Hur är läget Miriam Parkman?

Vad gör du just nu?
Jag har en utställning på HV nästa vecka. Till dess ska jag försöka klämma ur mig en ny väv. Det blir kuddar i röllakan, inspirerade av en resa till USA som jag gjorde förra året. Jag gillar röllakan och rya. Det är grova tekniker, grälla och vulgära. De tar mycket plats och det passar mig. Dessutom skissar jag ofta med flytande tusch. Både rya och röllakan kan ge samma typ av lite upplösta uttryck. Jag gillar tuskaftsvarp också.

Men dessutom jobbar jag och Arianna Funk med en vävbok. Vi började i våras och nu kommer den ut på Natur och Kultur i slutet av mars. Att väva, heter den. Vi skriver för alla som när man pratar om vävning nämner sin farmor eller faster som kunde väva och som sen lägger till: »Jag skulle också vilja, men jag kan inte«. Vi vill sänka tröskeln. Visst, det har känts lite kämpigt att, shit, nu släpper vi den första stora vävboken på 20 år… Men den blir fin. Förhoppningsvis kommer den att inspirera.

Sen är det flera utställningar i vår, bland annat en stor utställning på länsmuseet i Härnösand tillsammans med vävgruppen som jag är med i, Studio Supersju.

Och så har jag ett drömprojekt på gång, även om det är hemligt än så länge. Men jag får påbörja något där jag inte väver allt själv. Man kan väl säga att barndoms-Miriam äntligen får göra kläder.

Hur löser du det ekonomiska?
Jag har ju lite andra grejer som jag gör, som att ha kurser i 1940- och 50-talsfrisyrer. Och så har jag sålt av en del av min vintagesamling när det knipit. Jag skriver lite för tidningar och föreläser. Men först och främst är jag kreativ. När man börjar tänka i kreativa banor så brukar det lösa sig. Det är min paroll. Hur mycket pengar behöver man egentligen? Jag har inga barn. Jag behöver inte försörja någon annan. Jag bor billigt långt härifrån. Jag behöver mest pengar till mat, SL-kort och ateljéhyra.

Hur har omvärlden reagerat på ditt yrkesval?
Jag träffade en möbelsnickare en gång. Han ville ha tyg till sina stolar, men han förstod inte att det var en handvävare han behövde ha tag på. »Jag kan väva«, sa jag. Han bara stirrade: »Hur gör du då? Jag vill ju inte ha trasmattor på stolarna.« Så jag fick förklara att jag kan väva ditt jeanstyg, din skjorta, dina stolstyger… Många kan väldigt lite om vävning, antagligen är det därför som de ofta låter skeptiska.

Har du tips till andra som vill komma igång som vävare?
Egentligen tycker jag att tre saker har hjälpt mig hittills. Det första är att försöka hitta kreativa lösningar, inte minst på det ekonomiska. Det andra är att ta hjälp av sociala medier och internet. Det är bra kanaler. Jag kan visa min process så att priset på väv-arna blir lättare att motivera i slutänden. Jag kan inspirera och inspireras. Idag kan man sitta långt ut på landet men ändå nå ut. Dessutom har det hjälpt mig att jobba i grupp. Det blir tufft att vara ensam om allt.

Berätta om Studio Supersju. Varför finns ni?
Det är en lång historia, men i samma veva som jag slutade min utbildning skulle kontraktet till den här lokalen överlåtas och jag kände att den vore perfekt. Här får ju flera vävstolar plats. Så jag började ringa runt. När det väl blev dags var det vi sju som var intresserade just då, kompisar och kompisars bekanta. Det blev vi helt enkelt. Vi var sju stycken vävare i 25–30-årsåldern som just gått ut från landets främsta textil-skolor. Och istället för ett enda kontaktnät, fick vi med ens sju. Istället för att behöva göra allt själva, kunde vi hjälpas åt. Ingen av oss var heller sugen på att vara ensam, superindividualistisk och tvingas armbåga sig fram. Och nu kan vi tillsammans visa att vävning rymmer allt det här – både uråldrig kunskap, samtiden och framtiden. Både estetik och funktion. Vi arbetar så himla olika. Sju personer tillsammans har dessutom lättare att nå ut, tänkte vi. Och det stämde ju.

Varför ville du börja väva?
Redan på dagis var jag extremt intresserad av kläder. Jag är uppvuxen i kyrkan och så här i efterhand inser jag att jag hängt i sakristian och tittat mycket på kyrkotextilier. I kyrkan finns också syföreningar och handvävda gardiner på församlingshemmen. Farmor var alltid på vävstugan. På gymnasiet i Sundsvall gick jag en hantverks- och modelinje, jag skulle bli kläddesigner. Efteråt flyttade jag till Stockholm men de fem första åren här handlade om helt andra saker. Sen fick jag höra talas om HV, Handarbetets vänners skola på Djurgården. Va? Hade den skolan legat här hela tiden? Det var så rätt att jag nästan inte kunde hantera det. Det var ju där jag skulle vara.

Om det skulle bli så maxat som i mitt huvud, kunde jag inte jobba med
raka linjer och slå med bom, det insåg jag. Så jag började plocka för hand istället och bygga upp runda former.

Har du någon favorit bland dina vävar?
Jag kommer nog aldrig att sälja ryan som blev mitt examensarbete efter tre år på HV. Det är en mjuk slitrya. Varpen är av ull och den har en trampad botten som är löst slagen, den känns alltså inte som en stadig golvrya som är gjord för att gå på. Slitryor har man traditionellt haft i sängen som täcke, med luggen vänd mot kroppen. Ja, jag har provat att sova under min. Det var as-skönt. Som vårdens tyngdtäcken ungefär. Jag blev alldeles lugn. Förr brukade sjömän ha slitryor i båten. Till skillnad mot en djurfäll så håller sig ryan mjuk även som blöt.

Färgskalan är inspirerad av naturen vid vårt sommarställe vid Höga kusten. Av klipporna, vattnet och himlen sedda från under havsytan. Då blir det så här flimrigt. Det var en sån frihet att blanda färgerna. Jag gjorde det i stunden och längtade efter sommaren hela tiden. Glansen i ullen lyfter färgen så fint. Dessutom är en hel del av garnet så hårt spunnet att färgen inte trängt igenom trådarna. När jag klippt upp nockorna har det därför uppstått en färgskiftning vid klippytan, en vit fläck. Det tycker jag om. Uttrycket blir levande.

Den där buktande, färgsprakande meterstora väven då?

Den kom till efter en tre månaders lång vävpraktik som jag gjorde i Mexiko för tre år sen. Varje dag åkte jag buss genom en dal i Oaxaca. Det var en skumpig väg som slingrade förbi agavefält, kaktusar och blommor medan solen gick upp över bergen. Det var en smocka av intryck. Jag tänker fortfarande mycket på den resan. När jag kom hem ville jag göra något av alla minnen. Men om det skulle bli så maxat som i mitt huvud, kunde jag inte jobba med raka linjer och slå med bom, det insåg jag. Så jag började plocka för hand istället och bygga upp runda former. Här och var packade jag in mer inslag än varpen kunde hantera och då började väven bukta. Det är så det brukar vara för mig. Jag planerar inte så mycket innan och jag är rätt dålig på att räkna, så slutresultatet blir ofta på ett annat sätt än jag tänkt mig, men det är bara bra.

21 mars öppnar en utställning med vävgruppen Studio Supersju på Västernorrlands museum i Härnösand. Där medverkar bland andra Miriam Parkman.