»Nånting måste förändras«

När jag var nyanställd var jobbet jättekul. Jag fick jobba hårt, designa massor, resa, lära mig nya saker. Men mot slutet… Jag satt vid en skärm i ett kontorslandskap, hade knappt någon tid till formgivning mellan alla möten. Och vad hände med att sy och brodera? Det var ju det som var min grej från början. Nu gjorde jag ingenting av det.

Jag kände att nånting måste förändras. Jag ville tillbaka till kärnan, till hantverket. Jag sökte till Handarbetets vänner. Om jag inte hade kommit in vet jag inte vad jag hade gjort. Vid det laget kände jag mig desperat!

På skolan får man testa alla möjliga tekniker. Det var så jag upptäckte spetssömmen. Under tre veckor gick jag igenom alla stygnkombinationer jag kunde hitta. Traditionell spetssöm sys med tunn tråd. Man syr former med läggsöm som fästs på en bakgrund, ofta ett stadigt papper – täcker den med langettstygn, utan att sy igenom papperet – och så fyller man formerna och mellanrummen mellan dem med stygn i luften. Det tar otroligt lång tid. Jag kunde lägga en hel dag på en enda liten blomma.

Medan jag broderade läste jag boken Spetssöm som beskrev hur kvinnor satt i kloster och sydde stygn på stygn tills de blev helt krumma. Jag började fundera på om man kunde göra på något annat sätt. Istället för alla de där fyllda ytorna som tar så oerhört lång tid kanske man kunde använda något annat? Det första material jag kom att tänka på var läder.

Tovad ull är inget man förknippar med spets i vanliga fall. Det ena upplevs som delikat och skirt och det andra som rejält och vardagligt.

Spets har använts mycket i kragar, så det kändes naturligt att börja med det. Det var skitknepigt att sy i lädret men det gick! Jag fick till en halskrage och blev ganska nöjd. Efter redovisningen frågade folk om jag inte skulle göra något mer – kanske ett helt plagg? ›Nej, det går aldrig‹, svarade jag. Det skulle ta sån tid. Men samtidigt hade jag börjat testa att byta ut lädret mot tovad ull. Det första provet blev jättefult men till slut kom jag fram till något jag tyckte funkade. Jag började tänka att det kanske skulle kunna bli en jacka ändå.

Egentligen har jag aldrig gillat broderade kläder. Broderi som dekor känns ofta påhängt. Därför har jag letat efter ett sätt att få det att bli som en del av plagget. I den här jackan utgör spetssömmen själva materialet.

Jag köpte färdigkardad svensk lammull – annars har jag gjort allt från grunden. Jag åkte till Yvonne Habbe på Gotland för att lära mig mer om tovning, sedan tovade jag så tunt jag bara kunde, och färgade in ullen i två olika gröna nyanser. Därefter började jag klippa former. Det tog ett bra tag. Det är säkert fler än 500 bitar i jackan. Tovad ull är inget man förknippar med spets i vanliga fall. Det ena upplevs som delikat och skirt och det andra som rejält och vardagligt. Det var väldigt kul att kombinera dem!

Ungefär halvvägs började jag känna att det här kommer gå vägen! Det var en befrielse. Det är det som är det fantastiska med spetssöm.

Nästa steg var att sy en stomme i vaxduk och nåla upp alla bitarna på den. Mönstret består av en blomma med blad som upprepas över hela ytan. Jag tråcklade fast bitarna på stommen, och sprättade sedan isär vaxduksmönsterdelarna så att jag kunde börja sy langettsöm runt varje tovad bit. Spetssöm bygger i stort sett på langett och att man snor tråden på olika sätt. Jag använde rosa pärlgarn. Från början var jag inne på silke, men pärlgarnet i bomull hade faktiskt bättre glans. När jag hade kantat de tovade bitarna började jag fylla mellanrummen med sömmar.

Jag ska inte säga hur lång tid det tog… Jag jobbade på helt enkelt. Till slut fick jag sy ihop vaxduksbitarna till en jacka igen, så att jag kunde fylla i med spetssöm även mellan de olika mönsterdelarna. Sedan var det dags att sprätta bort vaxduken. Det är inte förrän då man kan se hur det blir. Kommer det sjunka ihop? Är ullen för tung i förhållande till sömmarna? När jag långsamt sprättade bort tråckel-stygnen hade jag lagt säkert 160 timmar sömnad på jackan. Utöver tovning, färgning, formgivning och idéarbete. Det är ganska mycket som står på spel i den stunden.

Men ungefär halvvägs började jag känna att det här kommer gå vägen! Det var en befrielse. Det är det som är det fantastiska med spetssöm. Det är otroligt tråkigt att brodera på den hårda stommen. Det är stelt, tar lång tid och man kämpar med stygnen. Men sen när man äntligen får lossa det från underlaget och se att det håller ihop – det är så jäkla häftigt! Det är magiskt.

Hittills har jag inte haft tillfälle att använda jackan eftersom den mest har hängt på utställning men jag skulle gärna vilja. Den blev rätt bra! När jag gjorde den visste jag hela tiden att det skulle kunna landa i nånting som jag inte alls vill stå för. Det kunde blivit förjävligt. Tantigt och konstigt. Men det hade faktiskt inte gjort någonting. För då hade jag i alla fall testat.

När jag var yngre och skrev låtar ville jag gärna låta som något obskyrt rockband. Men hur jag än gjorde kom det bara ut trallvänlig pop. Och så kan det vara. Det var det här som kom ut! Och om jag har kul medan jag gör det så räcker det för mig. Det är någonting jag har insett. Jag mår oerhört mycket bättre när jag får hantverka. Det sätter igång något i kroppen, och huvudet mår bra av det. Det är inget jag kan säga nej till. Kan jag inte göra något annat så stickar jag bara helt kravlöst. Bara för att få ha nånting för händerna.

Har jag spunnit garnet själv, eller som i det här fallet, tovat och broderat det som utgör jackans tyg, blir det dessutom en nivå till. Jag har en tröja som jag stickat av mitt första egenspunna garn, som jag använder jättemycket. Den består av prover och korta snuttar i helt olika kvaliteter som jag färgat i olika nyanser. Det är fantastiskt att veta att jag har gjort allt själv från ullens lockar. Kardat, spunnit, färgat och stickat.

Om man skiter i mode och allt vad det heter så har jag gjort ett plagg som kan hålla i minst en generation. Det är fascinerande att tänka på. Jag skulle faktiskt kunna göra hela min garderob. Hur många plagg behöver man egentligen?

Den tanken är den totala motsatsen till dagens modebransch. Det känns väldigt skönt att i stället ha valt hantverksbanan. Det enda jag ångrar just nu är att jag inte gjorde det tidigare. Samtidigt vet jag ju inte hur det kommer gå med mitt nya liv. Jag kanske kommer hamna där i kontorslandskapet igen, med hantverket som hobby. Men än så länge flyter det. Just nu är jag anställd som konstbrodös på HV och broderar en fana. I vinter flyttar jag till Gotland och ska bygga upp en ateljé där. Jag är inte rädd för att jobba, så måste jag göra något annat vid sidan av så gör jag det. Men jag är hantverkare – och brodös – det är det jag är.«