»Jag har aldrig räknat maskor«

År 2012 började jag en kandidatutbildning i modedesign på en tysk skola i Berlin. Vi sydde kläder efter mönster och allt handlade om att följa regler. Det var ganska strikt. Då blev stickningen min fristad. Jag började sticka på fritiden bara för att det var kul. Jag har aldrig följt några mönster, jag har alltid bara stickat på känsla.

Med åren började jag integrera stickningen allt mer i mina arbeten på skolan. Jag mötte ganska mycket motstånd, men jag lyckades smyga in stickningen. Först bara som en stickad krage i ett i övrigt sytt plagg. Men när jag tog min kandidatexamen handstickade jag hela kollektionen. Plaggen visades också på modeveckan i Kina och på en modefestival i Nederländerna. Det kändes som en seger mot det strikta och strama.

De senaste åren har jag mest jobbat skulpturalt och det har blivit många stora blommor. Då stickar jag flera mindre delar som jag sedan virkar ihop. Mina första riktigt stora blommor var tre stycken 1,2 meter höga penséer som jag gjorde när ett parkeringshus i centrala Göteborg skulle fyllas med konst. De är stickade i fluffigt polyestergarn och jag ser det lite som ett pågående experiment som testar vad materialet klarar av. Väder och vind har gjort blommorna ganska ruggiga, lite som en blöt katt nästan, men jag tycker det är jättefint. De har hängt där sedan 2020.

När man skalar upp proportionerna blir det som att skapa sig en egen värld. Det är liksom lite skruvat och det blir lite extra speciellt när man håller i en tulpan som är större än en själv. Det enda krångliga är att släpa runt på alltihop, men stickningarna är i alla fall inte tyngre än att jag kan ta dem under armen. Sedan starten har jag gjort vallmo, prästkrage, smörblomma, viol och alla möjliga blommor. Jag är ingen blomfantast egentligen, jag har väldigt dålig koll på vad alla växterna heter. Det är bara något i det estetiska som tilltalar mig.

När jag började på en masterutbildning på Högskolan för konst och design, HDK, var jag öppen för att maskinsticka också, men nej. Så fort en maskin blev inblandad slungades jag tillbaka till Berlin där man satt med sin maskin och sina mönster. Det började skava direkt, jag måste få sticka för hand.

Jag använder alltid minst två garner samtidigt, ofta tre eller fyra. Ibland fem. När jag har allt i händerna har jag makt över färger och strukturer. Jag kan ändra intuitivt om jag tycker att något saknas. Ull är ett favoritmaterial, men ofta blir det också bomull, mohair och polyester i samma verk.

Jag använder bara starka färger och är alltid på jakt efter fina garnnystan. Det brukar gå åt 400 nystan till de största verken. Jag dras till det färgstarka och glittriga. Det kanske är för att jag inte fick leka med barbiedockor när jag var liten. Jag skulle aldrig få för mig att sticka något i svart.

Först på senare år har jag förstått att stickning för många är ganska strikt och till stor del förknippat med att följa regler. Själv har jag aldrig räknat maskor. Mina blommor gör jag helt och hållet på känsla, annars hade jag inte tyckt att det var kul. Jag stickar inifrån och ut och vet aldrig hur stor blomman ska bli förrän jag är klar. Det är inte så himla noga med regler som många tror!«­

Textilkonstnären Emma Hasselblad berättade för Anna Liljemalm om sina mastodontstickningar. Ylva Sundgren fotograferade.