Nu barkar det hän

Ivar svarar med eftertryck. Möblernas barkfaner hade varit högst hantverksmässigt tillverkat. De hade sågat och detaljanpassat. Plockat de perfekta barkbitarna.

Men nyfikenheten var väckt.

Skulle möjligen bark, en restprodukt på sågverken som i dagsläget oftast blandas med flis och bränns upp, kunna tas tillvara mer systematiskt och faktiskt »bli någonting« i större skala? De sökte pengar från en forskningsstiftelse kopplad till skogsindustrin och fick dem. Och i dagarna presenterar de resultaten av den förstudie som de sedan finansierade.

Man kunde tro att det inte finns något att tillägga om bark. Varenda barkbåtstäljare har ju redan gott om erfarenhet – som att tallbark flyter, kan flisa sig och är tämligen mjuk. Det instämmer också Emil Zetterlund och Ivar Forss i. Samtidigt påpekar de att deras syfte varit att reflektera över hur man i en större skala kan ta vara på industrins enorma barkspill. Och dessutom kan man se på materials egenskaper på olika vis från olika håll, poängterar de.

Ta mjukheten till exempel. I ett sammanhang där man letar efter stoff som inte får stötmärken, kan den egenskapen vara problematisk. Men vänder man på det, kan barken istället fungera stötdämpande. Mjukheten, berättar de vidare, gjorde också att barken fick fina värden när de skickade den till ett ljudtestningsinstitut. Siffrorna pekade på att tallbark kan passa rätt bra i akustikdämpande sammanhang, jämförbar med kork.

Barken går också att forma med vanliga träböjningstekniker, som basning och formpressning. Ivar Forss plockar fram resultatet av ett par experiment. Det är u-former och »vågor« gjorda av tunna barkskikt. Att böja åt flera håll samtidigt, som
i en skålform, är däremot svårare.

Också i sammanhang där man vill ha ett rätt brandtåligt material, skulle kanske bark kunna passa, menar Forss och Zetterlund efter att ha testat. Det är svårt att få ordentlig fjutt på tallbark. I jämförelse med exempelvis furu, som fattar eld på några sekunder när lågor slickar trästycken, förkolnar bark bara långsamt.

Tallbark klarar för övrigt både kyla och värme bra utan att förändras nämnvärt eller spricka, vilket i och för sig inte är vidare överraskande eftersom dess naturliga uppgift är att skydda trädet i väder och vind. Barken sväller bara aningen när den utsätts för väta, åtminstone om man tar vara på de delar som befinner sig i mitten av barkbiten, mellan yttersta skorpan och det kambiumskikt som växer allra närmast stammen.
– Det skulle funka bra som fasadmaterial, konstaterar Ivar Forss, gör en paus och lägger till, »om man var rik«.

En av hakarna med barken är givetvis att det inte finns särskilt stora, sammanhängande sjok att jobba med åt gången. Därför är det trycktesterna som de helst lyfter fram. De har utsatt tallbark blandad med lim för extremt tryck – 20 ton – och på så sätt skapat en form av plattor. Till utseendet påminner de aningen om korkplattor men i rostiga, bruna och mörka toner. Det är här som de ser den största möjligheten för mer storskaliga sammanhang. Barkblock att jobba vidare med.
– Bark och lim. Det är skrällen, säger Emil Zetterlund och ler lite. Deras experiment har inte skett på blocknivå precis, utan de har jobbat med rätt små prover.

Att det finns mycket kvar att arbeta med vad gäller miljövänligheten i lim är de också fullt medvetna om. Men de tror ändå att ett slags kompositmaterial är vägen till större, sammanhängande block av bark – och därmed större användningsområden.
– I Sverige, där de flesta träslag är rätt ljusa, kunde barken fungera som ett mörkt, lokalproducerat alternativ, funderar Ivar Forss.
– Men vi är inte klara på långa vägar. Det finns hur mycket som helst kvar att undersöka.­