»Kan jag sticka lika bra som de gjorde förr?«

Jag hade börjat med livtröjan för att utmana mig själv, för att se om jag kan sticka lika bra som de gjorde förr. Förlagan är från 1860-talet och en av de absolut äldsta tröjor som finns bevarad från Floda. Ålderdomligheten syns bland annat i mönstren, som är mycket mer stiliserade än de blommiga former som kom att utvecklas längre fram. Men mönstren kallas ändå för rosor. Allt är rosor i Floda!

Jag har tvåändsstickat på fyra vanliga tjugocentimeters stålstickor, 1,75 mm, med en rapport på varje sticka. Dessutom finns ett mönster i stickbytet, en stege. Tröjförlagan har ett grönt liv i kläde, men jag valde svart. Dels för att jag inte ska bära tröjan till Flodadräkten. Dels för att jag inte passar i grönt.

Att få tag på ett likadant garn som på 1860-talet var nästan omöjligt; så tunt spinns inte idag. Förr spann de för hand, och utgick från naturvit och natursvart ull. Garnet färgades rött först när ärmarna var färdigstickade. Då blev ju exakt så mycket färgat som behövdes, inte ett uns mer. Men jag fuskade och stickade i rött och svart redan från start. Och Wålstedts ullspinneri spann mig ett så tunt garn som de bara kunde, anpassat för tvåändsstickning. Tvåtrådigt, hårt Z-tvinnat och med glansig, långhårig ryalammull i blandningen.

Jag lärde mig tvåändssticka i tjugoårsåldern. Det var på en kvällskurs i Falun som jag gick tillsammans med min mamma. Hon tyckte det kändes som att ha tio tummar i handen samtidigt. För mig var det som att komma till himlen. Äntligen fick jag sticka så där fast som jag alltid gjort. Men det finns mängder av sätt att tvåändssticka på. Som nybörjarstickare är det lätt att tänka att ›nu kan jag det här‹, trots att det alltid finns nya möjligheter.

Inte minst var tekniken i 1860-talets Dala Floda speciell. Ytan på det som stickades där ser nästan kypertvävd ut, med ränder som anas på diagonalen. Istället för att på avigsidan snurra och binda tråden efter varje maska, som man oftast gör i tvåändsstickning, gjorde man det där enbart vid varannan maska. Det går lite snabbare, kanske var det därför, och det blir snyggt. Att det uppstod så många lokala tekniker och uttryck förr – som att tröjorna och tekniken skiljde sig åt mellan grannbyarna Dala Floda och Gagnef – handlade nog mycket om identitet och gemenskap. Och kanske en nypa social kontroll. Sen har olika modeinfluenser spelat roll också, inte minst för snitten.

När jag lär ut tvåändsstickning idag blir kursdeltagarna ofta frustrerade. De är tvungna att släppa det snabba. Det är en lugn och långsam teknik. Inte minst därför borde den vara något för samtiden. Det är bara att acceptera att det tar den tid det tar. Särskilt svårt är det inte heller, även om det ofta sägs så. Men de flesta är ju vana vid att sticka med tråden över vänster pekfinger. Då kan det ta tid att vänja sig vid att vid tvåändsstickning hålla trådarna över höger hand, kasta, och dra till.

När jag stickade de här ärmarna bestämde jag mig för att göra det i lugn och ro, med en rut-rad om året. Men när hälften var kvar blev det ändå bråttom eftersom jag ville bli färdig till mästarbrevsutdelningen. Jag tycker att jag så gott som nått fram till kvaliteten i den gamla tröjan. Stickningen ska vara stadig som ett tyg men ändå så pass elastisk att det går att böja på ärmarna. Mönstren ska bli större och större ju längre upp mot ärmkullen de kommer. Strukturen ska ha det där diagonala uttrycket. Och så blev det.

Nu bär jag tröjan när jag ska vara fin. Den gör att jag reser på mig. Jag blir som en i raden av en lång, lång kedja med tvåändsstickare. Jag känner mig stolt.«­

Karin Kahnlund är den enda i Sverige med mästarbrev i både hand- och maskinstickning. Hon berättade för Malin Vessby om sin livtröja. Ylva Sundgren fotograferade.