»Vi som täljer och jobbar i trä är mycket väl medvetna om fibrernas existens. De är förutsättningar för vårt skapande. ›Man ska tälja med fibrerna‹, sägs det. Man ska låta den vassa eggen glida på veden och vid behov skära av fibrerna med ett skarpt snitt. Skär man istället mot veden tvingas kniven in mellan fibrerna, som bryts av med fula hack och ytan blir ojämn och tuffsig.
Men vad är fibrer?
För mig är det fortfarande xylem. Det var så jag blev medveten om dem, när jag i övre tonåren läste botanik i Lund. Xylem är en botanisk term för den ledningsvävnad som växterna behöver för att få upp vatten och näringsämnen från rötter till blad. Xylemet är också det som får trädet att stå upp. Xylem är detsamma som ved, det jag täljer i och materialet jag älskar.
Många tycker att sådant här vetande förtar ›känslan‹. ›Magin försvinner‹, säger de.
Jag tycker att det tillför slöjden en extra dimension.
Nu vet jag varför de små vattenledningarna måste ta en sväng för att komma förbi kvisten. Min förståelse för rotbitens vresighet ökar för jag vet hur mycket den måste klara. Hela trädets existens under stormen vilar på dess axlar. Vedens fibrer är artärer och muskler på samma gång. Vatten transporteras till höjder som mekaniska pumpar har svårt att klara och vedens styrka har vi lärt oss att uppskatta i allt från tändstickor till flervåningshus.
Som så många andra täljer jag mest i björk. Skogens potatis. Den går att ha till allt. Nästan. Veden är behaglig. Homogen och med lagom fibrer. De är lagom långa. Gör lagom motstånd. Har en lagom färg. Kanske är det också därför som björken är så omtyckt i detta mellanmjölksland. Men visst kan rotbiten vara vresig. Något så fruktansvärt. Och vriden. När jag försöker spräcka den är det som om alla fibrer fattar tag i varandra och håller emot. Jag vänder och vrider. Sätter i ännu en kil. När jag hugger av en fiberbunt är genast andra där och greppar tag i varandra. Det blir till att ta fram ytterligare en yxa. Och ett par kilar. Och till sist kommer släggan. Det blir en kamp som jag inte alltid är stolt att vinna. Min vapenmakt är ofta övermäktig.
Som så många andra täljer jag mest i björk. Skogens potatis. Den går att ha till allt. Nästan.
Då är det annorlunda ett par meter upp på stammen. Kanske räcker det med ett lätt yxslag i den kvistfria ändveden för att de två stamhalvorna ska falla åt var sitt håll. Det är också lättare att tälja i den här veden. Kniven glider lätt. Och redan i det fuktiga virket förstår jag att glädjen kommer att bli ännu större glädje när det har torkat, när friktionen helt upphört och ytan blir blank och hård efter knivens tryck.
Men det är skillnad på björk och björk. I Jämtlands skogar är jag på ständig jakt efter ölhönor. Dolda i krokar och svängar gömmer de sig i bergssidornas björkar. Trots att vinterns snö hjälpt till att trycka björkstammarna mot marken sträcker de ändå nyfiket sina halsar mot ljuset. De bitarna ger de bästa hönorna. Magen mot marken och huvudet stolt i skyn. Men den björken är hård. Det går inte att låta verktygen vänta. Så mycket som bara är möjligt måste göras när veden är fuktig, för när den torkat blir den ännu hårdare. Då tar istället finarbetet vid. Hårdheten bestämmer detaljrikedomen hos ölhönans fjädrar, stjärt, näbb och kam. Ju hårdare ved, desto färre misstag gör man med kniven. Det är ingen risk att man fläker bort något som var tänkt att vara kvar. Fibrerna håller ihop.
