Porträttet

Hemslöjden och arkitekturen

Pernilla Wåhlin Norén är arkitekt och framtidsivrare med en inre röst som skriker »Sticka!«. Design- och arkitekturskribenten Julia Svensson har träffat henne för att prata om material, fibrer och vad som händer när hantverkets tradition möter den digitala världen. Jonas Tetzlaff fotograferade.

Text Julia Svensson
Foto Jonas Tetzlaff
27 november 2013

Pernilla Wåhlin Norén försökte länge legitimera inför sig själv varför hon stickade. Hon upplevde det som irrationellt, att det tog för lång tid.
– Jag tror tvivlet berodde på att jag hela tiden upplevde att folk tyckte att det var slöseri med kvinnokraft, säger hon.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Pernilla Wåhlin Norén

Född: 1982
Bor: Vasastan och Dala-Floda
Yrke: Arkitekt med egen firma.
Familj: Man, tre barn på 7, 4 och 2 år, väntar ett fjärde.
Drömmer om: Att få fortsätta göra det jag gör
Inspireras av: Kvinnor
Nyfiken på: Allt

Som barn omgavs hon av handarbetande kvinnor. Mormor, farmor och mamma. Hon fick ett stick-kit av sin mamma på mellanstadiet. När hon blev 16 började hon testa olika tekniker, och har gjort det allt mer sen dess.

Idag är hennes specialitet tvåändsstickning. Tvivlet är borta. Hon har olika stickningar igång samtidigt; en framför tv:n, en på tunnelbanan och en i bilen. Och ofta längtar hon bara hem till sin stickning.
– Tvåändsstickning sysslar jag bara med för att det är en röst i mig som skriker att den vill det!

Vi träffas en tisdagseftermiddag på hennes arkitektkontor i Vasastan
i Stockholm, det område som kallas Röda bergen. Lokalen, som hon delar med ett rockband, ligger i källarplanet.

Pernilla Wåhlin Norén plockar fram den tvåändsstickning som hon håller på med just nu. En mössa i vit silke- och alpackablandning, med krusmönster hämtat från Rättviksvanten stickat med krokmaskor, den för tvåändsstickningen så typiska mönstringsmetoden.
– Tvåändsstickning, förklarar hon, är som vanlig stickning, med räta och aviga maskor. Den tekniska skillnaden är att man använder två nystan och vrider garnet vid varje ny maska.

Resultatet blir extra tätt, mjukt och varmt. För att undvika trassel brukar hon nysta upp bägge garnerna på en rundstav, med en ögla i ena änden.

Sedan 2006 driver hon bloggen Handarbetaren, som idag ligger på Hemslöjds hemsida. Hon vill dela med sig, inte minst för att hon själv lärt sig mycket av det hon kan om hantverk på internet. Knepet med öglan på rundstaven är bara ett exempel.

Dessutom finns hon på sajten Youtube. Där lägger hon upp filmer, också de under namnet Handarbetaren. De handlar bland annat om grunderna i tvåändsstickning. En film om vardera uppläggning, räta och aviga maskor.
– Jag är socialist och tycker att internet är revolutionerande som ett bevis på att människor vill hjälpas åt. Det är nästan som en utopi. Även i arkitektvärlden, som kan vara rätt sluten, börjar man dela med sig och hjälpas åt istället för att tävla. Ett bra exempel är sajten archileaks, där arkitekter numera utbyter kunskap och information. Man inser att alla vinner på att dela. På samma sätt som med fria bibliotekslån. Eller allemansrätten.

»Om jag skulle vara ett handarbete skulle jag definitivt vara nålbindning«, säger Pernilla Wåhlin Norén.

Eller en youtubefilm om tvåändsstickning.

Ser man en introduktionskurs i stickning eller nålbindning, en annan av hennes specialiteter, på nätet upplever man nästan en konstart i sig. Handarbetstradition och ny teknik, tätt sammanflätade.

