Spinn! Spinn! Spinn!

Och det har hon fortsatt med i snart fyrtio år.

Tröjan från Viktor finns fortfarande kvar och ser ut som ny, trots att garnet spanns och stickades någon gång i mitten av 1970-talet. Hon stryker med handen över tröjan. Den är luden och mjuk, samtidigt fast och stadig.

Det har blivit mycket ull genom åren för Ulla Engström. Myskoxens varma fibrer, den glansiga ullen från den lamalika alpackan, angorakaninens mjuka strån, leicesterfårets lockiga ull och ryafårets, vars långa täckhår och rikliga bottenull gör det spunna garnet väldigt slitstarkt. Det är svårt att hitta en ullsort som inte har tvinnats mellan hennes fingrar.

Hon har kallats missionär. Ullmissionär. I flera decennier har hon levt med, för och av ull. Spunnit och filtat, undervisat, gett kurser i spånad, ullkunskap, filtning och vävning. Med noggrannhet, nyfikenhet och hängivenhet har hon hämtat sina kunskaper direkt hos ursprungskällan. Just som missionärer tenderar att göra. Som att hon, nästan på en gång efter att hon börjat spinna, engagerade sig i Svenska fåravelsföreningen. Utan att själv äga några tackor eller baggar deltog hon på fårauktioner, bedömde ull, sorterade den, klippte och tvättade och fördjupade sig i avelslängder. Allt för att förstå vad det är som ger det bästa materialet. Det som går att spinna till riktigt bra garn.
– Ja, det behövdes. Ull har så olika egenskaper, grovlek och struktur, som har betydelse vid filtning, spinning och garntillverkning, säger hon.

Tjockt, mjukt, dubbeltrådigt garn i vitaste leicesterull hänger över vävstolen tillsammans med glänsande lin och dov, mörk alpacka.

För att inspirera och få fårägare och andra att värdesätta ullen mer och våga pröva olika tekniker tog hon plats i föreningens ullkommitté och skrev en artikel med den uppmanande rubriken Gläds åt ullen!. Senare blev det också boken Arbeta med ull.

Det är fortfarande höst när Ulla Engström tar emot i trädgården. Luften är klar. Det luktar multnande äpplen och frost. Det gamla trähuset, där den vita färgen flagnar lätt ligger strax utanför Rimbo norr om Stockholm och i längan bredvid har hon sin verkstad. Där står vävstolen från 1749 och en varpställning tar upp halva utrymmet framför fönstret. På bänken samsas sländor och spolar med härvor av garn, ull och silke. Tjockt, mjukt, dubbeltrådigt garn i vitaste leicesterull hänger över vävstolen tillsammans med glänsande lin och dov, mörk alpacka. Tre spinnrockar trängs i hörnet tillsammans med en härvel.

Att Ulla Engströms så enkelt kunde spinna redan från start har kanske delvis med hennes bakgrund att göra. Känsla för material, erfarenhet av textil och av att använda händerna löper som en röd tråd genom hennes yrkesliv. Som ung utbildade hon sig till sömmerska och arbetade i många år på Märthaskolan i Stockholm, modehuset och sömnadsskolan som mellan 1927 och 1975 satsade på hög klass och exklusiv couture.
– Oh, det var så roligt med alla underbara tyger och vackra modeller och visningar. Jag har oförglömliga minnen av alla intressanta personer jag mötte där, säger hon och förklarar att det var efter att Märthaskolan lagts ner som hon började arbeta mer och mer med ull och spinning.

Hon körde kors och tvärs genom landet för att ge kurser inom studieförbund, folkhögskolor och inom hemslöjdsrörelsen.
– Ja, jag har gjort slut på några bilar. Ett tag hade jag tretton arbetsgivare.

Hon sätter sig för att spinna. Rocken snurrar svischande och i Ulla Engström händer tvinnar sig ryafibrerna fint, fint till tunt och glänsande garn. Tråden växer sig lång medan foten trampar mjukt och taktfast.
– Det handlar om harmoni, säger hon med eftertryck. Och så är det trevligt förstås. Det är rofyllt, man kopplar bort annat för det krävs koncentration.