Samma sak när jag hittar en vril på en björk, en utväxt. Fast här kan man bara glömma allt om fiberriktning. Veden vindlar som garnet i ett nystan. Svårigheten är att den ändå ibland gör sig påmind lite här och lite där, framförallt om man har sparat en bit av den stam som vrilen vuxit på till någon viktig detalj. Skär man på samma sätt i stammen som bland vrilens vindlingar är det risk att mäster skräddares rock blir en tummetott.
För ett år sedan intalade jag mig att jag skulle börja tälja mer i bok. Kanske skulle jag till sist lära mig att uppskatta det, tänkte jag. Men där är jag inte än. En växande bok ser så lockande ut. Den släta grå barken verkar utlova en behaglig täljupplevelse. Men icke. Den är hård och kort. Och så är det ju det där med fibrerna. Det är precis som om de inte finns. Det blir bara korta tag med kniven. Kanske är det så att det behövs tydliga fibrer för att det ska vara lätt att tälja. Som björkens lagom. Eller askens långa. Med en bit splintved från ask i täljhästen glider bandkniven som lättast.
Men å andra sidan har ju också aspen långa fibrer. Den är ändå inget kul att tälja i. Det är precis som om fibrerna inte riktigt vill hålla fast i varandra.
Jag skar ett tråg i asp en gång. Trots att skölpen var vass drog den med sig fibrer från det sluttande ändträet i kortsidan. Sen dess har jag låtit aspen vara.
Trots att vinterns snö hjälpt till att trycka björkstammarna mot marken sträcker de ändå nyfiket sina halsar mot ljuset. De bitarna ger de bästa hönorna.
Sälg har jag däremot täljt i några gånger. Jag brukar ta med en bit till kurser. Bra att ha till nybörjare som tycker att björk är hårt. För mig påminner det träslaget för mycket om kork. Det verkar lätt att jobba i men friktionen kan ibland hindra kniven. Och fiberstrukturen är svag.
Sälgen är nära släkt med pilen. Det sägs att skånska skomakare föredrog skärbrädor av pil, därför att de veka fibrerna inte styrde kniven när de skar läder. Det var ingen risk att förstöra dyrt material.
I skogen bakom min jämtländska ladugård finns ett litet rikkärr. Det är så kalkrikt att orkidéerna står där i hundratal kring midsommar. Där finns också gråal. Jag har fällt ett par och fascinerat burit hem några fyrametersstockar. De vägde ingenting. Och när de torkat vägde de ännu mindre. Att tälja i dem var som att tälja i en grönsak. Jag kunde sätta kniven mot hur som helst och trycka till. Inget motstånd. Nordens balsaträ. En svag doft av gurka kändes.
Och eken då? Den skulle kunna vara lika täljbar som asken om det inte hade varit för att det främst är kärnan som är användbar. I asken är det istället den nya, unga ytterveden, splinten, som är bäst. Seg och stark. Kärnan kan lätt bli lite skör. I eken går det säkert utomordentligt lätt att skära i splinten. Men den är inget att ha. Den har ingen beständighet. Det är kärnan man vill åt. Stark, tät, hård, varaktig. Åtråvärd. Den håller ute vatten och inne vin. Men fibrerna är svåra att betvinga med yxa och kniv. De tar dig gärna på en dans och det är de som för. Tre steg framåt och ett åt sidan. En liten kvist stjälper helt dina planer. Men om du lyckas belönas du å andra sidan med ett av de vackraste träslag vi har. Och med doften som sprider sig förstår jag att det har
blivit allra bästa vän med vinet.
Jag kanske får låta boken stå kvar i skogen ett tag till och istället utmana eken. Kungarnas och sparbankernas träd. Det blir en kamp som jag kanske inte alltid vinner. Men när jag gör det blir segern desto härligare.«
Kalle Forss är hemslöjdskonsulent i Skåne, illustratör och skribent. Utöver texten har han gjort ölhönorna och illustrationerna till den här artikeln. Fågelskålar, ölgäss eller ölhönor har av tradition ofta tillverkats av vrilar eller trädstammar med kraftiga böjar. Kärlen har fungerat som fina kalaskärl att fylla med öl och skicka laget runt.
