In på bara skinnet

Han är en mästare på ett hantverk som få behärskar idag. Men även om pälssömnaden är urviktig för Täpp Lars Arnesson söker han inte efterföljare vid symaskin och fårskinn. »Så fort man börjar prata om att bevara något, så är det dött.«

Text Axel Norén
Foto Lena Katarina Johansson
5 februari 2020

Täpp Lars Arnesson plockar åt sig ett livstycke, kryssar mellan raderna av symaskiner med siktet inställt på en svart, elektrifierad Singer i hörnet av rummet.
– På den här maskinen lärde jag mig sy. Den var min mormors pappas, det var han som satte motor på den en gång i tiden. Jag tycker att det är häftigt att jag sitter och – åtminstone delvis – försörjer mig på samma maskin som han försörjde sig på.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Täpp Lars Arnesson i arbete hemma på gården i Jägra, några kilometer nordväst om Malung.

Skinnverkstaden ligger i Jägra, några kilometer nordväst om Malung (»Världens skinncentrum« enligt skyltarna strax innanför kommungränsen), där Täpp Lars växte upp i en om inte längre blommande, så ännu mycket livskraftig skinnindustri i slutet av 1970-talet. Som många andra Malungsungar sprang han mellan gårdarna och lekte inne på skinnfirmorna. Det kryllade av verksamheter, både större tillverkare inne i Malung och på nästintill varje gård som omgav samhället.

Lars började sy som sjuåring under sina morföräldrars överinseende. Hans första alster var en väska, sammansatt av vita fårskinnsbitar och tyglappar som blivit över från mormoderns kreationer. Som 15-åring tog Lars emot sin första beställning på en folkdräkt och klurade därefter ut hur den skulle sys.

Tre år senare begav han sig till Stockholm för att gå Calle Flygares skådespelarutbildning, och jobbade som museivärd på Skansen vid sidan av studierna. Men han fick snabbt nog av storstaden, han längtade till skogen.
– Den officiella förklaringen är att jag ville leva det liv jag lekte på Skansen. Och det är sant. Men samtidigt fick jag reda på att min pappa hade ALS och bara några år kvar att leva. Jag var strax över 20, men fick 30-, 40- och 50-årskriserna serverade på ett bräde. Jag fick lov att ta itu med livet och fråga mig vad som egentligen var värdefullt. Det blev väldigt uppenbart då att storstaden inte var för mig.

Så han flyttade hem, bosatte sig i släktens fäbod, skaffade några fjällkor och en get. Där tillbringade han hela sommaren och började sy dräktpälsar – ett värmande ytterplagg till folkdräkter. Det var ett hantverk som nära nog glömts bort när skinnindustrin i stället fokuserade på mode. Mycket av arbetet fick han komma underfund med själv.
25 år senare är Täpp Lars en prisad och firad skinndesigner. Hans dräktpälsar har bland annat burits av prinsessan Estelle och Vasaloppets kranskullor, och hans alster figurerar flitigt på utställningar både i Sverige och utomlands.

Närgranskning av en Malungs-päls. Knapphålen är skinnskodda och rakade remmar löper över sömmarna.

Ett pling stannar Täpp Lars mitt i steget mellan tillskärarbordet och symaskinen. Han plockar upp telefonen, fingrar på den en stund.
– Här har du svaret på varför jag har så många maskiner, säger han och visar upp en pågående konversation där han blivit tillfrågad om han vill köpa en gammal Singer-maskin för några hundralappar.
– På alla äldre gårdar som du passerat på vägen hit har det funnits ett rum med minst två eller tre maskiner. Dessutom åkte du förbi 15 stora uthus som tidigare varit skinnverkstäder. Det finns hur många sådana här maskiner som helst. Min kompis körde nyss 30 fullt fungerande maskiner till tippen. Ingen vill ha dem.

Av »Världens skinncentrum« finns inte mycket kvar. Från att över 300 företag varit knutna till skinnindustrin, sysselsätter den i dag bara ett drygt 30-tal personer, och produktionen sker till största delen utomlands. En natt under Dansbandsveckan 2014 satte någon eld på Eliassons garveri som en gång varit Nordens största.

Industribyggnadens sågtandade tak var för många fortfarande en symbol för Malung som skinncentrum, »en oersättlig länk till det förflutna« som kulturhistorikern och konstnären Nirs Peter Nordin uttryckte det på sin blogg, även om garveriet på slutet varit just mer av en symbol och identitetsmarkör än en tung spelare inom näringslivet. Malungs skinnindustri hade länge varit på dekis och Eliassons verksamhet lades ned 2003.
– Intresset för skinn dippade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. Sedan har det successivt gått nedåt. Modeindustrin har för-ändrats något fruktansvärt sedan dess. När jag växte upp fanns det fyra modesäsonger per år – en för varje årstid. Hur många finns det i dag? 12? Kläder i skinn håller i 10–15 år, men nu köper man kläder som håller några månader, säger Täpp Lars.

