Många röda bäckar små

Men det järn som gav namn till en hel förhistorisk tidsepok hämtades inte i gruvor. Inte heller bröt de bönder som i senare tider på klassiskt gör-det-själv sätt tillverkade eget järn sin råvara ur berget. Istället var det vattnet som tog med sig järnet från underjorden, porlade i väg och släppte av det i en myr eller sjö. Hink och spade var vad som krävdes – och som än i dag krävs – för att få med malmen hem. Om man väl funnit den.

Mattias Helje tar en paus i smedjan i Lima. Han gläds åt att beställningarna av inredningssmide till fjällstugorna i Sälen blir färre; då kan han fördjupa sig mer i verktygsrekonstruktioner och forskning kring medeltida spik. Medan kaffebryggaren fräser ur sig de sista svarta dropparna berättar han om varför han intresserat sig för myrjärn.
– Det är faktiskt inte så konstigt. Här i Lima finns det järnframställningsplatser och små slagghögar överallt. Det var en jättestor näring här ända in på 1800-talet. Och jag har snackat med ett barnbarn till den siste som blåste järn i Älvdalen!

I Lima räckte på den tiden inte jordbruket till för att försörja människor. Istället var det kunskapen att framställa järn av myrmalm och förädla det till liar som drog limaborna framåt. 70 000 liar per år producerades under glansdagarna. Det var en så pass effektiv produktion att Järnkontoret i Stockholm på 1700-talet reste till Västerdalarna för att undersöka möjligheterna att rent av dra i gång en industriell tillverkning av myrjärn.

Att bryta malm och förädla järnet i masugnar, den industriella järnframställningsmetod som utvecklades under medeltiden, är nämligen extremt energikrävande. Att hämta myrmalm och förädla i en blästa, som anläggningen kallas där man förvandlar myrmark till järn, drar betydligt mindre energi. Hur som helst blev det inget av det där. Förmodligen för att myrmalmstäkterna började bli uttömda. Sedan utvecklades skogsnäringen istället, och blev den nya livlinan för limaborna.

Men myrmalm återbildas. Mattias Helje får tips av skogsägare var det karaktäristiska järnrika vattnet rinner, rostrött, kanske ser det lite oljigt ut. Sen följer han bäckarna och hittar förhoppningsvis en myr i en slänt. Då känner han med sin malmten, ett litet spjut, om det döljer sig malm under den karaktäristiska vegetationen. Ljudet avslöjar om så är fallet; malmen krasar som grus. Gyttja låter istället som gyttja gör.

Han påminns om ett spännande möte:
– En gammal man härifrån byn kom fram till mig en dag och återgav vad hans mormor berättat: Att hon som ung vallflicka fick lära sig att hålla ögonen öppna. Om hon kände igen vissa tecken, det kan röra sig om en speciell växtlighet eller doft, skar hon till en grankäpp och stack ned den i marken. Blev käppen rödfärgad kunde hon ganska enkelt markera fyndighetens djup och utbredning.

Namn som Rödtjärn eller Syltbäcken skvallrar om det röda vatten som tyder på järn.

Han sörjer att kunskapen dött ut och måste återupptäckas. Glappet i kunskapskedjan är så kort, ändå måste allt läras från början igen. Även om myrjärnsframställningen finns beskriven i texter hade det varit så mycket lättare att ha någon bredvid sig med generationers samlade erfarenheter, en som kan peka och säga bu eller bä.

Men många försök har under flera decennier gjorts att återvinna tekniken. Några som lyckats bra är den förening som håller till vid Hälltjärn, en tvåtusen år gammal järnframställningsplats i järnlandskapet Gästrikland. En av de drivande där är Catrine Tangen.

Hon föddes med järn på hjärnan, enligt henne själv. Hennes far ägnade sitt yrkesliv åt att smälta järn i den moderna järnindustrin, men när Catrine kom hem och berättade att hon fått anställning på den avdelning på bruket där hon sommarjobbat skrek han rätt ut: »Det är ju den jävligaste avdelningen på hela Sandvik!”«

Men att klättra på traverser på trettio meters höjd, arbeta med koncentrerade syror, monstermaskiner, högspänning eller ugnar som exploderat flera gånger skrämde henne inte. Inte heller det faktum att hon då var den första kvinnliga elreparatören i järnverkets historia. Att arbetet var fullt av tekniska utmaningar gjorde det till ett drömjobb. Men när jobbet inte kändes tillräckligt utvecklande längre gick hon vidare. Själva järnet brinner hon för mer än någonsin. Nu handlar det om att förfina kunskapen om att med eld och extremt tungt arbete locka järnatomer från obrukbar dy till smidbar metall.

När hon försöker förklara studsar samtalet ledigt mellan tider och kontinenter, kemiska beteckningar, växter, bakterier, urgamla slagghögar och starka armar. Det tar sitt avstamp i bronsålderssamhället, som var i kris eftersom logistiken för tenn havererat. Och utan en hård metall är människan som ett nyfött barn på jorden, menar Catrine Tangen. Tillbaka till stenyxorna ville man inte. 

