Hej Finn Ahlgren, konstnär och formgivare!

Fast hur stökigt som helst vill inte heller jag ha det. Ju skräpigare material jag jobbar med desto viktigare är det att det är lätt att förstå vad jag gjort. En stol måste se ut som en stol.

Vad menar du med att vi ska nöja oss?
Att man inte behöver så många grejer och att de inte behöver vara tipptopp. Min ryggsäck är ett bra exempel. Den var begagnad redan när jag fick den och den är ful. Samtidigt gör den ett fantastiskt jobb. Ändå behöver jag dagligen påminna mig om att jag inte behöver en annan, att nöja mig med den jag har. Det är en stor grej egentligen. Att ta hand om något som man inte tycker om, eller använda fult och ratat material som ingen vill ha.

Vad är råsnickeri?
Det är lärodelen av »speed furniture«, som jag höll på med förut. En dåvarande kollega behövde ett bord till sin bar och vi byggde det på en timme. Han hetsade på medan jag försökte göra något funktionellt. Sen fortsatte vi. Det blev ett sätt att snickra där vi inte brydde oss om hur det såg ut, bara det funkade. Det är behovsanpassad bruksslöjd av det material som finns till hands för stunden. Och nu lär jag ut det till andra. Det är så pass enkelt. Och jag tycker att alla borde kunna snickra.

Hur gör du dina egna möbler nuförtiden?
Jag har en idé i huvudet. Sen hittar jag några bitar att utgå ifrån. De kan komma från ett utrivet kök, grannens gamla möbler, ett kontor som flyttar, lite vad som helst. I dem finns kanske något som kan bli en stabil sida till en byrå eller en bra botten. Sen ger det ena det andra, jag bara bygger. En bit leder till nästa. Och ibland uppstår något som jag inte hade kunnat förutse. Något som är större än jag.