Leva med elden

Konsten att elda är en del av konsten att överleva. Den konsten kan Elli-Karin Pavval som växte upp intill renhjorden, i ständig rörelse mellan skog och fjäll. Ekoturismentreprenören Cecilia Lundin gör upp flera hundra eldar varje år. Hon vet att en eld ska skötas med största möjliga naturhänsyn. Möt två kvinnor som kan eld.

Text Åsa Lindstrand
Foto Tor Lundberg
21 november 2012

Det finns en bok från slutet av 1940-talet som heter Elle Kari, en barnboksklassiker. I den skildrar fotografen Anna Riwkin och författaren Elly Jannes en sexårig lulesamisk renskötarflickas vardag. På en av bilderna syns Elli-Karin, som hon numera stavar sitt namn, och hennes syster som gör upp eld i en kåta. Drygt 60 år senare berättar samma Elli-Karin att det nog var i just den åldern, vid fem, sex år, som de började elda på egen hand. De lärde sig av de vuxna, var alltid med, såg hur de gjorde. I kåtan skulle elden hållas vid liv så länge man var inne i den. Också på sommaren. Säkert mest för trevnadens skull, funderar Elli-Karin. Elden välkomnar dem som kommer.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
När Elli-Karin växte upp skulle elden alltid brinna i kåtan. För värme, trivsel och för all matlagning, även rökning av kött och fisk, och för brödbak.

Nu ligger renskinnet som det ska, med öronen mot dörröppningen. Husfolkets plats är på ena sidan, gästernas på den andra. Längst in är boassjo, köksavdelningen – där kliver man inte omkring, boassjo är en zon man inte passerar. Veden ligger rakt in från dörren, med den tjockaste delen av vedklabbarna inåt. Så ska de ligga, både i vedtraven, och när de läggs på elden.
– Det där har med mytologin att göra. Man sade att renkalven skulle födas felvänd om man lade vedträna fel.

Det var den som steg upp först som gjorde eld. Det var egentligen ingen regel, säger Elli-Karin, att elden i kåtan var kvinnogöra, men däremot var det kanske oftast kvinnorna som steg upp först, och därmed de som såg till att få fyr i árran, eldstaden. Och då skulle allting finnas på plats. Redan kvällen innan hade ved burits in, liksom vatten. Ingen skulle behöva gå ut och ordna med sånt i den tidiga morgonfrusna timmen.

Elden i kåtan var förstås ett sätt att hålla sig torr och varm. Och all matlagning i kåtan skedde över den. Fisk och kött hängdes för att rökas, bröd bakades i panna eller på en flat sten.
– Många som rökte kött lade en bit tjärved på elden, för att det skulle bli som en hinna runt köttet. På så vis höll det sig färskt inuti längre.

För ett folk som färdades med sin renhjord mellan fjäll och skog, i många olika landskap och terrängtyper, i vått och torrt, var naturligtviskunskapen om vad som brann helt nödvändig.

Hon minns hur de som barn fick lära sig att, som hon säger, grilla fötterna vid elden när de var förkylda. Ibland fick de till och med fötterna insmorda med fett för att det skulle bli riktigt hett om fotsulorna. Den plötsliga och intensiva värmen drog ut förkylningen ur kroppen, Elli-Karin kan inte minnas annat än att det fungerade. Och den som hade värk värmde en sten vid elden, svepte stenen i tyg och lade den mot den värkande kroppsdelen.
– När man tvättade spädbarn, så skulle man alltid ta ett glödande kol och sätta i badvattnet innan man slog ut det. Det där var också något mytologiskt. Innan man satte på barnet kläder värmde man kläderna vid elden. Det var förstås för att det kunde vara skönt med varma kläder, men också som ett sätt att få bort om det fanns någon ohyra i kläderna.

Som ved tog man det trädslag som fanns på platsen. Att granen sprätter fick man lära sig, liksom videt och lite grann också ene. Men just enens fantastiska eldegenskaper fick Elli-Karin och andra lära sig om från barnsben. För enen brinner alltid, också otorkad. Och för ett folk som färdades med sin renhjord mellan fjäll och skog, i många olika landskap och terrängtyper, i vått och torrt, var naturligtvis kunskapen om vad som brann helt nödvändig. Men också insikten om eldens användbarhet var stor och bred. Eldar tändes som ett sätt att skrämma bort rovdjur från renhjorden och för att hålla undan insekter. Och som en ännu effektivare insektsbekämpning lägger man än idag en fnöskticka på elden. Också inne i getkåtan brukade en fnöskticka eldas i en burk, så att kreaturen skulle plågas mindre.

