Det omvända tänkandes logik

Är man mycket uppmärksam kan man ana att det ryker ur skorstenen på en oansenlig byggnad vid strandkanten. Inga fönster mot vägen skvallrar om ljus. Men eftersom jag vet att någon bor där knackar jag på och blir insläppt. Stearinljus lyser upp stugan. El finns inte.

– Har du läst Walden?

Josha Woudstra ställer frågan medan hon tänder i den öppna spisen för att koka en kanna te.

Nej, jag har inte läst Walden. Men jag vet att det är en klassisk bok från mitten av 1800-talet, skriven av en karl vid namn Thoreau. Han levde i en stuga vid en sjö mitt i skogen under två år, för att komma närmre naturen och se på civilisationen med distans.

Josha fortsätter.
– Han skriver bland annat att han satte sig på sin enkla veranda på morgonen, och blev plötsligt varse att det blivit kväll. Han hade inte uträttat något som helst fysiskt arbete, men tyckte ändå att det blev en bra dag, bara genom att sitta där. Det där gillar jag! Det här var först tänkt som en studio, och ibland har jag planerat att sitta här och teckna eller skriva. Men när kvällen kommer kan jag ofta konstatera att jag bara suttit och funderat, och känner mig väl så belåten ändå! All stress försvinner här och jag fylls av helt ny energi.

Josha Woudstras stuga är ett gammalt bykhus. Till skillnad mot Thoreaus är det inte beläget i ödemarken utan granne med industri och kraftverk. Och hon är inte författare, utan masterstudent i möbeldesign på HDK Steneby.

Efter att ha pluggat industridesign i hemlandet Holland tröttnade hon på att rita för andra, och gick in för att själv lära sig tillverka det hon ritar. Längtan efter ett enklare liv har hon dessutom alltid haft med sig, och ett eget litet hus att applicera inredningsdesign på skulle skapa nya drivkrafter, tänkte hon.

Det lilla brygghuset vid älven gick hon ofta förbi på väg till skogen, och till slut slog det henne att det kunde vara något för henne. Hon ringde spikfabriken, som inte ens visste att de ägde byggnaden. Men när de letat i pärmarna kunde de konstatera att de visst gjorde det, och skrev ett fördelaktigt kontrakt med Josha. Ett fyrtiårigt förfall var till ända, och Josha fick en utmaning i att förklara för sina lärare att hennes examensprojekt inte hade ett definierat mål från början. De var skeptiska först, men har successivt blivit allt mer nyfikna och stöttande.
–Jag tror att det kan vara inspirerande för andra studenter och lärare också, att jobba med en omvänd process som jag gjort. Man måste inte veta slutmålet från början, bara ha tilltro till att det kommer att visa sig. En förutsättning föder en annan,
och tillslut har man en berättelse att redovisa.

Någon vetenskaplig uppföljning av hur det fungerar har hon inte gjort. Kanske lånar hon en värmekamera någon dag.

Josha sträcker ut sig på sin ding, den möbel hon ritat och tillverkat för huset. Namnet är flamländskt och betyder grej. Det är kanske också just så vagt som möbeln kan summeras – den består av tunna askribbor med distansklossar under, och kan rullas och vikas på en rad olika sätt. Något att sitta på, något att ställa saker på, något att gömma saker bakom, något att ligga på. Förvånansvärt bekväm faktiskt, eftersom ribborna sviktar så mjukt.

Hon har bara några dagar kvar till redovisningen av projektet, och nu är det avslappning hon söker. Att hon inte ville ta in arbetsbord och normalhöga möbler bestämde hon tidigt, och hon förklarar varför.
– Min orientering i det här rummet har från början varit från golvet. Min upplevelse av det skulle förändras till det sämre om jag satt på höga stolar här. Möblerna ska inte heller skapa förväntningar av att den som är här ska behöva prestera något.

Rapporten hon filar på är upplagd som en essä, där det är huset som berättar sin historia – hur det först varit övergivet i över trettio år, och sedan fått fönstren renoverade, skorstenen tillfixad och en ny kamin installerad, ett trägolv i ena halvan medan andra halvan får behålla sin grova tvättstugekaraktär. Helst vill Josha ha ett litet husdjur där, säger hon. Flera av ungdomens somrar mjölkade hon getter i Norge.
Apropå djur som bräker, så har Josha Woudstra isolerat tak och golv med fårull. Skälet var att hon såg stora högar med ull i en fårhage.
– Jag ville inte använda konventionell isolering, kanske lite influerad av min far som jobbar med miljövänliga byggmaterial. Och när jag såg de där ullhögarna började jag läsa på om ullens egenskaper som isoleringsmaterial, och de är faktiskt väldigt fina. Ullen hanterar fukt bra och brinner inte, den pyr bara. Och jag är så förtjust i tanken på att fåren värmer mig!

Jo, hon fick ta ull gratis, det fanns torra högar under tak också och den skulle ändå bara slängas. I sina efterforskningar fick hon fram att ullen inte fick tvättas så fettet försvann, för isoleringens skull. Och att på ett försiktigare vis städa bort lort i pälsen hade hon inte tid till; ullen åkte in under golvet och upp på vinden precis som den var. Någon vetenskaplig uppföljning av hur det fungerar har hon inte gjort. Kanske lånar hon en värmekamera någon dag. Den moderna världens strävan efter extrem hygien ser hon som en återvändsgränd. Hur som helst luktar det inte får hemma hos Josha.

Och efter examen?

Josha Woudstra tänker fortsätta bo i sitt hus, men har också fått i uppdrag av kanalbolaget att ta sig an en annan gammal byggnad längs vattnet. Fler jobb med att ge trötta hus nya liv är på ingång, även från utlandet. Att gå tillbaka till att formge för imaginära behov känns däremot inte aktuellt, inte heller att återvända till Holland. Där hänger husen ihop i evig armkrok och där finns grannar åt alla håll. I Sverige finns naturen och ytorna. Här kan Josha Woudstra fortsätta finna och söka, i den ordningen. Hon summerar sitt arbete som utforskandet av grunderna i ett förenklat liv, att ta reda på vilka funktioner och grejer som hon behöver och vilka hon kan avvara. Och det är kanske inte en fullständigt ny frågeställning. Men när formgivarna, som utbildas för att hela tiden hitta på nya saker i en värld som redan är proppfull, ställer dessa frågor kanske det kan börja hända riktigt spännande saker.

Josha matar brasan och citerar ur Walden igen:
– Thoreau skriver också att i hans lilla stuga behöver man inte gå ut för att få sin dagliga dos av frisk luft, eftersom luften inomhus aldrig förlorar sin friskhet. Det är ett trevligare sätt att beskriva ett sånt här hus än att säga att det är dragit, och jag gillar att kunna få värme från spisen och frisk luft från vinden samtidigt.­