Tråden löper som en, just, tråd genom mänsklighetens historia. Däremot är det höljt i dunkel när och var människan först började spinna, eller tvinna sina trådar, och vilka fibrer som användes då. Men troligen började det med växtfibrer som sannolikt tvinnades till rep, snören och fångstnät, och med tiden växte konsten att väva fram.
I Judeen, i nuvarande Israel, har arkeologer till exempel hittat fragment av linnetyg som tros vara från 6000 f Kr. Sju tusen år gamla hampafrön har fyndats i Tyskland och fragment av hamptyg i Turkiet. Ismannen Ötzi, vars välbevarade kropp upptäcktes i Alperna 1991 och som dog för 5 300 år sedan, hade ett snöre av tvinnad bast bland sina tillhörigheter, kanske ursprungligen en bågsträng, kanske något annat. Och om man ser till själva vävningen, vet forskarna efter fynd av nässeltyg – eller nättelduk – från en bronsåldersgrav i Danmark, att europeer spunnit och vävt i åtminstone 2800 år…

Eftersom fåren länge var vilda kommer ullen däremot in långt senare i historien.

I dag kan de flesta av oss köpa det garn vi behöver. Få spinner av nödvändighet och de flesta sannolikt av lust eller ideologiska skäl. Eller med hög kvalitet i sikte. Handspunnet garn håller ofta länge. Det kan bland annat ha att göra med kardningen. Om ullen handkardats har fibrerna i allmänhet hanterats med större varsamhet än om de kardas i ett modernt kardverk. I stora högteknologiska spinnerier kardas ullfiberna delvis sönder. Det gör också att garnet lätt får en mattare glans och sällan samma mjukhet som handspunnet kan ha. Den som handspinner kan också enklare välja ull efter tycke och smak, eftersom olika fibrer har olika karaktär. Den kommersiella industrin kan visserligen anpassa sina spinningmaskiner efter olika kvaliteter, men ganska få gör det. De flesta stora spinnerier i Europa och Asien satsar på ull av finfibrig merinotyp.

Vid köksbordet utvecklar Ulla Engström sina tankar kring det handspunna.
– Dels handlar det om ett kulturarv. Tekniker är viktiga att bevara. Vi har redskapen och bör veta hur de ska användas. Dels har det med nyfikenhet att göra. Att veta var man kommer ifrån.

Ulla Engströms man Stig flikar in. Har man väl börjat spinna så kan man inte sluta, menar han. Som den snickare han är, har han också varit Ullas spinndoktor. Genom åren har han lagat och fixat spinnrockar där delar varit trasiga eller fattats och tillverkat sländor och spolar till rockarna. Dessutom har han spunnit.
– Det blir som en mani, säger han. Har man spunnit en rulle vill man spinna en till och kan inte sluta.

Det räcker med att gå till språket för att se hur närvarande tråden är och har varit i generationer. Det är fyllt av metaforer där tråden är en bild för den klarnade tanken. Eller för något som leder vidare, leder fram till något. Blir till något. Tänk på begrepp som tanketråd eller att »spinna vidare«. Att spåna idéer. Som en röd tråd.
– Det handlar om kvalitet. När man gör det själv så vet man att det blir bra, att materialen är bra. Man skapar vackra bruksföremål som kan älskas och användas livet ut. Och så håller man hantverket levande, säger Ulla Engström.
– För mig är det allvar, det här med tråden.

Liv Blomberg är Hemslöjds redaktionssekreterare och spann senast inför den här artikeln. »Känslan är magisk när varm och fluffig ull mellan fingrarna blir till fast, distinkt garn.« 
Sara Mac Key är fotograf. Hon hade kunnat stanna hur länge som helst hos Ulla Engström för att »likheten mellan Ulla och hennes garn är att de är lika starka och lika fina«.