Mekanikerns mästerverk

Det är svårt att peka ut någon favorit. De är väl hyfsade allihopa på sitt vis. Här är en tysk kranbil för att sätta ihop monterbara hus. En Magirus-Deutz med luftkyld diesel och Bavaria-kran. Här är en mindre kompressor från Atlas Copco. Den såg jag när de automatiserade telefonnätet häruppe i Kyrkhult. Teves reportagebil, det var väl 1982 när de byggde vindkraftverket nere i Maglarp som jag stötte på den. Där är en gammal favorit också, en Ferguson Grålle med Scout-grävare bak.

Kranen på hyllan där såg jag i Malmö när jag var liten. Jag hade inte kameran med mig då men jag minns väldigt väl hur den såg ut. En engelsk kran, men den är nog ombyggd i Danmark för den är gjord för högertrafik som du ser, med hytten till vänster. Modellen gjorde jag för fem år sedan eller så. Här har vi en tysk kran på en svensk lastbil. Den väger så pass, känn! Alla är i skala 1:40 och även vikten är skalenlig. Det är lite ovanligt.

Såhär väger en kompressor. Och när jag öppnar luckan kan du se hur det ser ut i maskinrummet. Inget fusk! Allt ska vara med. Tittar du in i bussarna så ser du att det finns inredning i dem också. Den här till exempel, precis så här kändes det att sitta i en buss när man åkte till skolan på femtiotalet, med ståplats-stolar och hela faderullan.

I huvudsak har jag byggt dem av gamla förpackningar. Tårtkartonger, pizzakartonger och bitar av celluloid till fönstren. En konstnär måste se möjligheterna i varje material. Det är en form av återanvändning kan man säga. Man måste ha lite fantasi för att se vad det kan bli av någonting. Till vissa detaljer har jag använt delar av injektionssprutor och gamla nappar till exempel.

Man måste ha lite fingertoppskänsla, det är klart. Jag använde vanlig radiotång och avbitare och olika broderisaxar.

Innan jag kunde prata rent kunde jag uttrycka mig med bilder. Jag ritade bilar och traktorer redan då. Jag ritade på allt som gick att rita på. Gamla tidningar, sockerpåsar. På teckningslektionerna i skolan frågade de om jag inte kunde rita något annat än lastbilar. Jo det kunde jag väl… Men det var ju det som var roligast.

Den där allra första mjölkbilen står fortfarande här nånstans, men jag tänker inte avslöja vilken det är. När jag började var jag så liten att jag inte ens fick röra en sax. Morsan sa till mig: »Du får riva istället, det blir så jämt och fint så«. De första 30 åren ungefär satt jag på sängkanten hemma i farsgubbens hus, med en bräda i knät och byggde. Sedan flyttade jag hit och började använda kyllingahuset som ateljé. Vilken befrielse att få en redig arbetsplats! Där har jag suttit i många tusen timmar.

Jag brukade börja på kvällen med att bygga stommen av ståltråd, klippa ut och måla delarna med allmogefärg. Sedan satte jag ihop dem på morgonen när de hade torkat. Man måste ha lite fingertoppskänsla, det är klart. Jag använde vanlig radiotång och avbitare och olika broderisaxar och grövre saxar. Sedan gjorde jag ett registerblad med fakta om modellen, skisser, funderingar kring personer som kan ha kört den, minnen och dikter. Jag har fullt med pärmar med information om varenda modell.

Många gånger började det med ett minne. Den här kranbilen såg jag till exempel på sjukhusområdet 1985, den dag morsan dog. Jag pratade litegranna med henne då. Jag sa ›Jag såg en Torno-kran här på området. Jag tänkte jag skulle göra en sån i modell‹. ›Ja, bara bygg modeller‹, sa hon. Och så dog hon. Det var hennes sista ord till mig.

Den dagen hon begravdes stod vi runt graven och kyrkklockorna ringde. De höll precis på att sänka ned kistan när jag hörde en traktor komma körande. När jag tittade upp såg jag en Ford 4500 med grävare och side shift. En fin gammal modell från 1960-talet.
Det kändes som en hälsning från morsan. ›Den här kan du göra som modell!‹. Och det gjorde jag. Detta är tillägnat henne, kan man säga. Hon stöttade alltid mig och skaffade material åt mig när jag bad om det.

I sådana stunder när jag satt och byggde modellerna så tänkte jag mycket och det hände att det rann en och annan tår också, det gjorde det. Men det kändes ändå bra att göra det.

Den här välten gjorde mig till nykterist. Jag hade bestämt mig för att bygga en Aveling-Barford. De har bakhjulsstyrning, det vet ju varenda människa. Jag hade druckit några kaffegökar och var på prima arbetshumör när jag gick ut och började på ståltrådsstommen. När jag vaknade dagen efter var det en härlig vårmorgon och fåglarna sjöng i träden. Jag kände mig riktigt taggad på att fortsätta med välten och tänkte att idag ska det gå jättefint att jobba. Men när jag kom in i ateljén möttes jag av en förskräcklig skapelse! Den hade min själ både bakhjulsstyrning och midjestyrning och pivotstyrning och jag vet inte vad.

Jag slängde skiten och fick göra om alltihopa från början. Sen gick jag in och tog Jägermeistern och öste ut den i rabatten. Och icke en droppe har jag köpt sen dess. För när jag såg det där eländet förstod jag att spriten förstör hjärnan. Sånt ska vi konstnärer akta oss för. Om jag hade haft en sån vält här i hyllan skulle jag ha skämts ögonen ur mig.

Att hitta på en fantasiskapelse? Nja… Det ligger ju en del fantasi bakom att bestämma hur de ska se ut ändå. Det är nästan inte två Scania LS76 som är likadana. Varje åkeri har ju sin specialitet. Köper du en sådan där Mercedes till exempel, då kan du välja dumperflak eller vanligt flak, vinsch eller vändskiva. Ska du ha extraljus? Utvändiga luftfilter? Man får komponera bilen efter sina behov. Och så har jag också gjort.

Modellbyggandet har nog hjälpt att hålla hjärnan skarp. Det är mycket att komma ihåg, räkna ut och hitta på. Men händerna och fingrarna har tagit stryk och nu går det inte mer. Jag kan fortfarande göra lagningar där det behövs, men jag bygger inga nya modeller.

Jag har haft mycket glädje av dem, det är klart. Annars hade jag ju inte orkat hålla på. Det är väl lite terapi på något sätt. När jag har haft mycket tråkigheter och ledsamheter så känns det skönt att ha någonting att syssla med. Det visste morsan också. Att det var ett sätt för mig att koppla bort all skit. Och det har fungerat ända tills händerna tog slut. Det känns ju jäkligt tungt för en konstnär att inte kunna skapa mer. Det blir en depression som inte går att beskriva.

Jag hoppas att framtiden kommer att tacka mig en dag. Men då ligger jag nog i jorden för länge sen. Jag önskar att jag hade en plats där modellerna kunde få bre ut sig och synas ordentligt. Ett museum dit folk kunde komma och titta på dem. Och om någon då upptäcker värdet i det jag har gjort så hoppas jag att de iallafall kommer och sätter en grann blomma på min grav.«