Elli-Karin Pavval lärde sig göra upp eld redan som fem–sexåring. Vedklabbarna ska ligga med den tjockaste delen inåt, det är viktigt. Vänds veden fel föds renkalvarna felvända enligt den samiska mytologin.

Men elden har också varit ett sätt att kommunicera i markerna. Den som ville ha båtskjuts gjorde en rökig eld av ene. Gamla tiders människor var, säger Elli-Karin, vana att titta efter eldar och såg de en, så dröjde det inte länge innan de var på plats för att erbjuda skjuts. Själv använde hon sig av den metoden så sent som på 1970-talet.
– Det var i Mállenjárgga, söder om Kvikkjokk på andra sidan sjön. Efter en stund kom en av Kvikk-jokksborna och hämtade mig med båt.

Elli-Karin försöker göra så som hon en gång har lärt sig. Hon konstaterar att många urfolk försöker behålla sina traditioner. Praktiska såväl som mytologiska kunskaper. När hon som barn kom gående på en stig tillsammans med familjen hände det att de passerade en lämnad eldstad. Utifrån värmen i eldstaden fick de lära sig att bedöma hur längesedan det var människan före dem lämnat platsen.
– Och den som slår ut hett vatten på marken bör först be dem som finns där att flytta på sig.

På samma sätt, berättar Elli-Karin, bör man inte placera sig och sin kaffeeld mitt på eller just vid en stig – då blockerar man framfarten för andra som färdas där. De vi kanske inte ser, men som likväl finns.

Vid sidan av en väl vandrad stig, en bit från älvens forsande vatten, slår sig Cecilia Lundin ner en annan av dessa klara höstdagar. Cecilia är entreprenör inom turismbranschen, certifierad med ekoturismföreningens märkning Naturens bästa. Och det är just med naturens bästa för ögonen som hon lever, både privat och i sitt företagande. Elden är en del både av hennes jobb och hennes fritid, men elda, säger hon, det ska man göra med förstånd. När hon nu väljer eldplats på Pärlälvens steniga strand, är det troligen ett lite annorlunda val än om hon hade haft turister med sig.
– Jag har märkt att mina gäster gärna sitter i mossan, att de tycker att det är lite bekvämare. Så hade jag varit ute med en grupp nu kanske jag hade gjort elden däruppe istället, säger Cecilia och nickar mot tallbacken där mossa och lingonris utgör naturliga sittdynor.

Att lära turister att elda med förstånd i skog och fjäll ingår i Cecilia Lundins arbete. Hon kommer från Västmanland men har flyttat till Jokkmokk.

– Men ännu hellre kanske jag hade valt en fast eldplats, för att minimera påverkan på naturen. Dessutom är det bra att komma en bit från älvens brus, så att det är lättare att prata.

Att hennes eget val faller på stenarna och sanden är just av hänsyn till naturen. Det är onödigt att elda på platser där spåren blir iögonenfallande.
– Även om växtligheten kommer tillbaka så ser det ju tråkigt ut om det blir för många märken i naturen. Jag har väl gjort det lite till en grej att inte lämna spår efter mig. Jag tycker det är en fin tanke, men sedan behöver man ju inte överdriva det heller, resonerar hon.

Stenarna på stranden utgör en fin bas, så att syre kan leta sig in underifrån och ge elden kraft. På dem placerar hon den torra tändveden, som den här gången är en blandning av kråkbärsris, björknäver och de finaste torrkvistarna från gran. Hon sätter sig själv som vindskydd för att inte höstvinden ska sluka lågan från tändstickan. Det dröjer inte mer än någon sekund, så stiger den omisskännliga lukten av eldrök. Sedan är det bara att lägga på veden, inte nödvändigtvis i storleksordning, men oftast inte det grövsta materialet först. Veden läggs åt samma håll – dels brinner det bättre så, och inte minst underlättar när man ska ställa kokkärl på den. De scoutinfluerade pyramidformade lägereldarna hör inte hemma i de nordliga markernas tradition.
– Det är lite prestige det här med att göra upp eld, konstaterar Cecilia och tillägger att hon numera alltid har med sig sin eldpåse, som innehåller lite björknäver och tjärgadd.

Cecilia har alltid med sig sin eldpåse av renskinn. Där har hon näver och tjärgadd som gör det lätt att få fyr.

