med symaskinens snabba overlocksöm, har hon sytt ihop dem med en stadig men elastisk falsk fällsöm.
– Det funkar hur bra som helst. Bara jag använder en trubbig trikånål så att jag inte sabbar tyget.

Emma Frost har inte sytt den Moradräkt som hon hade på sig i stadshuset igår. Den består mest av dräktdelar som hon ärvt, och här och var anpassat efter sin egen kropp. Så är hon uppvuxen, säger hon, med att inte köpa i första hand utan att först se efter om det redan finns något likartat hemma, eller möjligen ett material i uthuset som går att förvalta.
– Jag kanske inte alltid fått exakt det som jag eftertraktat, men jag har lärt mig att se till egenskaperna, säger hon och minns en fikastund med föräldrarna hemma i Mora, en sommardag för många år sedan. De satt i växthuset och pratade. Emma hade just visat en ullkam på bild i mobilen och förklarat att hon var på jakt efter en sådan, när hennes pappa snabbt reste sig upp och sa att »sådana har ju jag i garaget«. Emma skrattar till. Det hade han så klart inte. Men han hade gamla trasiga bärplockare.
– Och om man sågar av tenarna och sätter dem på träskaft så har man ullkammar… De är fortfarande några av mina bästa!

Efterstygn i handvävt linne.
Efterstygn i handvävt linne. Det ska bli en överdel av gammalt snitt.

Att tänka rationellt, se möjligheterna och vara varsam om de material som finns till hands. På ett likartat vis resonerar Emma Frost kring att sy för hand. I många lägen är det mest praktiskt att sy på maskin, och skulle hon enbart sy manuellt hade hon sannolikt slitit ut händerna, säger hon. Men det finns också sammanhang där handsömmande är oslagbart.
– Som där det behöver vara jag och nålen och inget emellan.

Hon ställer fram kaffe och kanelknäcke. Häller mjölk i kaffet, fifty fifty ungefär.

Från svaren i den stora sömnadsenkäten har hon sett att många syr för hand för att de inte har lust att kånka fram symaskinen, andra för att det är praktiskt på resande fot och ytterligare andra för att de vill göra plagg på ett historisk korrekt vis. 

Själv pratar hon gärna om precision.
– Om jag syr för hand kan jag välja precis var jag sätter tråden och hur jag vill vinkla nålen, om jag vill sy rakt, snett, sätta nålen mitt i tråden eller sy halvvägs genom tyget. Jag kan också dra åt stygnen exakt där jag behöver, kanske bygga en tredimensionell form av en plaggdel som är platt, för att slippa sy bystinsnitt till exempel.

Men även om textilhistorien är full av briljanta sömmar, klarar man sig också bra med en handfull stygn, säger Emma Frost och föreslår fyra. Förstygn, efterstygn, fållstygn och kaststygn. Det låter som en ramsa. Sen kommenterar hon snabbt hur komplext det är med alla olika definitioner i svang, eftersom fållstygn och kastsöm är sak samma i mångas ögon.
– Men inte i mina. För mig sys fållstygn mot ett underlag medan kaststygn sys över en eller flera kanter!

Prickstickning på blått tyg.
En prickstickning i sicksack över en redan sydd söm – för att platta till den tidigare sömmen.

Begreppsförvirringen är ytterligare ett skäl till att sammanställningen som hon jobbat med behövs. En kornblå yllelapp där prickstora stygn i rad skapat små, små gropar i tyget är ett bra exempel. Den sömmen har över huvud taget inget namn på rikssvenska, vad hon vet. På gammalt Gagnefsmål har man sagt iträ eller närla, på danska renderering.

Det är också vanligt att yrkesutbildade skräddare och folkdräktssömmare, som inte är skolade i samma traditioner, använder olika fackord för samma sak. Eller resonerar olika kring valet av sömmar. Det är lite som med träslöjdare och möbelsnickare, de som genom historien använt olika redskap, sett olika på materialen och haft olika ideal. Det har varit stadens ideal kontra landets, formell skolning kontra tradering. Och en del av det lever kvar.
– I den folkliga traditionen har stygnen ofta fått synas, till exempel, medan ett vanligt ideal på skrädderierna varit att stygn ska göra sitt jobb utan att man lägger märke till dem, säger hon medan det drar en sky över himlen utanför och ljuset i ateljén blir än mer dämpat.

Det märks att hon undervisat i handsömnad. Orden kommer så lätt.

Det finns två enkla grundprinciper att ha med sig vid val av sömmar, påpekar Emma Frost. Tänk på vilken funktion du vill åt. Och beakta skillnaden mellan snett och rakt.
– Behöver du elasticitet är det smart att satsa på sneda sömmar som fållstygn eller kaststygn. Men om du av någon anledning ändå vill ha en rak men töjbar söm, kan du ta efterstygn, men då se till att stygnen inte möts utan är utglesade. Då blir det en liten extra giv.

Emma Frost sitter vid fönstret i sin ateljé.
Emma Frost i det lilla hus på gården som blivit ateljé.

Fasthet däremot, det kräver något annat.

– Är du på jakt efter att stadga upp, passar en rak söm bra. Och stummast av allt är förstygnen. Tänk bara på att det inte finns någon giv i den sömmen, så den
riskerar att gå av om den utsätts för hög belastning. Jag skulle välja den till längsgående sömmar i kjolar till exempel, men ta ett efterstygn ibland så att det inte råkar bli världens längsta dragsko och sömmen blir helt rynkig…

Utanför fönstret går världen i svart och vitt, med glesa inslag av faluröda hus. Emma Frost ler stort. Kanske blir det en bok så småningom. Eller så får någon annan ta vid.
– Det finns så mycket att göra. Men kunskap, säger hon bestämt, den ska delas.­

Sy
5 februari 2024

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!