En klang mellan himmel och jord

Den som vill gjuta en rejäl klocka kan gräva en grop i marken och göra en form av sand, lera och vax. Så gjorde man förr. När Sven-Erik och Tony Kempe i Ystad gjuter sina kyrkklockor är metoderna uppdaterade men principen densamma.

Text Jonatan Malm
Foto Martin Gustavsson
21 november 2012

I min barndoms by ringde samma klocka som ringt de senaste 500 åren. Tonen var ett med bygden och i omgivningarna fanns spår av klockans betydelse. Någon kilometer från den medeltida kyrkan låg en enorm stenbumling bland de lavskäggiga granarna: ett minne av en jättes vrede över klockans klang och hans försök att tillintetgöra kyrktornet. Han var dock inte värst pricksäker.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Klockgjutaren Sven-Erik Kempe, sekunderna efter en gjutning. En bragd att ställa upp för porträtt när all logik säger att skyddskläderna ska av fortast möjligt och svalka är det enda rätta.

I skogen åt andra hållet finns en liten sjö med konstig form. Den är ett minne av Gustav Vasa. Hans inriktning var ju att unna sig själv mesta möjliga överdåd, medan han såg till att allmogen levde i det motsatta. Fanns det två kyrkklockor i en socken skulle han lägga vantarna på den ena. För att förekomma den potentiella stölden grävde bönderna ned den ena klockan en bra bit från kyrkan. Flera hundra år senare gjordes ett misslyckat försök att finna den. Därav sjön.

Klockans funktion i vårt land: samla till högtid, fördriva onda makter, fylla glappet mellan människans värld och den gudomliga. Allt börjar dock, som alltid, med ett hantverk. Detta är sannolikt lika gammalt som konsten att gjuta och skapa en stark legering. Den äldsta bevarade klockan påfanns vid floden Tigris i det som nu heter Irak. Tretusen år gammal är den, att jämföra med kristendomen som är två tusen. Inom kristendomen började klockor användas först på femhundratalet. De första svenska kyrkklockorna kom med Ansgar. Den äldsta nu ringande är från 1228 och finns i Saleby, Västergötland. Klockor är viktiga i många religioner, har givetvis även använts profant för att samla och signalera; se på rådhus, skutornas skeppsklockor och herrgårdarnas vällingklockor.

Att gjuta en klocka på traditionellt sätt går till så här: En djup och vid grop grävs i kyrkans absoluta närhet. En innerform av lera och sand formas. En schablonform används för att svarva formen jämnt rund. Efter detta påförs ett lager med vax blandat med talg, lika tjockt som godset i den färdiga klockan ska bli. Inskriptioner och ornament utförs i vaxet. Ovanpå vaxskiktet läggs ytterligare ett lager med lera. Efter torkning eldas en rejäl brasa över konen, varpå leran hårdnar och vaxet rinner ut. Detta tomrum fylls sedan med flytande brons från vedeldade smältugnar som byggts upp i sten intill gropen.

När bronsmassan flyter och temperaturen nått 1100 grader är det dags att tippa ugnen så att den kan rinna ner i gjutformen.

Den som vill förflytta sig till en dylik arbetsplats, föreställa sig hettan och se vilken massa folk det krävdes för att gräva, kasta ved in i ugnarna, pumpa bälgarna och med rep hissa upp klockan i klocktornet: ta och se filmen Den yttersta domen. Oavsett om man går i gång på Tarkovskijs svartvita, episka frosseri i medeltida misär och gudstro eller ej, erbjuder den senare delen av filmen en magnifik upplevelse av detta fascinerande hantverk. Allt ifrån hur den valpiga ynglingen Boriska lyckas övertyga prinsens utsända om att han är den enda som kan leda arbetet med gjutningen, sedan alla klockgjutare dött i pesten, till den olidliga spänningen inför det avgörande ögonblick då klockans klang får bekänna färg.

Men nu är det inte medeltid, utan det vi kallar nutid. Vi befinner oss i ett klockgjuteri i utkanten av den medeltida staden Ystad. Det byggs numera rätt få nya kyrkor och klocktorn, och kyrkklockor kan hålla i tusen år. Därför behöver de två som jobbar här ägna sig åt mycket mer än gjutning av kyrkklockor för att hålla sig flytande. Det handlar om att gjuta konstföremål, skyltar och stolpar till gator och torg och småklockor till skepp och tjusiga villaentréer. Till stor del handlar det också om att underhålla landets befintliga kyrkklockor och mekanismerna som reglerar ringningen. Lager behöver smörjas, skruvar bytas, motorer lagas. Allt för att klockan ska sitta där den sitter och ringa som den ska.

Här räcker det med två personer för att klara en gjutning. Vi står inte i en grop vid en kyrka utan i en konventionell verkstadslokal med väggar av korrugerad plåt. Fördjupningen i golvet är förvillande lik en vanlig smörjgrop. Och gjutarna behöver inte tömma hinkvis med vatten över sig för att uthärda hettan; skyddskläder i högteknologiska material sörjer för säkerheten. Ändå kvarstår faktum: här bemästrar man en mångtusenårig konst. Om en kyrkklocka skulle bli lågors rov eller av annan anledning gå sönder, är det hit man vänder sig för att beställa en ny.

Ganska få klockor gjuts på ett år. Vi lyckas pricka in dagen för en av högst fem gjutningar. Beställaren är en församling i Småland som samlat ihop pengar för att låta tillverka ytterligare en klocka som sällskap åt den kyrkan redan har.

Sven-Erik Kempe tog över M&E Ohlssons klockgjuteri 1984. Då hade det drivits som familjeföretag sedan 1805. Sven-Erik var elektriker och fick efter att ha gjort installationer på gjuteriet erbjudandet om att gå bredvid i två år och sedan ta över verksamheten. Då var sonen Tony sju år, och var här med sin far många helger och lov. Tidigt lärde han sig svetsa samman leksaker och bilar.

När Katarina kyrka i Stockholm brann var det Sven-Erik som fick uppdraget att gjuta nya klockor. Sex stycken. De största vägde 4400 kilo. Tony, som vid tiden ännu inte gått ut gymnasiet, hjälpte till vid gjutningarna. Den gången blev de så olidligt varma att modern fick spola vatten på dem efteråt med en slang. I dag är det Tony som äger firman. Han berättar:
– Det är ett otroligt spännande yrke, med stor variation och nya utmaningar varje dag. Allt ifrån gjutning och svarvning till service på klockmekanik i kyrkor runt om
i landet.

Son och far Kempe.

Att arbeta tillsammans som far och son har sina sidor, erkänner de båda. Sven-Erik ger exempel:
– Ungdomar lär sig på ett nytt sätt och ser annorlunda på saker och ting. Jag kanske säger att »så här har vi alltid gjort«, medan han säger att man kan göra på ett helt annat sätt. Och det har han ofta rätt i.

En kyrkklocka består av klockbrons. Brons är en urgammal legering av koppar och tenn. I detta fall i proportionerna 8o procent koppar och 20 procent tenn. En klocka i ren koppar skulle snart bli oval av kläppens slag. Tennet gör metallen hårdare. Ugnen där kopparn smälts ser ut som en stor, liggande cylinder och drivs med olja, ett par hundra liter för varje gjutning. När tennstavarna slängs ned i den heta soppan händer det att det smäller till och stänker. Att ha skyddskläder är en självklarhet.
– Det är 1 100 grader varmt i ugnen, om det skulle stänka dig på skorna skulle du raskt hoppa ur dem kan jag lova, säger Sven-Erik på sin sköna skånska.

Formningen kunde med den gamla metoden ta en månad. Men Sven-Erik och Tony använder sig av en metod med en klockform i glasfiber, där bokstäver och dekor påförs i vax. Med denna form skapas ett tomrum i en låda med gjutsand. På så vis tar formningen bara en dag. Att smälta metallen tar flera timmar, gjutningen några minuter och avsvalningen tar en natt. Men sen har man det svåra kvar. Sven-Erik formulerar det så här.
– Det är inte gjutningen som är konsten, det kan alla göra som har erfarenhet av gjutning. Nej, det är stämningen som är det svåra och avgörande.

Sven-Erik tippar ugnen så att massan kan rinna ut, medan Tony styr flödet in i formen med en järnpropp på en lång stång. Detta för att slagg inte ska rinna ner, utan flyta ovanpå.

En klocka beställs i en specifik ton i en specifik oktav. Med en gammal formel beräknas klockans storlek. Önsketänkandet är att tonen på en obearbetad klocka är mellan 20 och 40 hundradelar för hög. Sen sänks tonen genom att material tas bort på rätt ställen.
Kunskapen om att stämma klockor var fullt utvecklad på medeltiden, men dog ut. Sven-Erik berättar:
– Det var holländska munkar som kom på det igen på 1800-talet, de hade väl all tid i världen att mejsla och prova…

För Sven-Erik och Tony tar stämningen runt fem timmar, klockorna till Katarina kyrka stämde de i tre dagar. Sven-Erik förklarar allvaret i momentet:
– Om man närmar sig noll, och sen slipar för mycket, då går man på minus. Klockan ringer falskt. Då får man gjuta en ny klocka. Det vill man inte.

En klocka kostar runt 350 kronor kilot. För en klocka på 500 kilo blir det alltså 175 000 kronor. Det gäller att handskas varsamt med den dyra råvaran och arbetstiden. Under sina många resor i landet hör Sven-Erik och Tony ofta klangen av klockor de gjutit. Om stoltheten då ska vara på max måste ju klangen och tonen vara exakt.

Och nästa gång du själv hör en kyrkklocka ringa, räkna då tonerna. En skapligt stor klocka består nämligen av ett helt ackord. Utöver grundtonen finns oktav och överoktav, kvint och ters. En fascinerande insikt: grunden till vår musik finns i ett välformat stycke metall.

Brandgult, flytande brons rinner från ugnen och rakt ner i gjutformen. På en kort stund är allt över.

Ändå hinner far och son Kempe bli rejält uppvärmda. De går ut och andas frisk luft, och häller i sig vatten. Nästa dag, andra uppgifter.

Jonatan Malm tänker att den som gjuter kan känna sig lite som en gud; att först få metallen att flyta, sedan få den att hårdna igen i en detaljerat förutbestämd form. En kunskap som är lika viktig nu som på bronsåldern.
Martin Gustavsson är uppväxt i Saleby där Sveriges äldsta daterade kyrkklocka ringer sedan 1228. Får en kick av att för en dag få ta del av den stora kunskap som kan finnas bakom dörrarna till oansenliga verkstäder.

me
21 november 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram