Texten & tråden

Samtidigt som Celias mamma lärde henne sticka, lotsade hennes pappa in henne i poesins värld. Sedan dess har stickkonsten och litteraturen utgjort två stora, passionerade intressen i hennes liv.
– Kanske är det inte så konstigt, orden text och textil kommer ju från samma latinska verb som betyder att väva, foga samman. Det finns större likheter än man kan tro mellan att foga ihop maska vid maska och bokstav vid bokstav, säger Celia eftertänksamt.

Vi sitter i köket i det faluröda släkthuset i den östgötska kyrkbyn Skedevi, känd för sin gustavianska kyrka och granna folkdräkt. Det charmfulla huset ligger naturskönt invid sjön Tisnaren, en bit bort från bysamhället och kyrkan. Celia trivs med att leva nära naturen och följa med i dess växlingar. Denna kyliga vintermorgon syns tydliga rådjurs- och harspår i snön och Tisnaren har fått en stålgrå nyans.
– Jag har det bästa av två världar! Jag pendlar mellan stadslivet i Umeå, där jag har jobbat nästan hela mitt yrkesverksamma liv, och den meditativa stillheten här i Skedevi. Tystnaden stimulerar tankeverksamheten, det går väldigt bra att jobba här, berättar Celia.

Förr lappade man tills plaggen inte gick att laga mer. Då kardade man upp garnet i det uttjänta plagget och spann om ullen på nytt eller använde trasor som isolering.

En stor del av hennes liv har kommit att gå i yllets och bläckets tecken, till glädje för alla som är intresserade av stickning och kultur- och litteraturhistoria. Som 30-årig bildlärare kom hon 1978 till Umeå och fångades något år senare upp av två legendarer i Västerbottens läns hemslöjdsförening, textilkonstnären Margit Westin och hemslöjdskonsulenten Karin Holmberg.
– Jag stötte ihop med Margit Westin som frågade mig om jag hade lust att göra några stickningar till en utställning på Västerbottens museum. Det lät spännande, så jag tackade ja, berättar hon.

Året var 1981 och intresset för stickning stod på topp. Westin och Holmberg ville återuppväcka den västerbottniska sticktraditionen och dess mönstervärld, men upptäckte snabbt att det rådde brist på gamla, stickade föremål.
– Förr lappade man tills plaggen inte gick att laga mer. Då kardade man upp garnet i det uttjänta plagget och spann om ullen på nytt eller använde trasor som isolering mellan timmerstockarna i huset. Bristen på stickade plagg fick Margit och Karin att leta efter mönster på långullfällar istället, berättar Celia.

Långullfällarna bestod av sex fårskinn som skräddats till och sytts ihop med vaxad lintråd. Man sov med ullsidan vänd mot sig. Ovansidan av fällen pryddes av ett påsytt, vävt täcke. Karin Holmberg inventerade och lånade ihop fälltäcken från olika hembygdsgårdar och Västerbottens museum och sedan skred Celia till verket. Hon konstruerade moderna stickmodeller med mönster från de vävda täckena och så småningom kom ett antal plagg att ställas ut.
– För mig blev uppdraget ett sätt att bli hemma i det nya landskapet. Genom arbetet med mönstren kunde jag gräva upp, undersöka och förstå lite västerbottniska rottrådar. Och samtidigt rota mig själv, berättar hon.

Om det hade gått så bra att förstå Västerbotten genom stickning, skulle det då inte kunna gå att tränga in i och förstå annat genom den också?

Projektet öppnade också nya möjligheter i livet. Celia rekryterades 1994 till tidskriften Hemslöjden, som den här tidningen hette då, först som redaktör på halvtid och med tiden som chefredaktör när den legendariska Katarina Ågren gick i pension. Inför årgång 2011 fick hon det tuffa uppdraget att på kort tid göra om tidningen helt.
– Det blev ett hårt, men roligt samarbete med den lilla redaktionen. Och numera gläds jag åt att de som tagit över efter mig har vunnit sådana framgångar! Tidningen har ju både lyckats nå nya grupper av läsare och belönats med en lång rad fina utmärkelser, säger Celia.

Men nu måste vi backa tillbaka lite, och återvända till det tidiga 1990-talet. Med tiden föddes en idé. Om det hade gått så bra att förstå Västerbotten genom stickning, skulle det då inte kunna gå att tränga in i och förstå annat genom den också? Varför inte litteraturen och författarna? Rörd hade Celia läst den walesiske författaren Dylan Thomas fina beskrivningar av tröjor, garn och stickning i den halvt självbiografiska novellsamlingen Porträtt av konstnären som valp. Hon insåg att även för författare är få saker så känsloladdade som kläder.
– Så hittade jag en tidig bild av författaren och hans hustru Caitlin. Han har en vackert mönstrad kofta och en korgstickad pullover på sig, hon en flätstickad kofta. Det slog mig att jag nog skulle kunna återskapa hans plagg, berättar hon.
– Det är så jag fungerar när jag ser på bilder. Det stickade drar till sig blicken direkt. Det kan vara ett par strumpor, en tröja eller ett par vantar. Jag tittar på mönster, listar ut tekniker och tittar på plaggens modeller, säger hon.

I regel kan hon inte låta bli att provsticka sådant som ser spännande ut, därför har hon alltid flera stickningar igång samtidigt.
– Ja, alltid! Åtminstone en radio- och en tevestickning! Radiostickningen är mer avancerad och krävande, den behöver stor uppmärksamhet. Tevestickningen är mer av ett avkopplande rutinstickande, förklarar hon.
– Det märkliga är att det alltid går fortare för mig att sticka mer komplicerade saker, hellre mönster än enkel slätstickning. Jag är otålig, så när jag stickar något komplicerat, vill jag snabbt se hur det ser ut när det blir klart.

Men det är inte bara bilder som ger stickinspiration, det kan även föremål göra. Den vackra, intarsiastickade långkofta Celia har på sig är inspirerad av ett stiligt 1700-tals-bord på Nationalmuseum, där marmorbitar från Forum Romanum har fogats ihop.
– Så letade jag fram ett garn från Wålstedts som hade precis rätt marmorkänsla – och där flera av färgerna hade namn efter stenar. Oemotståndligt! berättar hon.

Celia gick vidare på det litterära yllespåret och hittade alltfler kopplingar mellan författare och älskade, stickade plagg: bokidén började ta en alltmer konkret form.
– Det var som att följa underjordiska mycel som förgrenade sig åt alla håll. Det var så spännande att ta del av alla intressanta berättelser om dessa människor, den tid de verkade i och deras relation till kläder. Jag tror att min drivkraft är min nyfikenhet och glädje i att vilja ta reda på saker, lära mig och sedan föra min nyvunna kunskap vidare.

Plötsligt träder helt nya sidor av författare fram: den stickningsintresserade Gunnar Ekelöf, stickmodelejonet August Strindberg och den njutningsfullt stickande Karin Boye.

Genom en god vän, textilkonstnären Åsa Wettre, fick hon kontakt med ett av Sveriges största förlag och försökte sälja in sin idé. Förlaget var försiktigt positivt till idén, men ville satsa på att göra en annan, genremässigt mer lättplacerad bok först. Det blev Sparat – små stickade kläder från vår barndom, en bok om den stickhistoria små, sparade plagg från 1940- och 50-talen berättar. De plagg Celia samlade ihop och gjorde stickbeskrivningar till förmedlar tankar från tiden innan slit-och-slängmentaliteten gjorde sitt intåg. Nu, drygt 20 år efter det att den kom ut, är tankarna på att satsa på kvalitet och återbruk mer aktuella än någonsin.
– Ja, det är verkligen glädjande att människor alltmer har fått upp ögonen för återbruk och yllets kvaliteter i sammanhanget. Ylle värmer, andas och är smutsavstötande, därför behöver du inte tvätta det lika ofta som andra kläder. Det räcker i regel att du hänger upp plagget, så vädrar det ur sig dofter. Jämför det med syntetkläder som måste tvättas ofta och släpper ifrån sig mikroplaster varje gång.

De goda recensionerna för Sparat gjorde att Celia fick göra Ylle & Bläck, boken hon så länge velat skriva om författare och deras relation till ylleplagg. Med den skapade hon en helt ny genre, den folkbildande och lustfyllda stickessän, där stickkonsten – och de plagg den gett upphov till – får stå i centrum. Plötsligt träder helt nya sidor av författare fram: den stickningsintresserade Gunnar Ekelöf, stickmodelejonet August Strindberg och den njutningsfullt stickande Karin Boye. Vi läsare kommer dessa ikoniska författare lite närmare – och än mer så när vi även kan sticka och klä oss i deras favoritplagg.

Ylle och Bläck blev en stor framgång för Celia. Kritikerna hyllade hennes nyskapande sätt att skriva om litteratur och stickning, och det gjordes två utställningar utifrån boken: först en på Kulturhuset i Stockholm, därefter en i Riksutställningars regi som turnerade i flera år. Sedan dess har hon utvecklat sin essäform och givit ut Sagornas stickbok, med mönster och stickbeskrivningar inspirerade av figurer ur våra mest älskade barnböcker. I den får man bland annat lära sig sticka tomtebobarnens ängsullströjor, Mymlans randiga klänning och katten Findus lilla mössa.

Nästa bok, med den underfundiga titeln Kulturkoftor, kom att handla om ikoniska klädesplagg burna av stora personligheter från olika kulturområden. Där får läsaren bland andra möta den legendariske bandymålvakten Sven »Sleven« Säfwenberg och sticka hans magiska matchkofta. Den var ett måste för att han skulle kunna hålla nollan – och han bar den i varje match under 25 år.

Läsaren får också stifta bekantskap med den 25-årige nordpolsfararen Nils Strindberg, den yngste medlemmen i Andréexpeditionen, som mötte döden på Vitön med sina reskamrater. I hans packning återfanns en alldeles för liten, elegant sweater. Var den vita sweatern månne stickad av fästmön Anna Charlier? Läsaren får möjlighet att grunna kring den historiska gåtan, men också sticka sweatern.

Förra året blev Sagornas stickbok och Kulturkoftor till en uppmärksammad utställning på Upplandsmuseet som drog hela 30 000 besökare. Det stora intresset har gjort att utställningen kommer att visas på andra ställen i landet, med start i Jönköping under våren.

I sin allra senaste bok Lånat, sparat, ärvt och nytt – småkoftor, fintröjor och annat stickat för barn återkopplar Celia till Sparat och vill inspirera till återbruk och ett mer vettigt klädkonsumerande. Och, som alla hennes böcker, är det dessutom en njutbart folkbildande kulturhistoria och en lovsång till stickningen som sysselsättning.
– Stickning är inte bara roligt och utvecklande att hålla på med. Det är faktiskt nyttigt också, inte bara för att det frambringar bra, hållbara klädesplagg. Det är vetenskapligt bevisat att stickning skapar välbefinnande, halten av stresshormon går ner och du får lugnare puls. Varför ska man förneka sig det i vår stressade tid? frågar Celia.