Hitta hem

Inför mötet har han klätt sig i kolt. Eller gákti som han säger, med det nordsamiska ordet. Den är sydd i blått kläde, med röda och gröna band runt kragen och röda och gula över axelpartiet.

Sedan han satte de sista sömmarna för ett år sedan har han bara burit den ett par gånger. Än så länge är det inte enkelt. Det är som att han behöver öva. Det är den första kolten i familjen på väldigt länge.

Björn har alltid vetat att hans gammelmormor var same, och att hennes pappa var det. Ändå var tystnaden kompakt. När hans en gång unga mormor på 1950-talet ville utbilda sig på Samernas folkhögskola, som den hette då, fick hon nej av sin mamma. Det där var inget att grotta i.
– Min mamma och jag har ofta pratat om hur det hade blivit om mormor fått gå där. Då hade allt kanske blivit annorlunda, säger Björn.

Ändå har han levt ett liv omgiven av slöjd, av duodji. Den fanns överallt i hemmet i Stockholm när han var liten, till stora delar gjord just av gammelmormor. Barndomens gameboy-spel förvarades i en kaffepåse av renskinn, säger han, smilar lite, och berättar om en för honom avgörande händelse.

Några år innan hans mormor gick bort fick han av henne en bok om samisk dräkt. Och hopvikt mellan pärmarna låg ett enkelt papper med två rader i kulspetsskrift.

Ett efternamn och Talma sameby.
– På ett diskret sätt ville hon berätta om min bakgrund. Men inte mer än så. Det har funnits så mycket skam bland de äldre. Men på den tiden förstod inte jag vidden av det hon avslöjat, så jag frågade inget, säger Björn och gör en kort paus.
– Det är viktigt att veta varifrån man kommer för att känna sig hel. Men för att nå dit kan man behöva nysta ganska länge.

Just att sy sig en kolt var ett viktigt steg för Björn Underdal. »Crafts, slöjd, duodji. Reclaiming my heritage«, står det på hans Instagramsida. Att återerövra sitt arv genom slöjden.
– Genom kolten kan jag visa var jag kommer ifrån men också vem jag är på insidan, säger han och rättar till bältet över höfterna.

Koltkursen, ledd av Anna-Stina Svakko som har mästarbrev i duodji, hade en queersamisk inriktning. Där fick han lära sig att sy sin gákti med snitt, färger och band som berättar om hans nordsamiska bakgrund. Den som närgranskar plagget, ser också en liten flagga bak i nacken.
– Jag valde att sätta en regnbågsflagga på kragens baksida. Det tror jag var ett bra sätt för mig att börja. Att genom kolten visa hela mig.

Han minns första gången han bar den utanför kurslokalen. Det var i somras, på Sápmi pride i Heahttá, norra Finland. Först var han skräckslagen. Han undrade hur det skulle gå, vad folk skulle tycka, om de skulle stirra. Anna-Stina Svakko, som var med, uppmuntrade honom att våga bära den till middagen där pridedeltagarna skulle samlas. Så på skakiga ben tog han sig ut till middagsbordet där de andra medverkande redan satt vid ett långbord – och alla hade kolt.

Björn Underdal ler stort.
– Nån tittade upp och sedan hände – ingenting. Och det, det var häftigt. Jag var bara en av alla andra. Alla var där av samma anledning. Det var det säkraste rum som jag någonsin hade kunnat komma till. Jag var inte en minoritet på något sätt, varken vad gäller min queera eller samiska identitet.

Nyligen började han sy på kolt nummer två. Den här gången blir det en mindre traditionell variant, i jeanstyg. Men annars har det mest blivit stickning.

Han plockar upp en bukig påse som står på golvet och drar fram ett par vantar.
– Garn är min favoritgrej. Jag stickar hela tiden och jag älskar det. Och vantar passar mig som lätt blir uttråkad, eftersom jag får sticka olika färger och mönster efter så gott som varje mönsterrapport.

Han håller fram vanten som blev hans första av samiskt snitt, intensivt småmönstrad i blått, rött och gult och stickad efter en beskrivning gjord av Erika Nordvall Falck, etnologen som samlat på och tecknat av gamla vantar från Sápmi i årtionden. Premiärvanten har sin bakgrund i Jukkasjärvi.
– Det är mitt område. Att sticka den vanten var nästan lite som släktforskning.

Men trots att det blivit åtskilliga vantpar vid det här laget, har han inte så många kvar. De flesta har han gett bort. Björns nära och kära kommer knappast att frysa om händerna.
– När jag stickar mina vantar tänker jag på den som ska få dem, då blir det rätt på något magiskt sätt, säger han.