Hennes skrivbord trängs med piano, mixerbord och trumset. Vi sitter i soffan. Mittemot oss är väggen täckt av en målning med en pojke som sitter på en pall med en pensel i hand och en dumstrut på huvudet. Samma konstnär, Anders Marcus, har målat väggarna vid trappan. Där är familjen Noréns faluröda hus i Dala-Floda porträtterat. En lantlig bild, i brant konstrast till det urbana livet på gatan utanför.
– Om man stickar eller virkar i ett gammalt torp i skogen känns det nästan som att man är med i ett lajv eller i en film. Det känns bättre att vara i stan, jag blir mer inspirerad där än på landsbygden, där jag får en annan slags inspiration. Handarbete, framförallt hur det används politiskt, är viktigt i stan. Att sitta i ett torp och virka, nej, då känns det som om man hade velat leva förr i tiden. Och tittar man tillbaka på tiden före industrialismen, så var det inte ett särskilt härligt samhälle. Jag vill till framtiden. Men det handgjorda i stan står i en tydlig kontrast till det industriellt tillverkade. Och det påminner om hur världen fungerar på riktigt. Gerillavirkning på lyktstolpar är ett sådant uttryck. Det är viktigt att försöka leva i stan på ett sätt man tycker känns bra.

Hur menar du?
– Jag tycker att det är viktigt med långsamheten som finns i handarbete. Jag kan bli stressad av mycket reklam och information, och jag tror att jag stickar av samma anledning som andra går på yoga, eller tar en cigg.

Hon sätter på sig en svart tjock yllejacka, som hon själv stickat och filtat. Från början hade den formen av ett stort T. Sedan har hon gjort två veck, för passformen. Jackan är lite av ett utvecklingsprojekt.

Pernillas tips till nybörjarnålbindare:

Titta på en sätt igång-instruktion på nätet. Googla nålbindning eller gå direkt till Youtube. Min instruktionsfilm om hur man lägger upp maskor hittar du här:

Använd ullgarn. Istället för att knyta ihop garnändar skarvar man genom att gnugga och filta ihop ändarna. Det får gärna vara lite tjockare garn. Då blir det lättare att göra fina skarvar.

Det händer att jag filtar mina nålbundna plagg; de blir extra varma och vindtäta då. Filtar man krymper ullen, så jag brukar göra plaggen ungefär 40 procent större än jag vill ha dem. Jag filtar i tvättmaskin, med diskmedel och varmt vatten. Men vill man ha full kontroll över formen, är det bäst att filta för hand. En vante blir exempelvis kortare eller smalare i den riktning man gnuggar.

Hon har också tagit med sig två kragar, en svart och en vit, som är nålbundna.
– Nålbindning är intuitivt, lite som virkning. Man kan modellera formen lite under tiden medan man håller på, det är inte som stickning där man måste räkna ut allt exakt.
Hon knöt en frivolitsspets, gjord med hjälp av en spetsig skyttel, till sin syster som gifte sig i mars. En vit brudkrona. Den var utsökt, sirlig, gjord av tunn tråd och måste stärkas för att kunna bäras. Men att knyta frivoliteter är provocerande, säger hon. Det tar så lång tid.
– Om jag skulle vara ett handarbete skulle jag definitivt vara nålbindning. Jag gillar att göra grova stora grejer, att inte behöva sy någon söm eller göra komplicerade mönster. Jag är liksom grov, frivoliteten är inte jag riktigt.

Du spinner ditt eget garn ibland också. Hur tänker du kring material och ursprung?
– Jag ville lära mig att spinna garn, för att jag vill veta hur stickning fungerar från grunden. Men jag har köpt ull som redan är klippt. Egentligen vill jag prova att klippa också, och ha ett eget får.

Vad tänker du på när jag säger »fibrer«?
– Man ska använda material till vad det är bäst för. Därför är det bra att veta hur de tillverkas, lära känna ett material ned på fibernivå, och märka vad som händer med materialet där. När man filtar ullen ser man strukturen på fibrerna.

Nålbindningsuppläggning. Tekniken är både urgammal och alltigenom internationell.

Kan hantverk översättas till arkitektur?
– Jag tycker att det är svårt att läsa mig till hur ett material är att arbeta med. Men det jag gör med händerna fattar min hjärna. Om jag arbetar med ull förstår jag ull. Det förhållningssättet har jag till arkitektur. Det handlar om materialärlighet. En konstruktion och ett material får vara det det är, inte något annat. En stålbalk som är gipsad och målad att se ut som en träbalk är oärlig. Det bästa är alltid att använda rätt material på rätt plats. Men då måste man känna till det och ha bra kunskap om det.
– När man lär sig något kan man också utveckla det. Och jag vill utveckla nya teknologier. Alltså nya kompetenser, tekniker och material. Också därför är det bra att lära sig gamla tekniker, för att kunna utveckla dem och skapa nya.

Påverkas ditt handarbete av din relation till arkitektur?
– Jag är intresserad av arkitektoniska plagg, till exempel av hur man kan sticka kläder utan att sy någon söm. Jag får inspiration till det när jag sitter och ritar på arkitekturprojekt. Som när jag ska rita en bra fog. Det är jättesvårt. Bruno Mathssons och Alvar Aaltos böjträmöbler till exempel, det var inga lätta grejer, där trä möter trä. Eller Lewerentz sena fönsterutformning, där ett glas möter mur.
– Jag tycker att det är viktigt att ge textil och hantverk en starkare, seriös roll. Det handlar inte bara om »pyssel« utan om material- och teknikkunskap med lång bakgrund. Tyvärr är det kvinnors låga status som är orsaken till den låga värderingen, och det irriterar mig. Det som är kvinnligt är inte dåligt. Till exempel skulle arkitektur behöva vara mer kvinnlig.

»I’ve got my brain in my fingers«, skriver Pernilla Wåhlin Norén på sin blogg. Där kan man se glimtar av hennes textila projekt, exempelvis den här kragen.

Kvinnlig, på vilket vis?
– Mer textilier och mer efter kvinnors villkor. Allt är uppbyggt efter ett manligt system idag, och så får man haka på. Tänk till exempel på hur man utformar en byggnad. Ibland ritar man in amningsrum på gallerior. Det betyder att man inte får amma offentligt, att det alltså finns en rädsla för föräldrar som ammar. Det tycker jag är dålig, kanske manlig, arkitektur.

För ett år sedan myntade Pernilla Wåhlin Norén begreppet »neongröna vågen« i en artikel hon skrev i tidningen Miss World, en tidning om kultur, världsförbättrande verksamheter och sociala världsfrågor som både startades och lades ned förra året. Där beskrev hon en ny grön våg, som hon ser som vår tids svar på 1970-talets idealistiska utflyttning på landsbygden. Men nu och då skiljer sig åt. För fyrtio år sedan handlade utflyttningen om en politiskt grundad avskärmning från övriga samhället. Idag kan man ha med sig dator och internetuppkoppling. Även om man bor långt ut på landet fortsätter man att vara länkad till resten av världen.
– Neongröna vågen är ett sätt att leva. Mina och min mans föräldrar flyttade till Borlänge på 1970-talet. Jag har alltid tänkt att det inte går att bo där. Men det kan man. Internet gör så mycket för hela världen, också för folk som inte bor i storstäder. Därför tycker jag att internetuppkoppling ska vara gratis för alla.

Om man gör saker som får ta lite tid, till exempel handarbetar, kan man tänka klarare, säger hon. Neongröna vågen är en reaktion mot att människor under decennier köpt massproducerade saker. Idag, menar hon, värdesätter många att ha råd och tid att ta det lugnt, att veta hur saker fungerar. Handarbetets utveckling liknar förändringen inom gastronomin: Lyxen är att veta varifrån maten kommer eller att odla egna tomater.
– Det är på ett sätt dumt att sticka en vante som tar så lång tid, när man kan köpa en billig på stan. Men jag tycker att material är jätteviktiga. De billiga vantarna är ofta gjorda i någon plastblandning som inte är lika varm och skön som exempelvis ull. Men om jag skulle sticka vantar till hela familjen skulle det bli kaos. Det skulle ta för lång tid och de skulle tappa bort dem.

Varifrån kommer din iver att kunna allt från grunden?
– Jag är vetgirig. Jag måste inte bli bäst på alla tekniker men jag vill veta hur saker fungerar, för att kunna ifrågasätta, kritisera och utveckla dem. Det gäller inte bara slöjd, utan allt. Det var bland annat därför som jag ville bli arkitekt. Dessutom är det viktigt för mig att få jobba med händerna och göra lite som jag vill. För min del passar det bra att inte alltid göra som det står i mönstren. Gjorde jag det skulle jag tröttna på en gång.

Efter vårt möte börjar jag följa Pernilla Wåhlin Norén på Instagram. Hon visar en blandning av arkitekturbilder, barn, natur och handarbete. Några dagar senare ligger fotot ute: den vita mössan i silke- och alpackagarn är klar.

Julia Svensson är kulturjournalist och halvtidsredaktör på tidskriften Arkitektur. Hennes frilanstexter läses oftast i Sydsvenskan och DN.
Jonas Tetzlaffs foton syns ofta i Hemslöjd, inte minst på omslaget till nummer fyra i år, som nominerades till »årets omslag« på Sveriges tidskrifters gala.

27 november 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy