Gyttjetyg

Konstnären Boubacar Doumbia är en av dem som arbetar med den gamla tekniken. Han driver en ateljé i Ségou i södra Mali där han också lär ut hantverket till unga.
– Bogolantyger har funnits i många hundra år här i Västafrika. Jag använder tekniken till att dekorera inredningstextilier som kuddfodral och överkast, berättar han på en sprakig telefon från sin studio.

Principen bygger på en kemisk reaktion mellan leran och de växtämnen som tygerna först färgats in med. Kombinationen ger en tvätttålig och beständig färg, utan att minsta kemikalie kommit till användning. Tygerna i sig är sammanfogade av smala handvävda bomullsvåder, inte mer än femton centimeter breda.De har sytts ihop för hand till ett större stycke och vävts framför allt av män.

Bomullen är odlad på plats i Mali och istället plockad, rensad och spunnen i första hand av kvinnor. Tidigare hörde också färgning och måleri till kvinnornas domän. Kunskapen fördes över från mor till dotter.
– Men numera kan arbetet utföras av vem som helst. Både män och kvinnor, säger Boubacar Doumbia.

Gult får vi från n’galamaträdets torkade löv. De stöts och läggs i blöt över natten. Sedan silas bladen av och tygerna doppas i vattnet.

De äldre mönstren var mättade med symbolik och bars ofta vid bröllop, jakt och andra ceremoniella sammanhang. Enligt Boubacar Doumbia innehöll de ofta budskap om fred och upprätthållande av ordning. Men idag komponerar han sina motiv helt på estetiska grunder, vilket har visat sig framgångsrikt. Hans kollektioner säljs till hotell och inredningsbutiker runtom i Europa och USA.

Drygt fyra timmars bilväg öster om Ségou ligger staden Djenne, berömd för den mytomspunna, världsarvsklassade moskéen, byggd helt i lera och sand, som uppvuxen ur marken.

Djenne är också sedan många år hemma för den svenska textildesignern Sophie Sarin, som i likhet med Boubacar Doumbia driver en bogolanateljé. Hon beskriver över telefon hur man först färgar tyget i olika nyanser.
– Utan växtfärgerna skulle lermönstren inte fästa. Den röda färgen kommer från avkok på en speciell bark och tyget får koka med i vattnet. Gult får vi från n’galamaträdets torkade löv. De stöts och läggs i blöt över natten. Sedan silas bladen av och tygerna doppas i vattnet. Om man istället kokar n’galamabladen blir den gula nyansen lite starkare. Grönt kommer till genom att en smula indigo rörs ner i den gula blandningen. Sedan finns det också ett crèmefärgat pulver som heter buana, tillverkat av torkade akaciafrukter. Pulvret läggs i vatten över natten och ger en beige ton.

Vill man istället få ett mönster baserat på kontrastrikt vitt och svart, får man låta bli att doppa tyget i färgande växtextrakt. Då åstadkoms den kemiska reaktion som gör färgen beständig genom att man istället målar motiven med den gula grundfärgen och sedan fyller i mönstren med lera.

Tyget måste tvättas väldigt snabbt. Det ska slås mot en stor vattenyta så att det smutsiga vattnet flyter bort på en gång. Mönstren förstörs om de färgade ställena hinner reagera med leran som lossnar i sköljvattnet.

Efter infärgningen får tygerna soltorka. I Malis heta ökenklimat går det fort, på mindre än en halvtimme. Torkar tygerna däremot i skuggan, blir färgerna inte vattenfasta.
Sedan är det dags att måla med leran.

Sophie Sarin och hennes medarbetare hämtar den ur floden Bani som flyter fram i trakterna av Djenne. Leran grävs upp där vattnet är meterdjupt och läggs att jäsa i stora keramikkärl. Hur länge den ska jäsa råder det delade meningar om; alltifrån ett par månader upp till ett år. Till en början ser den grå och alldaglig ut men när den reagerar med det växtfärgade, soltorkade tyget djupnar färgen till svart.

Mönstren skapas genom en kombination av geometriska schabloner och pensling på fri hand. Idag är det vanligt att måla med tandborstar. Tidigare använde man träpinnar.

När textilen fått sitt mönster och leran torkat, tvättas den i floden. Det går inte att skölja i en balja eller hink utan ett stort och rinnande vatten är en förutsättning.
– Tyget måste tvättas väldigt snabbt. Det ska slås mot en stor vattenyta så att det smutsiga vattnet flyter bort på en gång. Mönstren förstörs om de färgade ställena hinner reagera med leran som lossnar i sköljvattnet. Så leran måste bort jättesnabbt, säger Sophie Sarin.

Numera existerar de traditionella mönstren sida vid sida med nya former och mer moderna uttryck. Och tygerna går hem långt utanför Malis gränser. På 1980- talet introducerade den maliske designern Chris Seydou bogolan i Paris modevärld. Han förenklade det ursprungliga uttrycket och skapade kollektioner där geometriska figurer användes på kläder av västerländskt snitt. Modevärlden fick upp ögonen för tekniken och sedan dess har kändisar som Michelle Obama och Rihanna setts i bogolanplagg.

Också svenska butiken Afroart importerar och säljer sedan flera år bogolankuddar och -överkast. De samarbetar med lokala hantverkare i Mali, men formger själva mönstren så att de ska passa den svenska publiken.
– Vi skulle vilja ha kontakt med fler hantverkare. De modifierade mönstren går otroligt bra och vi skulle kunna sälja betydligt mer. Men vi har svårt att få fram tillräckligt många produkter, säger Gunilla Lundberg, en av Afroarts ägare.

Enligt Sophie Sarin i Djenne håller det gamla sättet att göra bogolan på att försvinna. Det är ett tidsödande arbete som det är svårt att få betalt för idag, i synnerhet nu när Mali sedan flera år tillbaka skakas av våld och hot från extrema islamistiska grupperingar i norr, och få turister besöker landet.
– Det kan ta tre veckor att göra ett gammaldags höftskynke. De är jättefina, men det är ingen människa som vill göra dem längre. Köparna vill inte betala för arbetet. Så döttrarna till de kvinnor som kan det gamla sättet, vill inte lära sig. De tjänar mer på att samla och sälja ved på marknaden här i Djenne.

Nu vill Sophie Sarin försöka hitta dem som fortfarande behärskar det ursprungliga hantverket för att kunskapen ska leva vidare.
– Jag vill ge mig ut i byarna och söka upp de gamla damerna och säga »Lär era döttrar. Om ni lär dem så betalar vi mycket för de här tygerna«. Det är nästan för sent redan. Det här är sista generationen som kan, och kunskapen kommer att försvinna om man inte hoppar in och gör något på en gång.­

Läs mer: Boubacar Doumbia driver företaget Le Ndomo i Ségou: www.ndomo.net.
Sophie Sarin driver bogolanateljé och hotell i Djenne, och bloggar på www.djennedjenno.blogspot.se.