Tur då att granen hunnit etablera sig i Skandinavien. Den skapar nämligen en naturlig försurning. Och surt vatten är vad som krävs för att lösa järnet ur berggrunden. Catrine Tangen förklarar:
– Vattnet rinner i små roströda bäckar. Förhoppningsvis rinner det sedan förbi ett kalkrikt område med högre ph-värde. Då fälls järnet ut. Sen är svårigheten att hitta dessa platser!

Hon har lagt åtskilliga dagar på att finna täkter för myrmalm eller rödjord, som råvaran kallas om den hittas på en torrare plats. Ett knep är att ta hjälp av kartor. Namn som »Rödtjärn« eller »Syltbäcken« skvallrar om det röda vatten som tyder på järn. Inslag av gamla ord för malm, »mom« eller »örke«, kan också hjälpa till. Om vårarna spanar Catrine Tangen också efter bäckar som stänker rött på snön. Ibland har hon tur och finner en plats med användbar malm. Den är däremot inte användbar om den exempelvis innehåller sand.

Det röda i malmen är inte rent järn, utan järnhydroxider. Processen fram till den smidbara metallen börjar genom att torkad malm rostas i en brasa travad enligt lasagneprincip. »Halvklovor, malm, halvklovor, malm«, enligt Catrine. Då förvandlas den till järnoxid. För att få bort syreatomen och frigöra själva järnet, som ju är ett grundämne, krävs sedan värme och träkol. Kolet når hög temperatur genom att man blåser luft in i en speciell härd, det är det som är blästan. Samtidigt som slaggen – en biprodukt vid all järnframställning – blir flytande, förenar sig malmens syre med kolatomer från träkolet, och seglar i väg i gasform. Kvar finns en oformlig glödande järnklump; luppen.

Så här kan det ju låta enkelt. Men proceduren rymmer svårigheten att välja en bra malm och helst blanda flera malmsorter, och att blåsa in tillräckligt mycket luft för att nå den temperatur där slaggen blir flytande medan järnet fortfarande är fast. Tillsätter man för mycket luft blir det syreöverskott i blästan och då blir det obalans i kemin; järnet förblir järnoxid.

Luppen smids sedan i flera steg. Först med träklubba, därpå med slägga. Räcks ut och välls samman, igen och igen. Till slut är merparten av slaggen borta. Att en del slagg trots allt blir kvar, och att blästjärnet innehåller mindre föroreningar än vad masugnsjärn kan göra, leder till stor skillnad i arbetet på städet.

Blästjärnet är lätt att smida och välla. Men att det är smidbart direkt är kanske den största skillnaden. Det råjärn eller tackjärn som skapas i masugnsprocessen måste förädlas vidare, färskas, för att bli smidbart.

Catrine Tangen tror inte att myrjärnsframställning någonsin blir ekonomiskt intressant igen. Förtjänsten är kulturell; att förstå människan och hennes historia bättre. Tillsammans med tillfredsställelsen i att vara delaktig i en makalös skapelseprocess.
– Att se in i barns ögon när de bevittnar hur smetig jord förvandlas, hur den börjar glöda för att sedan formas till ett bruksföremål, det är ju som magi! Och all investerad tid och slit gör resultatet bara ännu mera värt.

Nu drömmer hon om att ta det hela ett steg längre. Idag kan Catrine Tangen göra järn varje gång hon försöker. Nu vill hon satsa på riktigt bra järn. Hon talar om ett samarbete med Peter Johnson, som är en av de vassaste i världen när det gäller att smida repliker av historiska svärd. Drömmen vore att ta fram alla de tre järntyper han behöver för en historiskt korrekt klinga. Då ingår att framställa eggstål, ett järn med högre kolhalt, som är hårt och kan slipas vasst.

Hon ritar in sin forskning i framtiden:
– Målet är en bredare och djupare insikt, jag vill konsolidera den kunskap som är utspridd på så många olika fack och över så olika delar av världen. Jag har byggt upp ett stort nätverk av kunniga personer i Japan, Indien, Nordamerika och här i Europa. Och i sökandet efter tecken på malmfyndigheter har jag fått hjälp av botaniker, som berättat om blommor som får svarta blad när de växer i järnrik mark. Fiskare har berättat om svarta abborrar i järnrika sjöar. Och jag har fått många vänner som är geologer! Inom forskarvärlden har man skrivit av varandras böcker så länge att teorier har blivit sanningar. Hur järn egentligen fälls ut och ansamlas i naturen är fortfarande inte riktigt vetenskapligt utrett och är därför lite av ett mysterium. Det tycker jag är fascinerande!

Mattias Helje längtar efter sommaren. Då ska han bygga upp en blästa och blåsa järn hemma vid smedjan. Han har gjort det många gånger förut på andra platser, men det blir första gången på exakt tvåhundra år som järn tillverkas i Lima. Han har smitt knivblad av eget myrjärn, och intygar att det är fantastiskt plastiskt och lätt att välla.

Han avslöjar en dröm för framtiden:
– Det vore kul att inte bara stanna vid experiment. Jag skulle vilja ta upp en liten produktion av liar, smidda av eget myrjärn. I Japan smider de fortfarande efter 800 år samurajsvärd av blästjärn. Kan de så kan väl jag!­