Planen är att också ta sig an hårdslöjden framöver. Trä, horn, ben. Men hittills har stickningen känts som ett bra sätt att maska för maska närma sig släkten.
– För i min samiska släkt är det ju kvinnorna som har funnits. Mamma, mormor och gammelmormor. Och de har alla stickat.

På en annan plats i Stockholm, i en park på Östermalm där en polisbil just stannat till i bortre änden, sitter Ulf Samuelsson lugnt och väntar.

Till skillnad mot Björn har han inte vuxit upp med vetskapen om sina samiska rötter. Den dörren slogs upp för några år sedan när hans farbror skulle luncha på
Tärnaby wärdshus.
– Och där stod Sonja i kassan och påstod att vi är släkt. 

Med ens var snöbollen satt i rullning.
– Sedan dess har jag kommit hem, säger Ulf, medan fontänen i parken kastar jublande kaskader rakt upp i luften.
– Det är nästan som att jag är nyfödd på nåt vis. Allt har fallit på plats.

Men kanske hade han ändå anat något, tänker han ibland.

När han gick på Konstfack för tjugo år sen, kunde han aldrig riktigt förklara varför han hela tiden återkom till att jobba med ett norrländskt naturtema. Han byggde en björkstock i porslin, patinerad med lössnus och kokkaffe, ställde ut en näverburk full med barr och gjöt grankotteformade saltkar. Sin masterutställning kallade han
»I det dolda Norrland«.

Inte heller förstod han varför han alltid känt ett behov av att jobba med händerna, trots att hans föräldrar inte gjort det.
– Men nu, sedan jag träffat släkten, så är de hantverkare allihop och skitduktiga hela gänget, säger han, med satsmelodin välbevarad från barndomens Västerbotten.

Idag tvekar han inte om sin identitet. Han är same.
– När jag kommer till Tärnaby är fan halva byn min släkt. Jag satt på ett fik med en av dem för ett tag sen, och varannan gång som dörren gled upp konstaterade han att »det där är en släkting. Och det där. Och det där.« Om och om igen.

Också för Ulf Samuelsson har duodjin blivit en av vägarna in i Sápmi.

I grunden är han utbildad keramiker och formgivare. Så när han skulle närma sig det samiska, kändes det helt självklart att ta sig an slöjden.

Han anmälde sig till ett år på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk, den skola som Björn Underdals mormor en gång också sökte till. Och det blev en omvälvande resa. Han klev inte bara rakt in i en värld av fantastiska bruksföremål, utan omgavs plötsligt av ett för honom helt nytt sätt att tänka. Det var han inte beredd på.

Han berättar om skolstarten. En stor del av den första månaden tillbringades utomhus för att samla in det material som de skulle jobba med till vintern. Det var hårda björkvrilar, det var renhorn som skulle renas från blod och närstuderas för att varje del skulle komma till användning på bästa sätt, och det var den doftande och ännu gröna starren, tänkt att bli skohö efter att den skördats, flätats och torkats. Allt skulle göras från grunden.

Men förundrat såg han hur klasskamrater som vuxit upp i samiska sammanhang kunde passera fynd på träd och i mark. Det var uppenbarligen inte självklart att ta så mycket som möjligt bara för att möjligheten fanns.
– När jag började samla material kändes det i början så orimligt att det fanns vrilar som jag skulle gå förbi.

Sedan dess ser han skogen på ett helt nytt sätt.
– Det blev nästan som andlig upplevelse för mig. Att lära mig att fråga träden om jag fick ta vrilarna. Att aldrig ta mer än jag behövde. Och om jag börjat rota efter något, som masur, också se till att lämna platsen som den var när jag kom. Det finns en sådan omsorg och respekt i slöjden, i duodjin.

Numera har han också lärt sig att läsa den. Han ser varifrån en kniv eller kåsa kommer. Former, färger och dekorer går att avkoda. Som hur en sydsamisk kniv skiljer sig från en nordsamisk, genom att vara mer uträtad till formen och genom att mönstren är mer geometriska. Eller hur kåsorna ofta har en dekor på oväntade ytor, som på undersidan.
– Jag har ofta haft lite svårt för språk, men genom åren tänkt att form är mitt sätt att tala.

Och det är i den sydsamiska formvärlden, som han vill röra sig nu och framöver.

Han ser undrande ut inför frågan varför.
– Allt annat skulle kännas konstigt. Jag vill ju visa vem jag är på något sätt.­