För en värdefull hjälp för skogsvandraren är den, tjärgadden. Den bildas bara av tall, och finns på träd som har blivit angripna av en svamp och som har försvarat sig genom att öka sin produktion av kåda. Veden i sådana torrfuror blir alldeles fet och mycket tändvänlig. Träet blir som impregnerat och har det en gång blivit torrt, säger Cecilia, så blir det aldrig blött annat än på ytan. Och om hon efter 15 år i Norrbotten har tagit till sig sättet att elda med veden liggande åt samma håll, så har hon i alla fall delvis också tagit efter en annan för de här delarna av landet typisk företeelse – den att lämna elden utan att släcka den.
– Jo… men det beror nog på var jag är någonstans. Ibland lämnar jag den, men jag har blivit mer noga, och på torra tallbackar släcker jag elden.

När hon är ute med grupper har hon insett att bekvämlighet är en viktig aspekt. Delvis därför, men också återigen för att slita mindre på markerna en årstid när elden är den enda värmekällan, har hon ofta färdig ved med sig på vinterturerna. Att välja sprit- eller gasolkök istället för eld är sällan ett alternativ. I en tid när människor inte behöver elden i sin vardag, har hon förstått att det är en upplevelse i sig för många att göra upp eld. Och den sociala funktion som elden fyller för en grupp människor ska inte underskattas.

En högtidsstund i skogen. Cecilia har hittat en sandig och stenig plats nere vid älven där det fungerar bra att elda. Hon har tänt med kråkbärsris och nu puttrar kaffet i pannan.

– Eld är trevligare på alla sätt och vis och det är något väldigt ursprungligt över att elda. Samtalen runt en eld blir ofta lite speciella, stämningen blir avslappnad. Dessutom är elden en effektfull kontrast för mig som jobbar med snö. Det blir värme och kyla, ljus och mörker.

Till de upplevelser Cecilia Lundin erbjuder hör nämligen att bygga och bo i igloos och snöbivacker. Vid turer till fjälls väljer hon oftast att förlägga eldplatsen en bit bort. För allt som kommer in i igloon stannar. Dels lukten, men en eld förbrukar syre och då finns dessutom risken för kolmonoxidförgiftning.
– Jag brukar använda stearinljus eller pannlampor, beroende på situation. Det går att lösa med vissa lampor – inuiterna hade till exempel sälfettslampor, men då måste man ha väldigt bra ventilation. Jag har valt att separera elden från igloon.

Cecilia Lundin är uppvuxen i Västmanländska Sala, men valde i mitten av 90-talet att flytta till Jokkmokk för att gå ekologilinjen vid dåvarande Samernas folkhögskola. Hon säger att hon valde Jokkmokk för de fina möjligheterna till friluftsliv och att hon trivs där hon kan hitta ett lugn, både för att ytorna är stora och människorna få. Hon är ute så ofta hon kan och när hon räknar efter hur många eldar det blir på ett år slutar det på tresiffriga tal. Numera går hon nästan aldrig bet, men hon har upplevt situationer när elden inte har velat ta sig, på grund av uselt väder eller trötthet. Till slut har hon dock alltid lyckats. Hon minns hur hon en gång satt på ett lågfjäll och konstaterade att det inte fanns så mycket annat att tända med än kråkbärsris. Så hon använde det. När hon senare kom att läsa Yngve Ryds bok Eld, flammor och glöd – samisk eldkonst, öppnade sig en hel värld av ny eldkunskap där kråkbärsris bara var en möjlighet av många, många. Många gånger har hon använt boken som ett uppslagsverk.
– Som i somras när jag började fundera på hur de använde de här tickorna. Jag hade provat lite själv, men när jag tittade i boken fick jag reda på så mycket mer. Genom boken lärde jag mig också att man kan använda lappljung till fjälls, så det har jag provat för att göra en snabb kaffeeld. Sedan är ju kapitlet om hur man sover på en glödbädd helt fascinerande. Men det skulle jag nog aldrig våga prova!

Åsa Lindstrand är journalist på tidskriften Samefolket. Hon är ute i skogen och på fjället så ofta hon kan, till fots, på skidor eller på hästryggen.
Tor Lundberg är fotograf och filmare med rötterna i Kvikkjokk. Han är medlem i Naturfotograferna och trivs bäst med kameran om halsen i hemmamarkernas gammelskogar.

21 november 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy