Ett av de bi-fynd som gjordes i samband med den hittills största vetenskapliga studie som skrivits om stickning, handlade om existensen. Om att stickning lär oss något om livet. Det var inte något som en majoritet av de intervjuade talade om, men ett par. Och det är spännande att tänka på.
Undersökningen publicerades 2013 och bygger på intervjuer med 3500 stickare från 31 länder, varav 98 procent kvinnor. I den sa sig huvuddelen av de tillfrågade både må bättre och tänka klarare efter en stund vid stickorna. De talade om lugn och glädje.
Bara det är egentligen spännande att stanna till vid. Lugn och glädje! Betyder det att varje unge borde få lära sig sticka? Att vi alla borde leta efter stickorna?
Nja. Det är så klart inte fullt så enkelt.
Själv har jag ofta känt frustration inför maskorna. Irritation över stickbeskrivningar som jag inte förstår och uppgivenhet när jag måste repa upp. Igen. Och igen.
Men jag har också känt det andra. Det – stora. Efter en pressad arbetsdag vid datorn har kroppen ropat efter det. Efter händerna i en bröddeg, spaden i ett trädgårdsland, maska efter maska, långsamt framåt. Och efter ett tag uppstår det, tillståndet, av – kontemplation? Tankar som släpps fria men inte hetsar. Hjärnan som är avspänd men samtidigt är med.
Och det där med existensen?
Ett par av deltagarna i den stora stickningsstudien berättade om aha-upplevelser de fått i handarbetsfåtöljen. Efter att gång på gång ha stickat fel, tappat maskor och gjort om, men i förlängningen ändå nått fram, hade de greppat något som kan gå att överföra på resten av livet, menade de:
Många misstag kan göras ogjorda. Det behöver inte vara för sent. Det går att repa upp och göra om.
Varmt tack för i år. Nu lägger vi upp nya vackra maskor!
Malin Vessby,
chefredaktör