Dåtidens skinn var mer kompakta och stumma. Dessutom luktade de väldigt, men det luktade överallt i samhället då.

Han återvänder till Singern och börjar sy runt de tättsittande markeringarna för knapphålen som sedan ska stansas ut med ett stämjärn.
– Den här är en kopia på en päls från 1850-talet. Efter det moderniserades designen, knapparna blev färre och pälsen blev kortare. Det gick mode i folkdräkterna också. Men när något nytt slog igenom så släpade äldre generationer efter. Inte beställde en 80-årig Anna i Nås en ny päls bara för att hennes barnbarnsbarn hade fått en som gick att knäppa ända upp i hakan. Hon gick till kyrkan i samma urringade päls som var mode när hon var ung. Det följde med generationen.

Pälsen han arbetar med ska till Skansen, en kund han haft i 20 år. Täpp Lars tar sig an uppgiften på olika sätt beroende på vem som ska ha dräktpälsen. De som ska ställas ut på museum eller bäras av personal där, är kopior av äldre pälsar, medan de han gör på beställning av privatpersoner är av modernare snitt.
– En modern kund vill inte ha en skarv på armen, men till ett museum syr jag en kopia av en gammal päls. Då kopierar jag också den tidens sätt att tänka. I dag är arbetstiden dyrare än materialet – i slutet av 1800-talet var det tvärtom. Då behövde man ta vara på allt material, och därför kan äldre dräktpälsar ha en skarv mitt på ärmen.

Men exakta kopior blir det inte, säger han.
– Dåtidens skinn var mer kompakta och stumma. Dessutom luktade de väldigt, men det luktade överallt i samhället då. Alla hade kor och folk tvättade sig inte i samma utsträckning som de gör nu. I dag tar kemikalier bort lukten och mjukar upp skinnet. Det gör också att skinnet uppför sig på ett annat sätt.
– Vi har heller inte samma sorts nålar som man hade då. Skulle man sy med samma täthet på stygnen som förr är det maskin som gäller. För sitter du och syr lika tätt med en modern nål har du perforerat skinnet som ett skithuspapper, vilket lätt går att riva sönder. Moderna nålar skär sönder skinnet, det gjorde inte de spolformade som användes förr. Det är detta jag tycker så mycket om med hantverket – det är kunskap i så många steg.

Täpp Lars vrider och vänder på en fårskinnsbit på tillskärarbordet.
– Frågan är: törs jag skära av den där ännu mer? Jo, det törs jag, jag är modig. Men det känns som en så väldigt stor bit.

Fårskinnet knastrar under mattkniven när Täpp Lars försiktigt skalar bort några millimeter på det som ska bli krage innan han viker kanten så att pälssidan tittar fram.

Vad kallas det du gör nu?
– Det vet jag inte. Där har jag ett handikapp: jag vet vad jag gör och kan förklara för andra hur de ska göra, men jag har inte facktermerna för det. Jag lärde mig av mormor och morfar, och har dessutom fått lära mig alltihop på Malungsmål, så vad det heter på rikssvenska vet jag inte.

Du är ersatt. Det finns maskiner och appar för allting. Du behöver inte elda för att bli varm, eller odla för att bli mätt. Men vi människor behöver känna att vårt liv är på riktigt. Där tror jag att slöjden har en viktig funktion.

Täpp Lars hemma på gården, med grannens häst Loke. Rocken är en traditionell Malungspäls av en modell som var vanlig i mitten av 1800-talet.

Han går tillbaka till syrummet för att se huruvida han var för modig med kniven eller inte och verkar nöjd med resultatet.
– Jag känner inget ansvar att föra vidare detta till kommande generationer. Om man säger såhär: jag håller inte det här vid liv för att jag tycker att det är viktigt att bevara, för så fort man börjar prata om att bevara någonting så är det dött. Däremot är det viktigt för mig att få arbeta med det här, och om någon vill lära sig så delar jag gärna med mig. Men det är inget jag är ute och predikar om direkt.

Han håller kurser i skinnsömnad då och då där han delar med sig av sina kunskaper. Snarare än att göra kursdeltagarna (som ofta är noviser) till fullärda skinnsömmare vill han ge dem en upplevelse.
– Jag tror att vi törstar efter äkta upplevelser. I dag är vi som fågelungar som bara gapar och blir matade med förströelse. Rent krasst så behövs inte vår egen insats i vårt eget liv. Du är ersatt. Det finns maskiner och appar för allting. Du behöver inte elda för att bli varm, eller odla för att bli mätt. Men vi människor behöver känna att vårt liv är på riktigt. Där tror jag att slöjden har en viktig funktion. Att få känna något ta form i dina händer som du sedan blir klar med och kan sätta tänderna i något nytt, det är en mycket större upplevelse än lätt förströelse på en mobiltelefon.

Han stannar i steget igen, och funderar på vad han nyss sagt innan han utbrister:
– Amen!

5 februari 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy