Det danska stickningsundret

Genom sitt Instagram-konto har hon nått ut till miljontals stickare världen över. I dagsläget har hon fler än 800 000 följare. Varje dag kan de se henne och hennes fem barn fika, gå på stranden och njuta av solen, ständigt iförda stickat. Någon annan marknadsföring har hon inte behövt. Inget förlag eller garnföretag i ryggen. Mönstren säljs styckevis på hennes egen hemsida och de mest populära publiceras översatta till tretton olika språk.

När Hemslöjd besöker kontoret i maj har företaget just firat sitt sjuårsjubileum. När allting började år 2016 var Mette Wendelboe Okkels en 27-årig nybliven tvåbarnsmor som var föräldraledig från sina läkarstudier. För henne betydde det: tid att sticka.

Hon hade lärt sig hantverket som barn, stickat koftor och halsdukar till dockor och nallebjörnar. Men det hade inte slutat där.
– Jag ville inte bara sticka en enstaka grej. Redan då ville jag göra något större av det. Sätta namnlappar i allt jag gjorde och skapa en hel kollektion. Det skulle bli något riktigt, professionellt, berättar hon.

I tonåren fortsatte hon att sticka, fast nu i sin egen storlek. Men hon hade svårt att hitta mönster som passade hennes smak. Det fanns väldigt få beröringspunkter mellan stickningsvärlden och modet som gällde då. Besökte hon något stickcafé var hon den enda ungdomen.
– Stickningsvärlden nu är en helt annan än när jag var tonåring. På den tiden fanns det ingenting för mig. Det var i alla fall så jag upplevde det. För jag ville sticka, men jag ville inte nödvändigtvis gå runt i de färgglada mönsterstickade tröjor som jag såg i stickböckerna.

Det var nu som Mette började göra sina egna mönster. Hon plockade upp detaljer ur modebilden som hon gjorde om åt sig själv. När hon efter gymnasiet började på läkarlinjen, träffade sin blivande man och fick barn, tog stickandet fart på allvar. Visionen om ett företag hade hon alltid haft, men det hon såg framför sig var inte den traditionella stickningskarriären med bokutgivning och en anställning som mönsterdesigner någonstans. Hon ville gå en annan väg.
– Jag hade inte riktigt något att luta mig emot när jag började. Det fanns inget facit för hur jag skulle bygga upp mitt företag. Det fanns förstås stora etablerade stickningsformgivare, den gamla skolan. Men jag såg ingen som var som jag. Det här med digitala beskrivningar hade inte kommit igång då. Så jag fick själv hitta på hur jag ville ha det. Det var svårt också, för det är så mycket som inte handlar om stickning. Att få igång en webbshop. Redovisning, moms, marknadsföring.

Eftersom hon var föräldraledig föll det sig naturligt att börja med babystickning. Ett av de allra första mönster som hon publicerade fick namnet Lillebrors romper. Det är en enkel slätstickad body i storlekar från 1 månad till 2 år. Den slog an någonting direkt. Idag finns över 15 000 inlägg på Instagram taggade med det namnet.

I november samma år släppte hon No Frills Sweater – en extremt enkel slätstickad baströja men raglanärmar och ribbstickade muddar. Den blev en osannolik kioskvältare. Än idag är den det av hennes mönster som fått flest favoritmarkeringar på stickningssajten Ravelry.

Tanken var från början att driva företaget vid sidan av läkarstudierna. Men snart tog det över mer och mer. Redan 2018 hade det vuxit så pass att hon behövde en anställd för att hinna med att hantera ordrar, svara på mail och skicka mönster till garnbutiker runtom i Norden. Hon visste att hon hade träffat en åder – att hon skulle kunna bygga ett livskraftigt företag på sin stickning. Men hon hade också ägnat nio år åt medicinstudierna, med pauser för forskning och barnafödande. Nu hade hon bara ett år kvar till examen och den tredje föräldraledigheten, som hon använt till att jobba heltid med stickningen, gick mot sitt slut. Ett beslut måste fattas.
– Det var svårt. Inte för att jag inte litade på stickningen, utan för att jag tyckte så mycket om medicinen. Det var också tydligt för mig att jag inte kunde överge studierna efter så lång tid om jag inte var beredd att satsa hundra procent på stickningen. Och jobba stenhårt.

Förutom att gå all in har hennes enda strategi varit att följa sin egen magkänsla.
– Jag har navigerat efter min egen smak hela tiden. Jag försöker göra saker som jag själv tycker är fina och presentera dem på ett sätt som jag tycker är inspirerande. Jag delar med mig av det som jag har inom mig. Någon annan strategi har jag inte haft.

I en intervju med ett garnföretag 2018 beskrev Mette Wendelboe Okkels sitt ideal som att skapa plagg som ser ut som att de kommer från en butik: Det ska inte se hemgjort ut. Bland rutinerade stickare har hennes formgivning ibland fått kritik för just det. Varför lägga tid på att sticka någonting som ser ut som ett massproducerat plagg? Särskilt som handstickningen erbjuder mycket större variationsmöjligheter än maskinstickningen.

Idag vill Mette nyansera bilden något.
– Jag tycker om när det ser professionellt ut. Det betyder inte att det ska se köpt eller maskinstickat ut, men det ska ha en viss finish. Det får inte vara amatörmässigt, säger hon.
– Men det var också en annan tid då. Nu är hemstickat faktiskt inne. Så var det inte då. För många var det fortfarande lite märkligt och konstigt att sticka. Det var därför jag uttryckte mig så. Jag ville erbjuda ett alternativ för dem som ville sticka sina egna kläder, utan att behöva förändra sin stil.

Nu har utvecklingen gått varvet runt. Idag är det snarare de massproducerade plaggen som försöker härma ett handstickat uttryck. Även Mettes smak har utvecklats under åren.
– Jag kan se det vackra i båda två. Men jag kommer alltid värdesätta ett felfritt hantverk. Att man har fäst trådarna ordentligt, att det är välgjorda avslutningar, att man har hållit samma stickfasthet genom hela projektet…

I sverige har det ökande intresset för stickning väckt uppmärksamhet, inte minst när det hemstickade plagget förra året utsågs till Årets julklapp. I Danmark har vågen varit ännu mer intensiv. Där som här anges ofta pandemin som en delförklaring. Men Petite Knits framgångar började långt innan ordet lockdown blev vardagssvenska. Idag är hon en ojämförlig makthavare i stickningsvärlden. När hon släpper ett nytt mönster märks det till och med i garnbutiker runtom i världen.

Frida Lindell, som tillsammans med sin bror Felix äger och driver garnaffären Yllotyll i Uppsala, menar att Petite Knits genomslagskraft är i en klass för sig.
– Dessutom har hon styrt in en helt ny målgrupp till stickningen.

I Uppsalabutiken pinglar dörren ständigt för kunder som tänkt sticka ett Petite Knit-mönster.

Särskilt stor dragningskraft har mönsterserien Ankers – en slätstickad tröja med ett ribbstickat ok med raglanökningar. Den finns både som kortärmad bomulls- och linnevariant, som yllekofta, klänning, sparkdräkt och till och med dockplagg.
– Vi får fortfarande in flera kunder i veckan som vill sticka Ankers och då har mönstren ändå funnits ute i flera år.

Frida Lindell påpekar att Petite Knit-plaggen ofta innehåller tekniker som en del äldre stickare inte är vana vid.
– Trots att de är rutinerade kan de tycka att det är nytt och läskigt. Det är uppifrån och ned, förkortade varv och italienska avmaskningar. Det är många nya moment som den gamla klassiska stickaren inte är van vid. En del tycker att det är jätteroligt att få lära sig nya saker och se hur fina genomarbetade detaljer det blir, medan andra tycker att det är alldeles för komplicerat. Men de yngre lär sig det här sättet från början. De följer hennes videor och blir väldigt duktiga.

När Petite Knit släpper ett nytt mönster tar också garnerna som hon rekommenderat ofta slut, fortsätter Frida Lindell.
– Nu har hon exempelvis gjort flera saker i garn från märket Isager, och det har varit slut hos leverantören, länge. Det var likadant när hon gjorde väskor i ett tjockare bouclégarn. Vi fick vänta ett halvår på att få hem det till alla kunder som efterfrågade det. Så hennes val av garner påverkar hela garnbranschen.

Det här har självklart inte undgått Mette Wendelboe Okkels. För att garnproducenter ska ha en chans att möta efterfrågan brukar hon numera höra av sig till dem i förväg, om hon planerat att tipsa om deras garn. Hon har också medvetet valt att inte själv ge sig in i garnbranschen.
– Jag vill att de små garnproducenterna och butikerna ska leva.

Men hon pratar ogärna om Petite Knit i affärstermer. Hon vill inte svara på hur mycket pengar hon drar in, eller hur många ex hon säljer av sina bästsäljande mönster. Men företaget har idag 14 anställda och ett huvudkontor på 300 kvadratmeter. Det är uppenbart att hon omsätter många miljoner. Därutöver kommer alla intäkter i form av ökad garnförsäljning som hon bidrar till på andra håll i branschen.
– Jag undviker helst att tänka på affärssidan av det, för det är inte där jag vill ha mitt fokus. Jag försöker fortfarande hela tiden att tänka: vad vill jag själv gärna göra? Självklart ska jag kunna leva av det. Annars hade jag inte hållit på. Men jag gör det inte för pengarna. Det här universumet är det jag har drömt om att skapa sedan jag var liten. Och jag tycker att det är fantastiskt att vara med om att se hantverket stickning lyfta i Danmark.

Lika mycket som från modet hämtar Mette inspiration till nya plagg just från hantverket.
– Jag hittar nya tekniker i gamla böcker, när jag pratar med kollegor eller med stickare jag träffar på stan. Vi möts och nördar loss och lär oss av varandra. Ibland går jag och funderar på en viss teknik som jag skulle vilja omsätta i ett plagg.

Som exempel nämner hon några patentstickade koftor hon sett i en butik.
– De var maskinstickade och jag kunde se hur uttagningarna var gjorda i ryggen. Det inspirerade mig till att försöka göra samma sak i handstickat. Det var inte själva plagget jag ville återskapa utan sättet att sticka.

Dubbelstickning är ett annat exempel.
– Jag lärde mig dubbelstickning i en traditionell kontext där man använder två färger. Men jag såg inte riktigt vad jag skulle kunna använda det till. Men för några år sedan stickade jag en kofta där knappslån var dubbelstickad. Jag har inte sett dubbelstickning användas på det sättet förut men det var så det passade in i mitt universum. Så gör jag ofta. Jag tar tekniker jag lärt mig i ett annat sammanhang och försöker använda dem i plagg som jag kan se mig själv i.

När Mette skapar ett nytt mönster utgår hon från en idé eller en skiss, gör stickprov för att räkna ut hur många maskor hon ska lägga upp, och stickar sedan alltid först till sig själv, sin man eller något av sina barn.
– Men medan jag stickar förändras idén. Jag kanske tänker att det vore flott med en viss slags kant, men så kommer jag igång och märker att det inte är något flyt i stickningen. En beskrivning som ska passa för alla måste ha en viss rytm. Jag tänker väldigt mycket både på det färdiga resultatet och på stickningsupplevelsen. Så därför anpassar jag mycket under processen. Man ska ha lust att sticka hela vägen. Och man ska helst ha lust att sticka en till när man är klar.

De senaste sju åren har hon stickat varje dag, och formgett över 250 mönster. Hela tiden har hon fördjupat sig i hantverket.
– Jag har utvecklats otroligt mycket. Det är det som är fantastiskt med stickning. Jag har fortfarande så mycket att lära. Nya tekniker att prova, garner att utforska…

Ibland måste hon hålla i sig själv för att inte göra allt för komplicerade beskrivningar.
– Men ett svårt mönster är inte svårt om det är förmedlat på ett bra sätt. Jag har en smockstickad jacka med uttagningar på ärmarna som gör att smockstickningen hamnar olika på varje strumpsticka. På ett sätt är det superkomplicerat. Men jag skriver ut precis hur man ska göra, sticka för sticka. Gör man bara som det står så är det egentligen inte svårt alls.

Det har hänt att hon skapat extremt komplicerade mönster som hon själv har varit helt begeistrad över att ha lyckats lösa hantverksmässigt. Men när hon gett ut dem har de bara intresserat ett fåtal.
– Därmed inte sagt att det har gått dåligt. Det har bara varit en diskrepans mellan min egen känsla och mottagandet. Sådana mönster ger också Petite Knit som helhet en bra tyngd. Det ska finnas något för alla nivåer.

När hon gjort ett riktigt krångligt mönster brukar hon känna ett behov av att göra något lätt. Både för att det ska jämna ut sig i mönsterbiblioteket men också för sin egen skull.
– För mig har handarbetandet alltid varit ett behov. Det har varit jätteviktigt för mig och är det fortfarande, säger hon.

Trots att det idag är ett miljonföretag med flera anställda som är beroende av hennes skaparlust, kan hon fortfarande, med rätt förutsättningar, finna ro i görandet.
– Ja, om jag har varit här på kontoret hela veckan så kan jag behöva ta en dag hemma där jag sitter med min stickning och ger mig själv tid att göra ingenting. Det är när jag ger mig själv den ron som idéerna och teknikerna kommer till mig. Det måste jag vara noga med. Att ge mig själv den tiden.­